TÄBY KYRKBY Källa :  Utdrag från Täby Hembygdsförenings årsskrift nr.24  Täby kyrkby - Eric Jarneberg  år 1991

ESTRID - EN VIKINGAKVINNA         (Jarlabankes farmor)                                                                                

FRÅN FÖRR TILL NUTID

1000- TALET I TÄBY - JARLABANKES TID

lOOO-talet var Jarlabanke-ättens tid i Täby. Det var också troligen en bra tid för Täby. Vårt nuvarande kulturlandskap hade i stort fått sin form. Vattennivån låg visserligen allmänt sett 5 m högre än i våra dagar, men Vallentunasjön hade i huvudsak fått sin konfiguration.
Svedjelanden hade minskat skogarna; åkermark, ängar och hagar ökade i omfattning. Stigar hade blivit banade vägar för ritt och körning med mindre vagnar.
Husen i de små byarna var nu i stor utsträckning timrade. De byggdes för olika ändamål, att bo i, att brygga i och byka i, att ha husdjuren i, att förvara foder i osv. Det blev många små hus i en by.
Fiske och jakt miste en del av sin betydelse. Boskapsskötsel var viktigaste hemmanäringen. På åkrarna odlades i tvåskift, framför allt korn. Man hade årder för plöjning, skära till skörden, löv kniv för lövtäkten, hacka, spade, yxa och särskilda stenar, malstenar , för att få mjöl. Vikingabondens husdjur var häst, oxe, får, get och svin, hund och katt.
Landhöjningen hade gjort den gamla farleden från Norrviken in i Vallentunasjön obrukbar. Det blev allt viktigare att kunna färdas på land. Ett litet system av vägar växte fram, dels väster och öster om Vallentunasjön, dels söderut från Hagby till Edsbacka, där vikingaskeppen låg, dels österut mot Björkby, Löttinge och Ensta. Vägkorsningarna blev samlingspunkter, där Jarlabanke-ätten hade sina gårdar.

RUNSTENARNA BERÄTTAR

Inte mindre än 37 runristningar (några av dem fragment) är kända från Täby. Av dessa kan vi i dag se 25 stycken, om vi följer de vikingatida vägarna. Syftet med att göra ristningar var att hylla någon person eller någon gärning. Eftersom de flesta ristningar innehåller kristna kors, kan de möjligen också ha varit "reklampelare" för kristendomen. Det var därför naturligt att de fick framträdande platser intill vägar, där många färdades.
Invid den gamla vägen väster om Vallentunasjön fanns strax norr om Skålhamra en landstigningsplats, som nyttjades vid färder över

Risbylestenen (t v) med Täbykorset och "den först avbildade täbybon " på Fällbrohällen (t h).

sjön från Bällsta. Här restes i början av 1000-talet två stenar till minne av hövdingen Ulf i Skålhamra. Från den mindre av dem (vid golfbanans nordkant) har först Täby municipalsamhälle sedermera hela Täby kommun hämtat sitt vapen, ett s k Dagmarskors (egentligen fyra kors i ett). På den större stenen kan man bl a läsa poesi: "Gud och Guds moder hjälpe hans ande och själ, förläne honom ljus och paradis" .
Om man från Skålhamra följer den slingrande vägen söderut, förbi ängar och hagar, åkrar och skogsdungar, torp och små gårdar, ja då följer man Ulfs väg. Denna är i dag - med sina omgivningar ett av de kulturhistoriskt intressanta områdena i Täby, för vilken särskild bevarandeplan gäller. laden är också golfentusiasternas "besvärliga" väg.
Mitt emot Fällbro gård, väster om vägen, finns ett vackert gravfält och en berghäll, som vetter mot öster. På denna syns en vacker runristning av vars text man förstår att tre söner velat hedra sin fader, Rodger. Ristningens topp prydes aven inristad människa figur. Kan den möjligen föreställa Kristus med bröd och fisk i händerna?
200 m längre söderut, invid vägens östra sida, står den kryckkorsförsedda sten, som efter larlabankes död rests till hans minne. Ytterligare 150 m mot söder finner man, efter passage av Fällbroån, två ganska små runhällar, ristade för att hugfästa minnet av de män, som här byggde en vikingatida bro, Holmsten och Torsten.
Vi har alltså kunnat se sex ristningar utefter Skålhamravägen.
Vid Hagby gård, i anslutning till gårdsplanen, står fyra runstenar.
 

De är tyvärr skadade. Under flera hundra år har de använts i husgrunder, men hittades som fragment år 1930. Därefter har det gått att pussla samman dem, dock saknas några pusselbitar. Det gemensamma för stenarna är att de är resta till minne av män, som farit långväga åstad. "De droga österut" står det i texterna, vilket för tanken till Ingvar den Vitt farnes resa till Kaspiska havet 1036-1041.
Om man från Hagby följer Raslagsleden (orange markering) sydvästvart och efter ca 600 m viker av till bergholmen på Hagby gärde finner man två runhällar. På den ena har larlabankes mor Jorun, farmor Estrid och halvbror Häming låtit rista ett minne över lngefast, 1 arlabankes far. På den andra har Björn hedrats av sina söner och sin maka Holmfrid.
Den gamla vikingatida vägen gick förbi runhällarna, men den är numera uppodlad här. Den fortsätter emellertid i hagmarkerna söder ut och går mot Fjäturens sydspets. Man kan tydligt urskilja den upptrampade hålvägen, som Raslagsleden anknyter till vid Fjäturen.
Vandrar man leden här finner man två runstenar, den ena rest av larlabankes far över dennes första hustru, Ragnfrid. Den andra stenen är däremot rest av Ingefasts andra hustru, Jorun (Jarlabankes mor), över den, ganska tidigt, avlidne Ingefast.
Utefter den forntida vägsträckningen Hagby-Fjäturen kan vi alltså i dag finna åtta runristningar. Enligt en uppteckning från 1800talet tror man att det skall finnas fler, men noggranna efterforskningar har inte givit resultat.

Pilgrimstenen (tv) och Karbystenen (t h), båda nära Frestavägen, berättar om Östens resp sonsonsonen Svens död i fjärran land.

Om vi återvänder till Hagby och tar Frestavägen mot Täby Kyrkby finner vi efter ca 800 m nästa runristning på en berghäll strax norr om vägen. Den är svår att tyda men sannolikt är det tre söner, som velat hedra sin far, Tore. När vi passerat avtagsvägarna till Broby och Såsta samt Broby bro har vi alldeles söder om vägen tre runstenar, två av dem har endast några få runor i behåll. Den större är ett äreminne över [gul. Strax intill finns, lämpligt nog, en parkeringsplats.
Går man snett över vägen från parkeringsplatsen kommer man till en stätta, som leder till Såstas vackra gravfält. En promenad mot nordväst över detta är givande, här finns rösen, bautastenar och stensättningar, ja till och med skyttegravar från 1914. Intressantast är emellertid de tre vackra runstenarna, som står intill ån. De är flyttade hit från en tidigare plats vid Broby bro, när trafiken blev alltför häftig. De två ytterstenarna hör ihop. På den närmast ån står: "Estrid lät resa dessa stenar efter Östen, sin man som drog till Jerusalem och dog borta i Grekland". Det är alltså den berömda Pilgrimsstenen. På den andra står inristat att Ingefast, Östen och Sven reste sten över sin far, Östen och gjorde bro. Mittersta stenen är tydligen den äldsta. Östen och Estrid har rest den över sin son Gag, som alltså var Jarlabankes äldsta farbror.

Tidiga dödsfall har förmodligen drabbat många vikingafamiljer , så ock Jarlabanke. Fortsätter vi Frestavägen österut knappa 100 m, ser vi nämligen en liten vacker sten, som omtalar att Jarlabankes son Sven har avlidit, kanske under en resa liksom som sin farfarsfar, Östen.
Utefter själva Frestavägen har vi således inalles åtta runristningar, flera av dem har givit oss Jarlabankes släkthistoria. De monumentala Jarlabanke-stenarna finner vi dock intill den gamla Täbyvägen, i dag kallad Kyrkvägen. Först finns det anledning att besöka Täby kyrka.
I två av Täby kyrkas vapenhusväggar finns en delad runsten inmurad. Den har troligen från början stått på Fittja gårds ägor. Den berömde runristaren Fot har på uppdrag av vikingafrun Gudläg ristat ett minne över hennes son, Holme, som dog i Lombardiet (Italien) och - för säkerhets skull - över henne själv.
Ännu mer självmedveten var säkerligen Jarlabanke, som lät ställa upp stenar till sin egen ära vid Jarlabankes bro. Där finns i dag två stora runstenar kvar. Därmed har vi år 1991 kunnat redovisa 25 av de runristningar våra förfäder låtit resa intill de forntida vägarna i norra Täby.

JARLABANKES BRO

En mycket viktig forntida väg gick från Vallenda (Vallentuna) öster och söder om Vallentunasjön via Hagby och Fjäturen till vikingaskeppshamnen vid Edsbacka. I nordligaste Täby var marken sank.
Åtgärder måste vidtas för att man skulle kunna ta sig förbi någorlunda torrskodd. Jarlabanke såg som sin uppgift att bygga en bro.
Jarlabankes bro (1 km norr Täby k:a) är egentligen en 150 m lång och 6,5 m bred brobank, en utfyllnad av sankmark. Vid arkeologiska

Den kvarvarande stenen vid Jarlabankes bro (t v) och den stora Fresta-stenen (t h). På båda står TABU (Täby), intill korsets övre högra spets resp intill det högra (nedre) drakhuvudet.

undersökningar (senast 1964) fann man att stora risknippen tydligen sänkts ned i myrmarken. Ovanpå dem har man lagt tunga klumpstenar och därefter ett lager grusfyllnad. Vägkonstruktionen visade sig hållbar i nära l 000 år. Den ersattes som allmän väg först 1937.
Vägbanken kantades ursprungligen av två runstenspar, ett i södra och ett i norra änden, samt däremellan 12 par resta stenar. Det var Upplands ståtligaste runstensmonument. Det södra runstensparet flyttades sannolikt redan under medeltiden i samband med kyrkobyggen. En sten kom till Danderyd och en till Fresta kyrka. Tre av bautastenarna finns kvar.
De båda kvarvarande runstenarna vid Jarlabankes bro, ja även vid.
Danderyds och Fresta kyrkor har nästan likalydande text: "Jarlabanke lät resa dessa stenar efter sig medan han levde och gjorde denna bro för sin själ och ensam ägde han hela Täby. Gud hjälpe hans ande". Här står alltså TÄBY ("TABU") nämnt för första gången.
Det finns ytterligare en sten med nästan samma text. Den står vid Vallentuna kyrka och är ristad på båda sidor, på den ena är Täby utbytt mot hundare (härad). Senare tiders forskningar tyder på att denna sten tillsammans med den större av Jarlabankebrostenarna och de båda "bortförda" Danderyds- och Frestastenarna varit de ursprungliga vid.bron. Då Jarlabanke blev äldre och mäktigare låt han flytta en sten till den nyanlagda tingsplatsen i Vallentuna, vända den och rista ny text. På den runstensplats, som blev tom vid bron, lät han sätta upp en reservsten (utav sämre kvalitet). Runristaren tycks ha varit densamma, nämligen Fot.

VEM VAR HAN, JARLABANKE?

Runristningarna ger oss unika möjligheter att få reda på något om vikingatidens människor i Täby. Den bästa kännedomen får vi om Jarlabanke-släkten under 1000-talet. Den kan vi följa i fyra generationer, eftersom inte mindre än 16 runristningar berättar om denna ätts huvudpersoner. Tredje generationens man blev mest ryktbar:
Jarlabanke.
Till den äldsta, kända generationen hör Östen och hans hustru Estrid,  Jarlabankes farfar och farmor. Av minnesstenarna att döma bor de på Såsta - eller möjligen på den från Såsta utbrutna byn, Broby. De får fyra söner. Den äldste, Gag, dör tidigt. De övriga, Ingefast (Jarlabankes far), Östen och Sven överlever fadern, vilken på sin tid är en välbärgad jordägare. Östen den äldre är också vittberest. Med skeppen, som från Täby seglar över Östersjön och via de ryska floderna tar sig till Svarta havet, far han till Bysans (Konstantinopel).
Av nyfikenhet på den nya kristna läran eller av handelsskäl far han sedan vidare till  Jerusalem, men kommer inte hem därifrån. Han dör i Grekland. Då är han säkert inte 50 år fyllda.
Den hemmavarande hustrun, Estrid, gifter efter en tid om sig och får en son, Ingvar. Hon blev med åren släktens "grand old lady". Hon inte bara fostrar sina söner, hon följer noga deras öden och äventyr. På äldre dar flyttar hon till sonen Ingefast på Hagby. Hon blir gammal, överlever sina söner Ingefast och Ingvar.
 

Ingefast är mer jordbunden än sin far, det finns ingenting som talar om resor i hans fall. Han gifter sig ganska ung med Ragnfrid och får med henne sonen Häming. Äktenskapet blir kortvarigt, Ragnfrid dör. Ingefast gifter då om sig med Jorun. De får en son, Jarlabanke.
Hans barndomshem är Hagby, en välbeställd by. Ingefast och 10run ser till att de vida ägogränserna är väl utmärkta. Ingefast får dock inte leva så länge. Han och hans halvbror Häming dör, troligen omkring 40 år gamla. Jarlabanke får därför tidigt ett rikt fadersarv. Jarlabanke tillbringar alltså sin uppväxttid på Hagby, han besöker säkert också ofta Såsta-Broby. Hans utbildning i gårdars skötsel och i vapnens bruk blir säkert gedigen. Då han i ganska unga år blir ende manlige arvinge, kan det vara troligt att han också blir ganska bortskämd av farmor Estrid och mamma Jorun. Enligt en gammal sägen får han öknamnet" lärnbaggen" och karakteriseras som en "riktig urvase, bångstyru som en stut".
Jarlabanke gifter sig troligen i 20-årsåldern med Fastvi och får med henne sonen Sven. Säkert satsar man hårt även på dennes utbildning, men Svens håg låg förmodligen mot det äventyrliga, kanske att göra resor liksom farfarsfar. Han dör emellertid ung. Det är möjligt att Fastvi inte kommer över sonens alltför tidiga död, även hon avlider. Jarlabanke gifter då om sig med Kättilö och får med henne en son, som får sitt namn efter farfar, Ingefast.
Jarlabanke är vid denna tid - i mitten av 1000-talet - den störste jordägaren i trakten och det gör honom naturligtvis inflytelserik. Om han inte äger hela byar, såsom Hagby, Såsta, Broby, kanske också Karby och Björkby, så har han del i dem. En storbonde och jordägare har emellertid inte bara rättigheter och makt, han har också skyldigheter, framförallt mot kungen och tinget. Jarlabanke får en central roll i ledungsorganisationen. Kungen äger nämligen rätt att påbjuda ledung för att försvara Svea-riket och för all del även för att göra härnadståg. Då skulle varje by, som i detta fall benämndes hamna, ställa upp med rustad roddare i vikingaskeppen.
Till en början ser Jarlabanke till att 12 roddare från norra Täby (en från vardera Skålhamra, Torslunda, Fällbro, Hagby, Litsby, Såsta, Broby, Valla, Karby, Fittja, Björkby och Skogberga) kan samlas för att bemanna ett halvt skepp, en tolft. Senare får han vidgade uppgifter, svarar för att minst fyra skepp kan bemannas och utrustas. Personal och materiel kommer då från hela Vallenda (Vallentuna) hundare, där norra Täby ingår. På sin ålders höst kan det vara troligt att han svarar för hela Attundalands (åtta hundares) ledungsskepp.
 

Till sjöss är Jarlabanke en vikingahövding med befäl över minst fyra skepp. Till lands är han en organisatör med stort ansvar. Befogenheter skaffar han sig säkert. För att "göra en Gudi behaglig gärning", för att bli uppmärksammad och kanske i någon mån för att underlätta för ledungsmännen att ta sig fram på de forntida vägarna, låter han göra vägar och bygga broar. Då ser han till att hans många trälar är väl sysselsatta. Och han låter anlägga den brobank, som senare får namnet Jarlabankes bro, inom sin egen, nybyggda sätesgårds vidsträckta marker. Sätesgården kallar han Täby, "byn vid smala vägen". Den ligger vid ett vägskäl, varifrån smala vägar går till Hagby, Vallentuna och Björkby-Skogberga.
I och med att Jarlabanke har en så stark position inom ledungen har han också en befäst ställning som den främste vid hundaretinget. Tingsplatsen förläggs till ett vägskäl nordost Vallentunasjön (måhända inte så långt från nuvarande Vallentuna k:a). Dit låter Jarlabanke flytta en av sina stenar från J arlabankes bro och rista den på baksidan, som sedan vänds mot menigheten så att alla skall förstå vem Jarlabanke är.
Huruvida Jarlabanke företar något härnadståg eller sysslar med utrikes handel, är inte bekant. Hans namn tyder närmast på att han är konungens troman. Jarl (engelska earl) blir långt senare en ämbetsmannatitel, på 1000-talet innebär förmodligen jarl att namnet förärats en högättad man.
Enligt den sägen, som talade om att den unge Jarlabanke var en "riktig urvase", skulle han på äldre dagar ha "spaknat". Det kan också vara troligt att han blivit övertygat kristen och därmed en fridsammare person. Vid sin död (omkring 1080?) fick han också ett kors försett äreminne inom Hagby gårds (barndomshemmets) gränser: "Ingefast lät resa stenen och göra bro efter Jarlabanke, sin fader och Joruns son, och Kättilö efter sin man. Öpir ristade".
Denna sten och arvet efter Jarlabanke kan ha blivit Täby sockens grundande. Jarlabankes insatser betydde kanske mest efter hans död?

DET "LJUVA" LIVET I VIKINGATIDA TÄBY

Det finns mycket som talar för att l 000-talet var ett bra århundrade i Täby. Klimatet tycks ha varit gynnsamt, skördarna blev goda, betesmarkerna var frodiga. Befolkningen ökade. De tidigare boplatserna hade blivit byar. Som framgår av runstenarna var det många, som for långväga.
Varför gjorde man det? Det var ju ganska gott hemmavid. Ja, det kan ha varit en viss överbefolkning, Som gav anledning till emigration. Men troligare är att det var äventyrslystnad och framför allt möjligheterna att vinna rikedom i fjärran land, som var de stora drivfjädrarna.
Ulv i Bårresta, runristaren av Risbylestenarna vid Skålhamra, hade - av texten på Yttergärdestenen i Orkesta att döma _ varit i England och tagit gäld. Sannolikt skedde detta år 1018, då det finns belagt att den danske kungen Knut den store med sin vikingahär pressade fram en stor lösensumma, en danagäld, för att anglo-sachsarna skulle slippa härjningar. Ulv i Bårresta blev förmögen på kuppen. När Gudlög lät rista sin sten (i Täby kyrkas vapenhus) över sonen Holme, som dog i Langbardaland, var det säkert ett monument över en väring. Det var nämligen benämningen på de nordbor, som tog tjänst hos kejsaren i Konstantinopel och fick god sold. En väring var redbar och trofast. Holme offrade livet för sin herre långt, långt från sin hemort.

De stora handelsskeppen måste rullas förbi forsarna i de ryska floderna.

De, som tjänade Svea-konungen och bemannade hans ledungsskepp, var säkert också redobogna. Om Täbys skepp varit i strid, vet vi inte, inget minne är rest över någon som fallit. Kanske var det så, att ledungsflottan under 1000-talet endast nyttjades av svearna för att visa sin styrka i Östersjön.
De vanligaste färderna var säkerligen helt enkelt handelsfärder i österled. Att det då kunde gå illa vittnar en runsten i Vallentuna kyrka: ' 'Han drunknade i Holms hav, Hans knarr gick i kvav, endast tre kom mo av". Knarren, handelsskeppet, kom inte längre än till Finska viken eller sjön nmen. De allra flesta tycks emellertid ha kunnat fara vidare över Ladoga, Novgorod och via Kiev på Dnjepr till Svarta havet. Man förde med sig pälsverk, som kunde bytas till tyger, vapen och smycken. Den betydelsefullaste handeln tycks dock ha varit med trälar, inte minst trälinnor. Man köpte och sålde under färderna så att man fick bästa möjliga vara med sig hem, en god och mycket billig arbetskraft på hemmagården.
Den resa, som Östen, Jarlabankes farfar, gjorde till Jerusalem kan ha varit en förlängd handelsresa. Men det är också möjligt att han var en av de svear som åtföljde den danske kungen Knut den store, då denne for till Medelhavet år 1027. Man vet att det fanns svear med. Knut kallade sig "konung över en del av svearna". Kanske var det Ulf i Bårresta som inspirerat Östen.
 

Det sista riktigt stora vikingatåget i österled tycks ha varit Ingvar den Vitt farnes resa till Särkland (Kaspiska havet) 1036-1041. Han for med 30 skepp från Mälardalen över Novgorod, Kiev, Svarta Havet och TifIis till sidenlandet vid Kaspiska havet. "De foro manligen fjärran efter guld och österut gåvo örnen föda. De dogo söderut i Särkland" (Runstenen vid Gripsholm). Expeditionen slutade mycket olyckligt, det är tveksamt om någon deltagare återkom hem, men många stenar är resta över dem som fallit. Det kan tänkas att Gerbjörn, Halvdan och Gunnar från Hagby-Litsby var bland dem. "De daga österut . . ." Nya makthavare och nya folkslag behärskade södra Ryssland från mitten av 1000-talet. Det var inte vänligt inställda mot de - sannolikt härjande - svearna i sina vikingaskepp. Ville dessa nå Medelhavet och Bysans fick de ta vägen via England och Spanien. Det blev för kostsamt. De långväga färderna fick anstå.
Handelsfärderna fick inskränkas till Östersjön. Åker och äng hemmavid fick ägnas större intresse. Vagnar och slädar började ersätta båtar som transportmedel, stigarna blev vägar. Man bodde alltmer i timrade hus, hade trämöbler. Man åt fullkornsbröd av råg, gröt av korn, ost och smör, fisk och kött och drack sannolikt mycket mjöd. Man tog tillvara kål och lök, frukt och honung. Man åt dagvard på morgonen och kvällsvard på aftonen, använde sked och kniv.
Man var mycket släktkär. Ätten fungerade som en social bas, inom vilken man var hängivet lojal. Man föddes in i ätten eller tillfördes den genom giftermål. Medlemmarna var skyldiga att hjälpa varandra vid övergrepp eller hot. Ätten tog också ansvar för oförsörjda barn, gamla och sjuka. Den enskilda familjen tycks inte ha varit så stor, man, hustru och 1-3 barn. Det var inte ovanligt att mannen även hade en frilla och kanske frillobarn.

Minnesstenen över Jarlabanke, ristad av ÖPIR och rest vid Skålhamravägen av hustru Kättilö och sonen Ingefast.

TÄBY FÅR KYRKA - BLIR EN SOCKEN

Vid sekelskiftet mellan 1000- och 1100-talen är vikingatiden slut i Täby. Den siste store vikingen, Jarlabanke, har då nyligen dött. Den kristna tron är allmänt accepterad. Man begraver inte längre sina döda på ättehagar intill gårdarna. De läggs i helgad mark intill en kristen helgedom. Vikingatågens tid är förbi. Täbyborna är hemkära bönder, som har behov att samlas då och då för att dryfta gemensamma angelägenheter. Samlingspunkten blir kyrkan. De som söker sig till samma kyrka bildar en socken, Täby socken.
Det är inte dokumenterat när och hur den första kyrkan kom till i Täby. Det kan emellertid vara troligt att händelseförloppet ungefär var följande:
Då Jarlabanke dör, låter hustrun Kättilö och sonen Ingefast resa en sten till hans minne. Den placeras intill hans barndomshem på Hagbys marker. Man låter - liksom Jarlabanke själv _ göra bro (eller möjligen ett vad) över Fällbroån och ställer stenen där.
Den mest kände runristaren i Uppland vid l000-talets slut är Öpir.
Han har bl a varit i Novgorod och där lärt känna den grekiskortodoxa tron, kanske har han även blivit något av missionär. Ingefast lyckas övertala Öpir att rista minnesstenen över Jarlabanke.
Denne utber sig då att som ersättning för ristandet få medel att bygga en kyrka. Den blir då också ett äreminne över Jarlabanke.
Vid vägskälet där vägarna från Vallenda (Vallentuna), SkogbergaLöttinge och från Hagby-Ensta möts ligger Jarlabankes sätesgård, kallad Täby. Det är naturligt att kyrkan - egentligen Jarlabankeättens gårds kyrka - byggs där. Den görs av trä, sannolikt med stående timmer, och reses strax väster Täby by.
I sex av de tolv byar, som på 1100-talet finns intill södra Vallentunasjön, är Jarlabankesläkten representerad. I de övriga sex byarna har man säkert inte några invändningar mot att ha den nybyggda kyrkan som samlingspunkt. Därmed är det en tolft, som utgör grund för Täby socken.
I trakten av Stora Värtan, där vikarna vid Viggby och Näsby, går långt in, finns också 12 byar. I dessa tycks man emellertid inte kunna enas om en kyrkobyggnad. De östra delarna, med bl a Gribby och Löttinge, känner samhörighet med byar i Östra Ryd med vilka de delar roddarplatser i skeppslagets (Ryds skeppslags) båtar inom ledungsflottan. På liknande sätt håller man i de västra byarna - med bl a Näsby och Ensta - ihop med sina roddarkamrater i Danarös skeppslag. Om man där lyckats nå enighet, bör lämpligaste platsen för en kyrka ha varit Tibble, vars namn betyder "tjocka byn", den tätt befolkade byn. Något belägg för en tidig kyrka intill någon av byarna invid Stora Värtan finns emellertid inte.

Täbys första träkyrka kan ha varit lik kapellet i Hedared.
 

"NU ÄR KYRKA BÖRJAD MED GRUNDVAL.. "

Upplandslagen blev visserligen inte stadfäst förrän 1296, men det är känt att den tilllämpades redan flera år tidigare. I dess kyrkobalk utsäges:
"Nu vilja kristna män hålla Kristi bud och bygga ny kyrka; då skola de bönder, som äro i socknen, fara till biskopen och hava sin sockenpräst med sig och bedja biskopen om lov att få bygga en kyrka.
Biskopen skall pröva deras sak och giva dem lov därtill. Därifrån skola de fara hem och kalla alla dem, som äga jord inom socknen, till stämma å utsatt tid. De skola lämna dagsverken till bygget efter mantal och göra körslor efter jordatal" - Om själva kyrkobyggnaden säger lagen: "Nu är kyrka börjad med grundval och lyktad upptill med huv . . ." Att grundvalen särskilt omnämns måste tolkas som att lagen förutsätter att kyrkan byggs av sten - en träkyrkas syllar kräver ju ingen grund.
Vi får förutsätta att våra förfäder följde de hävdvunna reglerna.
Någon gång på 1270-talet samlades sockenmännen vid den lilla träkyrkan i Täby by. Tillsammans med sin pastor begav de sig till Uppsala, dit ärkesätet flyttats (från Gamla Uppsala) 1273. Vad som avhandlades med ärkebiskopen vet vi inte men sannolikt har denne förordat att socknen kring den lilla träkyrkan i Täby by borde utökas med ytterligare en tolft, dvs de tolv byarna intill Stora Värtan. En dubbeltolft skulle säkrare ha råd med byggnationen aven stenkyrka.
 

Det tycks ha tagit tid att övertala de sydligare byarna att vara med i den utökade socknen. I avvaktan på att man skulle lyckas med det, ville man tydligen förstärka träkyrkan och lät därför bygga till en sakristia av sten. Därmed kände man sig tryggare från såväl brand som brotts synpunkt.
Omkring år 1280 kunde dock alla planer förverkligas. En större socken bildas och sammanlagt 24 byar lämnar dagsverken och gör körslor vid stenkyrkans byggande. Första gången Täby socken (med nuvarande namn och ungefärliga gränser) nämns i skrift är den 12 augusti 1281, då Karl Estridesson säljer sin gård Näsby i "Täbysokn" .
På 1280-talet hade täbyborna det tämligen väl ställt. Klimatet var gynnsamt, skördarna på gårdarna blev goda och här bodde omkring 400 personer. De kunde glädja sig åt sin nya fina stenkyrka, en rektangulär salskyrka med en invändigt hög öppen takstol. Fönstren var små och saknades helt på nordsidan, men kyrkan gav ändå ett relativt ljust intryck eftersom den var vitputsad. Sakristian anslöts till salkyrkan och försågs med sina unika tegelvalv och gavelrösten.
Under den katolska tiden fanns det ett skrank mellan koret och övriga delen av långhuset, där menigheten stod. Socknens förnämste begravdes inuti kyrkan, under det stampade jordgolvet. Den äldsta bevarade graven finns i koret med en stenhäll, där det står: ' 'Herrens år 1345 dagen före den salige Martin Bekännarens fest dog Gere. Bedjen för honom". Gere hade varit bonde på Fällbro.
Kyrkans äldsta dopfunt från l200-talet är tyvärr skadad, men delar av foten, mellanstycket och fragment av cuppan - en s k musselcuppa av kalksten - finns bevarade. Den äldsta nattvardskalken härstammar från BOa-talet. Dess fot är försedd med en latinsk inskrift, som i översättning lyder: "Från det sanna vinträdet bringar denna kalk livets dryck". Den är märkt "TABY KYRKY". Till kalken hör en samtida paten med Agnus Dei och ornament i gravyr.

Salkyrkan från 1200-talet hade små fönster och ingång från söder, men inget vapenhus

Upplandslagens kyrkobalk talar också om kyrkogård, stängsel till denna ("utan smyghål, där ett djur kan löpa in") och kyrkogårdsportar, s k stigluckor. Sockenmännen i Täby följde lagen och byggde runt om kyrkogården en bogårdsmur med två stigluckor. Huvuddelen av den medeltida muren och södra stigluckan finns alltjämt kvar.
En del av muren raserades 1910, då man tog sten därifrån till Kyrkskolans byggande. Den norra stigluckan är återuppbyggd 1929, sedan den gamla rivits 1863 och en tid varit ersatt med gjutjärnsgrindar.


Birger och Birgitta Perssons gravhäll i Uppsala (t v) och Geres gravhäll i Täby kyrka (t h), båda från 1300-talet.

PASTOR OCH PASTORS HUS I TÄBY

Den förste, till namnet kände, prästen i Täby var herr BOTULPHUS. Han finns omtalad i slutet av l200-talet. Den 6 juli 1293 bevittnade han ett testamente efter Christina, lagman Birger Perssons första hustru, i vilket lagmannen "tillägges 3 mark och Täby kyrka 3 mark". Birger Persson var då bl a ägare till Karby gård. Han gifte senare om sig med Ingeborg (dotter till lagman Bengt Magnusson) och fick med henne dottern Birgitta, den heliga Birgitta.
I början av l300-talet var herr GUDSTAN "Pastor i Taeby" , i mitten av detta århundrade var herr SUNO och i slutet herr MATTIS kyrkoherdar. Den mest omtalade under 1400-talet var OLAUS MATTHIAE. Han blev "kanik och syssloman" i Uppsala och tydligen en så betydelsefull förvaltare av sitt ämbete, att han efter sin död den 11 juni 1456 begravdes vid södra dörren i Uppsala domkyrka.
Sockenmännen hade enligt Upplandslagen inte bara skyldighet att bygga kyrka. De skulle också ordna så att prästen fick tak över huvudet och hjälp med uppehället. Mark till kyrka hade ju Jarlabankesläkten ursprungligen ordnat och det kan vara troligt att man också såg till att prästen fick sitt prästbol. Det blev Björkby, alltså där prästgården ligger än i dag. Själva Täby by tycks Jarlabankes ättlingar senare ha lämnat till kungen. Under en kort tid ägdes byn av Birger Persson (tillsammans med Karby), därefter kom den att tillhöra Uppsala ärkestift. Gårdarna i byn kom att kallas frälsehemman.
På prästgården, prästbolet, hade pastor - enligt kyrkolagen rätt till sju "laga hus", stuga och stekarehus, sovstuga och visthus, fähus, lada och sädeslada. Lagen sade att pastor måste bo på sitt bol, tydligen hade han förtjänst av lantbruket där också. Den säkraste inkomsten hade emellertid pastor av tiondet. Namnet antyder att det rör sig om en tiondel av den skördade grödan inom socknen. Det var dock inte så mycket som pastor fick för egen del. Han fick en tredjedel av sädestiondet, övriga två tredjedelar fördelades mellan biskop, de fattiga och underhåll till kyrka. Däremot fick han hela "kvicktiondet" , som togs från slakten av kalv och gris, gås, kid och lamm.
 

HUNDARE, SKEPPSLAG OCH LEDUNGSLAMA

Täby socken bildades av de, som sökte sig till samma kyrka. Långt tidigare hade, som i det föregående antytts, en mer världslig samhällsbildning skapats. Den byggde på det behov av försvar, som både de enskilda innevånarna och kungamakten ansåg sig behöva. Under vikingatid hade denna försvarsordning i Roslagen utvecklats därhän, att i stort sett varje by skulle svara för att en beväpnad roddare alltid kunde ingå i bemanningen av de vikingaskepp som ingick i ledungen. Det var den tidens örlogsflotta, som stod under kungens befäl.
"Nu bjuder konungen ut led och ledung, han bjuder ur rodd och redskap, då skall man namnge hamn och stam och skeppshövding och alla roddare. Och ledungen skall påbjudas på kyndelsmässoting och inställa sig på ledungsstämmor" - Så lyder inledningen till Upplandslagens konungabalk, X:de flocken, nedskriven på 1200-talet.
För täbybornas del innebar det att de tolv byarna i norra Täby skulle bilda en halv båtbesättning, 12 roddare. I södra Täby skulle de västra och de östra byarna vardera ställa upp med sex roddare.
"Detta är laga ledung: fyra skepp från varje hundare" - sade Upplandslagen. De tolv besättningsmännen från norra Täby bemannade då en båt tillsammans med lika många män från Vallentuna (Vallenda). Från Hammarby, Fresta, Vada, Angarn och ÖssebyGarn kom ytterligare roddare för tre skepp. Tillsammans med styrmän blev det hundra man och fyra skepp, organiserat av hundaret, i detta fall benämnt Vallentuna hundare (senare härad). Åtta sådana hundare ingick i Attundaland, ett av folklanden i det landskap, som senare benämndes Uppland.
Vi känner igen "hundare" från Jarlabankes tid. Han var bl a ledare för Vallenda hundares fyra skepp. I södra Täby däremot tycks han inte ha fört befäl. Roddarna, som sattes upp där ingick, dels i Danarö skeppslag, dels i Ryds skeppslag, vilka varder.a bemannade ett skepp. Under medeltidens senare del slogs dessa skeppslag samman och bildade Danderyds skeppslag.
 

Genom att använda sig av tolfter i såväl den kyrkliga som den världsliga indelningen lyckades man i de flesta fall nå en samordning.
Så dock inte i vad avser Täby socken. Den kom att bli uppdelad i en norra del, som tillhörde Vallentuna hundare, och en södra del, som ingick i Danderyds skeppslag. Gränsen följde vattendelaren, höjdpartiet i sträckningen Vallabrink-Löttinge. Denna gräns - från larlabankes tid - togs bort av Karl XI, som 1692 förde hela Täby till Danderyds skeppslag. Detta tycks först på 1990-talet ha uppfattats av Televerket, som envist hållit fast vid att gränsen mellan 08och 0762-områdena skall följa urgammal hävd.
Med största sannolikhet var täbyborna med i ledungsflottan, då kung Erik Jedvardsson - senare Erik den helige - omkring 1160 drog till Finland "för den helga tro, tagande med sig av Uppsala Sankt Henrik biskop" (Erikskrönikan). I Täby mindes man länge såväl Sankt Erik, avmålad i kyrkans vapenhus, som Sankt Henrik, en av figurerna i altarskåpet.
I slutet av 1200-talet sattes ledungsflottan ånyo in mot Finska viken, denna gång i samband med Viborgs grundläggande. Under 1300-talet krävdes emellertid större och bättre fartyg med sjövana besättningar, ledungsflottan hade spelat ut sin roll. I lagen fanns föreskrivet att en särskild bot skulle gäldas om någon bonde inte fullgjorde sina skyldigheter. Den kallades ledungs lama (den som inte kom, kunde "förlama" färden). Då nu ledungs flatan inte längre togs i anspråk, tvingades alla bönder att betala ledungs lama i stället, en skatt, som senare kalldes skipestapenningar. Hundaret-häradet och skeppslaget blev skatte- och domstolsmyndighet.
Vid medeltidens slut fick täbyborna, som förr var sjömän, delta i de bondehärar som tid efter annan sattes upp. De beväpnades med armborst, spjut och spikbesatta klubbor för att söka stå emot stormännens tungt beväpnade ryttare, vilket kunde lyckas om man utnyttjade sin kännedom om hemmaterrängen. Organisationen var ungefär sådan att Attundaland satte upp motsvarande en bataljon, Vallentuna härad ett kompani och Täby socken en pluton. Det är troligt att man måste delta exempelvis i slaget vid Brunkeberg den 10 oktober 1471.

BOT MOT PEST OCH HUNGERSNÖD

Krig och härjningar har Täby till all lycka varit förskonat från. Däremot har svåra sjukdomar och besvärande missväxt tidvis drabbat täbyborna mycket hårt.
Födan under medeltiden byggde i hög grad på säden. Brödet och gröten spelade en enormt mycket större roll då, än vad fallet är i dag.
Missväxtår medförde alltid nöd och elände. För att dryga ut den knappa mjölransonen tog man i Täby, liksom i övriga Uppland, till barkmjöl, ärtmjöl, knoppar, halm, ollon, torkade bär, löv- och björkhängen, ja allt som möjligen kunde gå att svälja ner.
Nödåren följdes emellertid ofta av år med goda skördar. Med den erfarenheten kunde hungern på något sätt fördras. Värre var det med sjukdomar, värst av allt med pesten.
 

Då det ryktades att pesten skulle komma, försökte man att äta mindre, att sova endast sju timmar och att undvika heta bastubad.
Det var också viktigt att man aktade sig för sorg och ångest. I stället blev man en smula lättsinnig och gladde sig med sång, harpolek, trompepipa och andra spel. Det gällde också att dricka gott, gammalt öl, som inte var för starkt men försett med lagerbär. Någon egentlig möjlighet att nå en läkare hade man däremot inte.
Trots alla beprövade metoder att hålla den fruktade digerdöden borta, kom den att skörda oerhörda offer under åren 1350-1353.
Det beräknas att Uppsala stift (Uppland och Gästrikland) i början av 1350 hade 104000 invånare. 1353 fanns blott 53 000 kvar. Det skulle dröja ända till 1560 innan befolkningen blev lika stor som 200 år tidigare.
Antalet täbybor halverades under två år sedan pestens härjningar. Främst var det bland de fattiga och svältande som offren krävdes, men sjukdom grasserade i nästan alla hem. Särskilt hårt drabbades prästerna, som i sin hjälpverksamhet var mycket utsatta för smitta.

"Dödsspegel", träsnitt av de Mort (t v) och "Döden spelar schack" av Albert Målare (t h), båda från 1480-talet med digerdöds-motiv.

Såsta by med två små gårdar enligt en 1600-tals karta.

I Täby hann man överhuvud taget inte installera någon kyrkoherde under 1350-talet innan vederbörande avlidit. Minnet av digerdöden inspirerade Albert Målare 120 år senare att i Täby kyrka måla "Döden spelar schack med människan".

ORDNING OCH REDA I TÄBYS BYAR

De forntida bosättningarna utvecklades under medeltiden till 24 byar i hela Täby. År 1335 utfärdade Magnus Eriksson en stadga, enligt vilken alla barn födda av kristna föräldrar skulle vara fria. Det innebar att träldomen upphörde, dock bestod klasskillnaderna. De forna trälarna blev legohjon eller bry tar , över dem stod landborna, som skötte jorden åt den rika stormannaklassen. Inom Täby ägdes mycket mark av stormän, men de bodde inte i socknen. På sockenstämma hade de, liksom ärkebiskopen, representanter. Där fanns i övrigt de främsta täbyborna, kyrkoherden och de självägande bönderna.
Övriga hade ingen talan. Innan digerdöden härjade, torde Täbys sammanlagda befolkning ha varit inemot 700 personer. Nästan hälften dog 1351-1353.

I norra Täby fanns 12 byar. Skålhamra var störst med 5 gårdar. Täby by, intill kyrkan, hade fyra gårdar. De övriga Tarslunda, Fällbro, Hagby, Litsby, Såsta, Broby, Valla, Karby, Fittja och Skogberga hade mestadels tre gårdar. Härtill kom Björkby, som var Prästbol.
Åkerbruk och boskapsskötsel var de helt dominerande näringsfången, jakt och fiske kunde komplettera. Det fanns noggranna bestämmelser i Upplandslagen om "by i laga läge" så att gårdstomterna skulle bli likvärdiga. Alla åkrar var tegindelade, så att varje gård hade andel i de olika åkrarna (när kartor senare ·uppgjordes visade de "lapptäcke"). Skog, slåtter- och betesmarker kunde vara allmänningar. På åkrarna hade man tvåsäde, på en del skördades råg, me-· dan en annan låg i träda. Härutöver fanns täppor eller vretar, där man använde hacka i stället för årder och där man sådde korn och rovor. Intill boningshuset kunde man ha kål-, krydd- eller humlegård.
Medeltidens husdjur var mycket småvuxna. Sommartid gav de mjölk, på höstarna kött. Vintertid stod de i sin, svältfödda i brist på foder i låga, mörka fähus.
Samlevnaden i byn var noga reglerad, dels i Upplandslagen, dels i särskilda byordningar. Hägnaderna måste vara klara och avsynade.
Grannarna var skyldiga att "ge laga hjälp" (Upplandslagen) åt sjuk granne. Slåtter måste göras samtidigt, jaktbyte på allmänningskog måste delas. En ålderman i byn vakade över ordningen. Det kunde också gälla allmänna moraliska regler (enligt 10 Guds bud).

ETT FÅTAL ÄGARE - MEN MÅNGA BRUKARE

En av de största ägarna till marken i norra Täby under medeltiden var Uppsala domkyrkas byggnadsfond. Täby tillhörde ju ärkestiftet och det kunde vara naturligt att kyrkan skaffade sig egendomar för att få medel till det stora domkyrkobygget. Skålhamra, Hagby, Litsby och Valla tillhörde - åtminstone tidvis - "Sankt Eriks gods", som byggnadsfonden kallades.
Torslunda och Fällbro var däremot oftast bondeägda. Den tidigaste, till namnet kände bonden i Täby hette Gere. Han tycks ha bott i Fellabro (Fällbro) när han dog "Herrens år 1345 dagen före den salige Martin Bekännarens fest", som det står på den märkliga hällen i Täby kyrkas kor. Han kan vara identisk med en "Gere de Litisby" , som nämns i Svenskt Diplomatarium (nr 2260) år 1320.
På de fyra gårdarna i Täby by bodde under 1300-talet bland andra Johan, Lars, Birger och Israel. De kallades landbor. Tillsammans med sina familjer och tjänstefolk brukade de jorden åt jordägaren, . kyrkan eller stormannen.
Landbon betalade arrende, avrad, till markägaren. Oftast var det ett antal tunnor råg per år. Då husbonden eller dennes syssloman kom för årlig inspektion skulle de, enligt stadgan, ha "en tunna öl och kost därtill". Arrendet gällde för sju år. Om landbon ville flytta på sjunde året, måste han säga upp sig före "Sanct Eriks dag" (18 maj). Under arrendetiden var landbon skyldig att reparera eller återuppföra husen på gården, så att de var iståndsatta vid avflyttning. Tredskades han kunde landbon och hans familj bli körd på porten.
En av de första till namnet kända stormännen, som under medeltiden ägde mark i norra Täby var lagmannen över Tiundaland, Birger Persson. I ett testamente, dagtecknat den 6 juli 1293, tilläggs han "tre markland " i Täby efter sin första hustru, Christina. Ar 1304 fick han i donation av konung Birger gårdarna i Karlby by. Dessa hade tidigare ägts av "Herr Abjörn Sigstensson", som förlorat dem "för de svåra och allmänt kända våldsbragder , med vilka han förolämpat konungens överhöghet".
 

Birger Persson, som var Upplandslagens tillskyndare och 1296 blev lagman över hela Uppland, var i början av 1300-talet en av landets rikaste män. Med sin hustru i andra äktenskapet, Ingeborg Bengtsdotter, dotter till östgötalagmannen Bengt av Ynglingaätten, fick han 1303 dottern Birgitta. Det troligaste är att hon föddes på Finsta. Med tanke på de högättade familjernas ganska ambulerande tillvaro kan det vara tänkbart att den unga Birgitta, sedermera den heliga Birgitta, tillbringat någon tid i Täby. Vid sin död 1327 ägde fadern, Birger Persson, Täby, Karby, Broby och sannolikt också Fittja byar i Täby socken.
En kontinuerlig ägarlängd över gårdarna i norra Täbys byar under medeltiden är inte möjlig att upprätta. Sporadiskt kan man finna namn i gamla pergamentsbrev, liksom i kyrkliga jordeböcker, inte bara berörande ärkestiftet som sådant utan även Sancta Clara kloster, Helgeandshuset, Sanct Görans kapell och Danviks hospital.
Några exempel: År 1393 skänkte riksrådet Finwid Finwidzsons änka, Chatarina Månsdotter, "2 marker jord i Karlaby i Taeby Sochn - - - till Clarae Kloster". År 1399 testamenterade Jöns Bengtsson d ä (Oxenstierna) två markland i Karlaby "i Taebo Sokn" till ärkebiskopen Henrik Karlsson, "dels för en skuld af penningar och korn, dels för "banzmaal och öfriga förbrytelser mot kyrkan".
Enligt gamla anteckningar ansågs ärkebiskopen vara "konung öfwer sina landbor" och hans rättare vara stränga tillsynsmän. Det gällde säkert också de världsliga herrarnas rättare, inte minst de som kom från Rydboholm, storgodset som bildades i mitten av 1400-talet av Sture-ätten. Det kom senare att tillhöra ätten Vasa och - från 1520 - Brahe. Stora delar av östra och norra Täby tillhörde tidvis det stora Rydboholmsgodset.

KYRKAN BRINNER - RÄDDA SILVRET!

En vinternatt omkring 1450 - exakt när vet vi inte - blossar en häftig brand upp inuti Täby kyrka. Alla vuxna, som bor i Täby, Fittja, Björkby, Karby, Valla och Broby-Såsta byar väcks och kommer tillstädes. Man inriktar sig på att rädda sakristian och dess värdeföremål. All träinredning i långhuset förstörs, altare, madonnabilder, korskrank, innertak, allt går upp i rök. Som tur är lyckas man rädda yttertaket men många takstolar blir illa åtgångna.

Täby kyrkas kalk och paten från 1300-talet.

Orsaken till branden är oviss, men den mörka kyrkans många vaxljus och talgdankar hade kanske ofullständigt släckts och kommit i beröring med några textilier. Att det var så få och små fönster och bara en, ganska trång ingång i den gamla kyrkan kanske blev dess räddning. Det gick att begränsa elden, kväva den. Och man kunde rädda kyrksilvret, nattvardskärlen, kalk och paten från l300-talet finns ju kvar än i dag.
Kyrkoreparationerna kom igång ovanligt snabbt. Att det fanns så många representanter för ärkestiftet och den tidens stormän i sockenstämman var säkerligen betydelsefullt. Medel för ombyggnation kunde ställas till förfogande. Man började med att förstärka taket och bygga till ett vapenhus i anslutning till entren på långhusets sydsida.

Vapenhuset byggdes, liksom kyrkan i övrigt, av stora stenar och kalkbruk. Stenarna hämtades från den närmsta trakten. En av dem togs från Fittja, slogs isär i två delar och murades in i väst och sydsidan. Långt senare upptäcktes att dessa stenstycken hade runtexter, som talade om Gudlög och Holme och den senares italienska resa.
I dag är runstens fragmenten en sevärdhet.
Vapenhusets ytterportal, som än i dag har sitt ursprungliga utseende, är försedd med en unik ekdörr. Den är tjärad och rikt järnbeslagen, de graciösa och välbevarade smiderierna hör till de vackraste i sitt slag i Uppland. Det klumpiga låset är också säreget.
Inuti försågs vapenhuset med kalkmålningar av uppländska mästare, sannolikt från den s k Tierpskolan. Bland motiven märks de unika helgonbilderna av S Botulfus och S Brendanus, kyrkans skyddshelgon S Olof och Stockholms S Erik samt Veronicas svetteduk. Den sedelärande väggbildserien med djävulens tjuvmjölkning, smörkärnande och måltid blir dock svårtydbar eftersom sista bilden inte kunna återställas efter överkalkning. Bilderna ville illustrera dopaktens djävulsutdrivande betydelse. Dopet ägde nämligen förr rum i eller påbörjades i vapenhuset.
Det stora arbetet med restauration av kyrkans långhus blev troligen klart först omkring 1475. Då hade man slagit fyra kryssvalv med helstensribbor och därmed dolt märkena efter branden. Det blev dags att dekorera och inreda kyrkan på ett värdigt sätt.

TÄBY KYRKA - EN KONSTKLENOD

Den lyckade utsmyckningen av vapenhuset gav inspiration att gå vidare med långhusets konstnärliga utformning och inredning. Vid denna tid, slutet av 1470-talet, fanns i Stockholm en konstnär, som snabbt blivit berömd både som målare och som pärlstickare. Han hette Albert Målare - eller Albertus Pictor och han fick huvudansvaret för valvens och väggarnas kalkmålningar, sannolikt också för textilierna.
Albert Målare hade i mitten av 1470-talet kommit till Gamla Sta'n från Nordtyskland. Efter ganska kort tid lärde han känna en änka, som han gifte sig med. Därmed fick han tillgång till en verkstad med

"Jona kastas i havet" en av Alberts målningar i andra traven.

gesäller och lärlingar. Han kunde då i stor skala utföra målningar, bl a i ett 20-tal kyrkor. Vintertid, medan målningsarbetena i de kalla kyrkorna låg nere, broderade han bl a kyrkotextilier. Vid sin död 1509 var han mycket förmögen.
Som grund för kalkmålningarna hade Albert en tysk bibel, kallad "De fattigas bibel" (Biblia Pauperum), där bibliska händelser var tryckta i bild. Med dessa förlagor, huvudsakligen från Gamla testamentet, och genom att framställa personerna som de såg ut i dåtidens Täby, med ansikten, kläder, frisyrer och rörelser, blev målningarna trovärdiga. De icke läskunniga kunde förstå innebörden. Och än i dag, mer än 500 år efter färdigställandet framstår de som stora konstverk med sina ovanligt klara färger, låt vara att det cinnoberröda blivit mörkbrunt. I valven har målningarna aldrig varit överkalkade.
 

Den mest omtalade målningen, "Döden spelar schack med människan", har tidigare berörts. Den har använts bl a av Ingmar Bergman som ledmotiv i filmen "Det sjunde inseglet". Denna målning kan endast ses från läktaren, liksom "Mannaregnet" och "David med Goliaths huvud". Från kyrkbänkarna kan man däremot se den frommaste kultbilden över koret, kallad "Nådastolen". Mer lättillgängliga är kanske" Jonas kastas i havet" på södra sidan och "David och Goliath" på den norra.
Eftersom man endast arbetade med kalkmålningarna under den varmaste årstiden tog det sannolikt tre-fyra år innan allt var klart.
Det mesta av arbetet torde ha utförts av Alberts gesäller, men mästa-

Altarskåpet från 14S0-talet i Täby kyrka.

ren själv har säkert ofta deltagit, målat anletsdrag och satt sin prägel på bilderna med de viktigaste motiven. Albert var troligen också den, som rekommenderade sockenmännen att förse kyrkan med ett magnifikt altarskåp av nordtysk typ. Tillverkarens namn är okänt, men att det är utfört samtidigt med kalkmålningarna kan anses säkert, möjligen aven till huvudstaden inflyttad Lubeckare.
Altarskåpets figurskulpturer är utomordentligt välgjorda. Huvudscenen utgöres aven stor Golgata-grupp, därunder finns mindre grupper från passionshistorien. På ömse sidor om korsfästelsen ses kyrkans skyddshelgon S Olof och S Henrik. I flyglarna ses skulpterade bilder av de tolv apostlarna. Dessa flyglar kan stänga skåpet och då ser man målningar på dess baksidor. Altarskåpet är efter en försiktig restauration i samma skick som för 500 år sedan.
Täby medeltidskyrka är med sina välbevarade kalkmålningar, sitt underbara altarskåp och sin unika portaldörr en stor sevärdhet. Framför allt är den dock en skön miljö för andakter, vigslar och dop.

NY TID, NYA HERRAR - FÅ FÖRÄNDRINGAR

Vasatidens början och reformationens införande brukar i Sverige beteckna den nya tidens inledning. Det medeltida samhället förändras emellertid inte särskilt fort, i varje fall inte i landsortssocknarna. Under 1500-talet bodde nästan alla täbybor på de små gårdarna i de gamla byarna. Ett fåtal s k "afgjerda hemman" kom till på utmarkerna, då befolkningen utökades, men näringslivet, åkerbruk och boskapsskötsel var detsamma.
Katolicismens avveckling i Sverige tog mycket lång tid, man kan säga från 1527 till 1593. De första förändringarna för kyrkobesökarnas del kom efter riksdagsbeslut i Västerås 1527. Predikan började hållas på svenska, de långa mässorna förkortades och församlingen i sin helhet fick delta i psalmsången, inte bara kyrkokören. Vid nattvarden erhöll gästerna såväl oblat som vin. Täby kyrkas vackra medeltida kalk fick därför förstorad cuppa. Ursprungligen var den smal, då endast prästen fick ta nattvardsvin.
Herr Hollinger var kyrkoherde i Täby år 1527. Han var katolik och införde egentligen inga ändringar. Det var under en övergångstid tillåtet att ha förkortad katolsk mässa. Johannes Laurentij, vilken tillträdde som Täbys präst efter kyrkomötet i Uppsala 1536, införde svensk mässa enligt evangelisk-luthersk handbok såväl i Täby som i annexförsamlingen Danderyd. Det blev hans livsgärning att söka få bort de gamla katolska kulthandlingarna och minska helgondyrkan.
Han var kyrkoherde i 30 år. Hans älsklingspsalm tycks ha varit: "O Fader vår, barmhärtig, god" av Olaus Petri (nr 372 i 1986 års svenska psalmbok).
'De därefter kommande kyrkoherdarna i Täby, Laurentius (till 1575) och Nicolaus (till 1578), synes ha varit särskilt engagerade i fostran av de Banerska barnen på Djursholmsgodset. Därefter följde en mer omtalad kyrkoman som Täby-herde. Han hette Laurentius Olai och han var en av delegaterna på Uppsala möte 1593, där man så att säga avslutade reformationens införande i Sverige. Laurentius Olai var också en av det dåtida prästerskapets förhandlingsmän med konung Sigesmund och hertig Karl. Han var, som det hette, "Prost och Kyrkoherde" i Täby till 1603. Under hans tid byggdes annexkyrkan i Danderyd till "fyra gånger större än hon förut hade" och Lidingö kyrka uppfördes. Laurentius Olai hade till sin hjälp bl a "capellan", dvs komminister. Den förste hette Petrus Erici och den andre Engelbertus Olai.
Gustaf Vasas intresse för reformationen var inte så mycket betingat av religiöst nit utan fastmer av ekonomiska skäl. I Västerås recess 1527 bestämdes bl a att kyrkans inkomster skulle ersätta bristen i kronans inkomster och att adeln skulle återfå de gods, som deras förfäder donerat till kyrkor eller kloster. Med ganska hänsynslösa metoder genomförde kungen omfördelningen av gods från kyrkan till kronan. Innan Gustaf Vasa dog 1560 hade en femtedel av alla gårdar i Sverige överförts till kronan. Av dessa kom sedan många av doneras, framförallt till adeln, för att dessa skulle göra rusttjänst till kronan.

För de allra flesta täbybors del betydde därför reformationen att de fick världsliga markägare i stället för andliga. De slapp de stränga kyrkliga rättarna, vilka de som landbor inte var så förtjusta i. De fick istället fogdar från Rydboholm och andra storgods. Förändringarna blev inte så stora.
Kyrkans gårdar i Skålhamra, Hagby, Litsby och Såsta överfördes till kronan. Torslunda och Skogberga förblev bondeägda. De flesta övriga gårdar i norra Täbys byar kom under inflytande av det stora Rydboholmska storgodset. .
. Det är troligt att kung Gutaf Vasa hade räknat med att stora delar av Rydboho1m skulle tillfalla honom efter faderns död i Stockholms blodblad 1520. Så blev det emellertid inte. Det blev hans syster, Margareta Eriksdotter, som ärvde Rydboholm. Hon gifte sig med riksrådet Joachim Brahe och därmed tillföll huvuddelen av godset Braheätten. I ett tidigare arvsskifte hade Gustaf Vasas moster, Kristina Gyllenstierna, som blott var två år äldre än Gustaf, ärvt fyra Täbygårdar (Näsby by). Hon gifte sig 1511 med Sten Sture d y, vilken avled på Asundens is 1520. Det blev Kristina, som så ärofullt fick försvara Stockholm mot Kristian Tyrann några månader 1520. Endast ett av hennes barn, Svante Sture, överlevde. Dennes dotter, Kristina Sture gifte sig sedermera med Gustaf Baner.
Fram till mitten av 1600-talet ägdes gårdarna i Fällbro, Broby, Valla, Karby, Fittja och Täby byar, delvis också i Hagby och Såsta av representanter för den tidens stormannaätter. Genom "morgongåva och skifte" kunde ägobyte äga rum mellan Brahe, Gyllenstierna, Sture och Baner, i viss mån även Bååth, Roas, Sparre och Stenbäck.

TÄBYS DRÄNGAR - EN STORMAKTSRESURS

Från mitten av 1500-talet hade Täby socken återfått en befolkning av omkring 700 personer. Alla levde av jordbruk och boskapsskötsel. I norra Täby blev några byar trångbodda. Från dessa avstyckades då marker för nyodling, där nya enskilda gårdar kunde byggas. Från 1600-talets början finner vi därför Byle (egentligen Österbyle) avdelat från Täby by, Visinge från Karby by och Lövbrunna från Broby by. Alla gårdar var givetvis självhushåll, mat och kläder producerades hemmavid. Husdjuren var viktiga och många. Kor och getter fick alltmer sällskap av svin. Hagar och ängar användes maximalt för bete och vinterfoder, även för draghästarna. De senare var oftast små och sega, lämpade för körslor på tegar och i skogen.
Gårdarna kunde som regel inte blott föda en familj utan även några pigor och drängar. De sistnämnda ansågs emellertid vara en resurs, som kunde användas även på andra håll. Den närbelägna, sakta växande huvudstaden krävde arbetskraft. Men framför allt behövdes soldater och båtsmän för krigstjänst. 1600-talets stora krig skördade många offer. Utskrivningarna till krigstjänst följde en gammal stadga från 1567 och tillämpades mycket hårt under trettioåriga kriget. I Täby kunde det gå till så här år 1633:

Kyrkoherde Engelbertus Olai uppgör förteckning över allt manfolk i socknen. Alla mellan 15 och 60 år, som finns på denna längd, kallas en dag till Täby kyrka för         utskrivning. Den görs aven kapten och två kommissarier från Stockholm. Socknens sexmän (utsedda förtroendemän), bl a Johann från Fittja och Erich från Täby by är med som kontrollanter. De, som tidigare har avvikit men kommit tillrätta, skrivs ut först, därnäst de som är unga och fattiga. Det blir löskarIar, driftskarlar och de, som inte har årslön. När inte dessa räcker för att täcka kvoten, övergår man till de yngre drängarna. Några av de yngsta, som är småväxta, får slippa. Det antecknas "bara barnet, släppes".

Dessa utskrivningar var fasans stunder i Täby och annorstädes. De, som utskrevs var ju i många fall inte lämpade som soldater eller båtsmän. Från 1634 började man därför göra försök med båtsmanshåll, dvs några gårdar bildade en rote, som svarade för att en man alltid kunde ställas till förfogande som båtsman i örlogsflottan. Denne fick

Roteringsrulla "Täby Sn" 1658. I översta raden står "Lars Bengdtson i Karby" och t h "Jöran Jacobsson Höök".

lön "in natura" så att han hjälpligt kunde försörja en familj. Den första roteringsrullan, som för Täby del kunnat återfinnas, är från 1658. Ur den kan man läsa att "H:r Exell: Grev: Nils Brahe", ägare till Karby m fl skall underhålla båtsman Jöran Jacobsson Höök. På samma sätt skall "Wälb H:R Peer Sparre", som äger Valla och en av Litsby-gårdarna svara för båtsman Jöns Jöransson och "Wäb H:R Erich Stenbäck", ägare till Hagby, Broby och Lövbrunna för Jöran Stöör. Från 1665 finns en annan roteringsrulla med något ändrad sammansättning. Då var det den store markägaren själv, "Hans Greffl: H:T Eare W Höghwälborne H:R Greffwe Niels Brahe", som förrättade mönstringen.
Indelningsverket, signerat Karl XI, stadfästes genom riksdagsbeslut 1682, men ett fullständigt roteringsverk blev inte klart förrän 1694. Då kunde örlogsflottan tillförsäkras utbildade sjömän för tjänstgöring, när så erfordrades. Övrig tid var båtsmännen (liksom soldaterna) hemma "på roten". I norra Täby blev Torslunda, Fällbro, Hagby, Karby, Fittja och Täby by huvudrotar. De satte upp båtsmän för tjänstgöring i Södra Roslags Båtsmanskompani.
 

Då indelningsverket tillkom, ägde en av dess organisatörer och kungarådgivare Skålhamra gård. Det var översten, sedermera fältmarskalken Carl Gustaf Rehnsköld. Han intresserade sig främst för hur kavalleriet skulle kunna förses med ryttare och hästar. Han skapade vad som kom att kallas rusthåll, dvs på vissa gårdar skulle ägaren mot skattebefrielse hålla ryttare, häst och mundering för tjänst i kavalleriet, när så erfordrades. I norra Täby blev Skålhamra, Broby och Valla rusthåll. Deras ryttare skulle inställa sig vid Livregementet till häst.
I samband med indelningsverkets förverkligande upptäckte man i kungens kansli det märkliga förhållandet att Täby socken "sedan hävd" tillhörde Vallentuna härad med sin norra del och Danderyds skeppslag med sin södra. En sådan tingens ordning kunde Karl XI inte tolerera. Han bestämde att Täby socken i sin helhet skulle ingå i D~nderYds skeppslag från och med 1694.

KUNGLIGT INTRESSE FÖR TÄBY

Kung Karl XI kom att intressera sig mycket för Täby. Det gällde inte bara indelningsverk och häradsgräns utan även i hög grad Täby kyrka. Genom sin slottsfogde - Göran Stiern h off på Arninge - informerades han om kyrkan och tycks också ha besökt densamma. Han lät därefter skänka den gamla predikstolen i slottet Tre Kronor jämte marmorpelare och timglas till Täby. Dåvarande kyrkoherden, Jonas Halenius, skrev ett tackbrev, daterat 28 juni 1696, och passade då på att be om kollekt till en ny kyrkklocka. Detta beviljades. Kyrkoherdens namn finns än i dag ingraverat på Täby mindre kyrkklocka. Fram till den 16 september 1653 hade kyrkoherden i Täby och hans kaplan även hand om annexförsamlingens kyrkor i Danderyd och Li-

Skogbergaförr (ett gammalt foto av C R Andersson, Täby Kyrkby).

Göran Stiernhoff (1631-1710), slottsfogde och täbybo, kallades "Täby kyrkas dragmyra" (Målning av v Breda d ä).

dingö. Kaplanen klagade ofta på den långa väg han måste vandra och på sin bristfälliga bostad. Det förra önskemålet kunde avhjälpas 1639, då kyrkoherden förständigades att hålla honom med häst och foder. Bostadsfrågan löstes genom kungens försorg.
En av gårdarna i Skogberga by tillhörde kronan. Den avsågs till kaptensboställe och fick i mitten av 1600-talet en låg mangårdsbyggnad i s k karoliner stil. Genom Karl XI:s resolution av den 28 juni 1696 beslöts att "Halfva kronogården Skoberga skulle anslås till Capellans boställe". Den förste kaplanen där blev Johan Bethulini 1697.
 

1600-talets Täby-herdar gick olika öden till mötes. Elias Bröms (d 1617) blev mest känd för sina sju ogifta döttrar. Engelbertus Olai dog 1637 i armod efter en svår sjukdom. I yngre år hade han haft ett häftigt humör och inkallats till "Stockholms Consistorium" för att han kallat en kollega "rötestock" . Hans efterträdare Ericus Clementis Gammal blev däremot gammal. Han hade tidigare varit kaplan. Efter sin död begravdes han, tillsammans med "Dygdesamma Matrona Hustru Elena" i Täby kyrkas kor. "Successorn", som kom efter den gamle Ericus Gammal, hette Olaus Molinus. Han gifte sig enligt den tidens sed med företrädarens dotter och tjänstgjorde under 20 år i Täby.
Den mest kontroversielle av Täbys kyrkoherdar, Jonas Halenius, invigdes i sitt ämbete 1690. Efter några lyckosamma första år med bl a Karl XI:s gåvor, gick det sämre. 1704 suspenderades han på ett halvår för "sina extra-vagantier" och 1713 blev han avsatt. Landsh"övding Daniel Tilas skrev: "En vårdslös man om församlingen som dessutom förderfwat Prestegården, nederlagt åkerbruket, förstördt en stor skiön trädgård". Den renlärige H aquin Spegel dömde honom till avsättning. Det är oklart om det var för att Halenius "slagit sig på fylleri och dryckenskap".

EN TID FÖR KAROLINERÖVERSTAR

Under karolinertiden blev företrädarna för de adliga ätterna ofta militära förgrundsfigurer. Runt Vallentunasjöns stränder var det därför inte så märkligt att de flesta markägarna faktiskt var överstar.
Den mest bekante, Carl Gustaf Rehnsköld, som ägde Skålhamra under 1690-talet, blev sedermera en av Karl XII:s största fältherrar, fältmarskalk och fången vid Poltava 1709. Ägaren till Fällbro hann däremot inte bli överste. Han stupade som ryttmästare i en strid vid Warszawa 1705. Han hette Carl Lagerfeldt och ägde även Viggbyholm.
Greve Niels Brahe d y var bl a överste och en tid chef för Upplands regemente. Huvuddelen av hans många egendomar - utöver Rydboholm - indrogs till kronan genom reduktionen under 1680-talet. Det innebar att de flesta gårdarna i norra Täbys byar bytte ägare. Redan

Carl Gustaf Rehnskäld på Skålhamra, en av Karl XI/:s fältherrar.

Ryttaren Anders Broman, fången vid Poltava 1709.

tidigare hade ätten Klingspor , vars huvudsäte var Bällsta säteri i Vallentuna, vid arvsskiften övertagit Karby och Hagby. Nu kom den Klingsporska familjen att dominera vid Vallentunasjöns södra och östra stränder. Broby, Såsta, Fittja och Täby by kom till sina huvuddelar att tillsammans med Hagby och Karby ingå i det s k ' 'Enebyväldet" med Klingspors på Bällsta som huvudmän.
Staffan Klingspor (d 1676) som en tid var överste och chef för Smålands rytteri, lät bygga ut Karby, så att huvudgården en tid betraktades som säteri. Sonen Adolf Magnus Klingspor (1647-1701) hade visserligen Bällsta som sätesgård, men betraktade sig ändå som en god täbybo, i vart fall då det gällde att betala tionde till kyrkan.
Han lät år 1688 sätta upp en tavla på norra stigluckan till Täby kyrkogård, så att den vette mot den gamla landsvägen (nu Kyrkvägen).
I förgyllda bokstäver stod det:

SISTE VIATOR GRADUM ET HAEC P AU CA LEG E (Vandrare, hejda dina steg och läs dessa få rader)

Man stryker sin segel för Kongliga Slått, Fast Skjeppet thet mister then fart thett har fått;
Än mer är thet Huus där Guds ähra i boor Wäl värdt af oss syndare vördnaden stor.
Ty fahr nu ej om som de mästa väl plä, Män blotta ditt hufvud och bög dina knää;
Lät sucka ditt hjerta til Gudh, så du säg:
Låf, ära skje Gud! Sen vandra din väg.
LECTORIINCERTUS, DEOCERTUS, DEVOTE ADDCTUS ET .
DICTUS AUTHOR. ANNO MUNDI KRISTIANI MDCLXXXVIII (Okänd för läsaren, känd för Gud, honom fromt hängiven och kallad författare. I den kristna världens år 1688.)

Tavlan är sedan 1800-talets mitt försvunnen. Adolf Magnus Klingspor , lärd fältöverste och poet, dog på ett slagfält i dåvarande Livland 1701.
Många av den tidens officerare dog i fält. Det gjorde givetvis också soldaterna, ryttarna och båtsmännen. Täbys indelta ryttare deltog i striderna vid Poltava, de flesta dog i fångenskap, bl a Anders Broman från Skålhamra. De som ersatte dem i det nyuppsatta Livkompaniet klarade sig emellertid och kom helskinnade hem från FredrikshaId. För båtsmännen inträffade en stor tragedi 1719. Vid en sjöstrid utanför Riga blev de sårade och tillfångatagna. Båtsmännen för Torslunda, Karby, Fittja och Täby bys rotar kom inte hem därifrån. I generalmönsterrullan för 1724 finns exempelvis antecknat att båtsmannen för Fittja rote (nr 77) Carl Pährsson Simpa dog i fångenskap och ersattes med Pähr Hand "frisk, födt på Åhlandt, sjööwahn".
Då karolinertiden slutade och frihetstiden tog vid kom en annan stor markägare att behärska nästan hela Täby. Det var greve Johan August Meijerfeldt, general och fältmarskalk i Karl XII:s arme i Ry~sland, sedermera riksråd och generalguvernör över svenska Pommern. Han köpte 1716 Näsby slott och förvärvade sedan flera gårdar i hela Täby och i Danderyd.
 

MÖRKA TORP - MEN LJUSARE KYRKA

Grevarna Johan August Meijerfeldt, d ä och d y, behöll under hela 1700-talet Karby, men försålde omkring 1720 sina gårdar i Fittja och Valla. Meijerfeldts bodde aldrig på sina smågårdar, ja de uppehöll sig endast sporadiskt på Näsby slott. De var emellertid intresserade av sina frälsehemman, som deras gårdar kallades. De uppmuntrade sina arrendatorer att nyodla och etablera torp. Där kunde en torparfamilj bo, betala hyra genom att göra dagsverken på gården och livnära sig på torpets odlingar.
Fittja by började redan på 1600-talet med två torp, de kallades helt enkelt Ena torp och Andra torp. Stugorna var små och mörka. De låg nära det nutida Nygård. När man på 1700-talet förständigades att bygga båtsmanstorp inom sin rote, måste vissa minirnått iakttas.
Fittja uppförde sitt båtsmanstorp, "Statt Ute" (intill Kyrkvägen ca 200 m norr Täby kyrka) så tidigt att det inte höll måtten. Det ersattes därför av det ännu bevarade Runborg (vid Jarlabankes bro), som byggdes för Täby bys rote 1737. De äldsta, små och mörka stugorna, mindre än torpen, benämndes backstugor och beboddes av de fattigaste.
 

Under 1700-talet byggdes i anslutning till norra Täbys byar ett 30tal torp, varav tre var avsedda för ryttare, fyra för båtsmän och övriga för dagsverkare. Flera av dem finns alltjämt kvar, låt vara mestadels ombygda. Intill Skålhamravägen ligger exempelvis fyra, dragontorpet (invid golfbanan), båtmanstorpen Knallborg och Strömsborg samt dagsverkstorpet Strömmen. Norr om Skogberga finner vi Få-

Johan August Meijerfeldt, greve som "ägde nästan hela Täby".

gelsången (förr Kakdraget) och på Karby ägor det gamla, idylliska båtsmanstorpet (invid cykelvägen norr Efraimsberg). Av Karbys tidigare dagsverkstorp Djupdal, Kvarntorpet, Visingetorp och Göttinge återstår endast spridda grundstenar.
Det bäst bevarade 1700-talstorpet är som nämnts Runborg invid Jarlabankes bro. Det kan man numera besöka, vill man komma in finns anvisningar på en anslagstavla. Det gamla båtsmanstorpet är en sevärd idyll. En gärdsgård inhägnar tomten, tunet är beväxt med vild gräsvall, syren och lövträd.

Vid ytterdörren med stort lås finns trappsten av granit och ovanför dörren en skylt: "Södra Roslags 1 :st Båtsmanskompani No 81". Båtsmanstorpet är en enkelstuga med farstu, kammare, stuga med spishäll och bakugn. Väggarna är uppförda med 6-tum liggtimmer och utknutar. Invändigt är torpet i dag inrett för en båtsmansfamilj, man, hustru och två barn jämte autentiska Täbyföremål från 1850-talet.
Såväl Meijerfeldts på Näsby som Klingspors på Bällsta visade sig inte ovilliga att sälja ifrån sig gårdar till bönder, som själva brukade jorden. I Täby by liksom i Fittja och Valla blev det därför flera ägare. Dessa bönder var betydelsefulla på sockenstämman och de fick ofta förtroendeuppdrag. Sålunda finner vi exemelvis Johan Ersson i Fittja västergård som sockenman och sexman 1720, Johan Johansson i Fittja östergård och Eric Israelsson i Täby bys mellangård som "Kyrckio värdar" på 1730-talet. Hur mangårdsbyggnaden på deras gårdar såg ut på den tiden kan man få en uppfattning om på f d Skogberga kaplansboställe. Denna gård, som på 1980-talet varsamt restaurerats på initiativ av byggmästare Torsten Persson, är i dag en spelmansgård. Den kan beses, huvudsakligast vissa söndagar, enligt annonser i pressen.

ALMQUISTIANA PÅ SKOGBERGA

År 1728 flyttade komminister Abraham Almquist och hans hustru Anna Magdalena Ekland in i Skogberga kaplans boställe. Året därpå föddes sonen Erik Jonas, som sedermera blev en lärd teologiprofessor. Dennes sonson blev rektor, dock vida mer berömd som författare; Carl Jonas Love Almquist.
Love Almquist var en vaken och "fri svensk spatsergängare" i Södra Roslagen. Han har mycket charmfullt berättat om sina vandringar i norra Täby, bl a i boken "Skällnora kvarn". Han går den gamla kyrkvägen från Ensta, besöker kyrkan och Hagby. På Skogberga gör han visit hos dåvarande komministern Wallman. Han förlägger dramatiska händelser till Visinge och kör med häst till Karby kvarn.
Författarens farfarsfar, Abraham Almquist, flyttade till prästgården Björkby, då han blev kyrkoherde 1735. Under 25 år var han sedan en nitisk vårdare av Täby församling från 1744 även av Roslags östra kontrakt. Han lät göra en mönstergill trädgård i sin prästgård och han lät flytta predikstolen från södra till norra kyrkväggen. Efter sin död 1760 blev han begraven i kyrkans kor. "Nitfull i sitt kall, i lefvernet saktmodig" står det bl a på hällen.
Under åren 1755 till 1801 bodde komminister Elias Tärnström på Skogberga. Han gifte sig med en av Abraham Almquists döttrar, Anna Helena. Vid bröllopet skaldade brudens broder:

"Wår kiära Far och Mor, ha jämväl med hwarann, I samma rum och stånd, som I, först bodt tillsamman Om I dess fotspår gå, ger Gud och Er dess gamman.

Så mången sällhet som i Strömmar Tärnor flyta, Och Almen qwistar bär, til slut iag önskar Er at aldrig något godt och fägnad måtte tryta uti Ert hus och bo: Hvad skal iag önska mer?"

Skogsberga kaplansboställe, restaurerat till spelmansgård.

DET LJUSNAR I KYRKAN

Den duglige Abraham Almquists företrädare som kyrkoherde åren 1714 till 1734 var Nicolaus Forsman. Hans två äktenskap blev olyckliga och han tycks själv ha råkat i svårigheter. Han får nämligen strax före sin död 1734 av konsistoriet "en aHvarsam correction för sitt öfverflödiga tracterande". För Täby församling var det nog tur att kyrkoherde Almquist var så nitisk och omtyckt.
Från 1762 blev Olof Bolin kyrkoherde. Han gifte sig med en annan av Almquistdöttrarna, men hon dog tidigt. Olof Bolin fick det svårt och blev "så utfattig att han knapt hade kläderna på kroppen" enligt ett prostvisitationsprotokoll.
År 1777 blev den noggranne och fromme Petrus Brandelius Täbyherde. Därmed blev Täby åter en välaktad församling. Under hans tid skedde stora omdaningar i kyrkan och dess omgivningar. Ny klockstapel var visserligen klar redan 1763 men kyrkogården förskönades 1785 och de vackra lindarna planterades av G Stockman på Näsby. Året därpå, 1786, förstorades kyrkans fönster på syd- och västsidan, nya togs upp på nordsidan. Ny entre från väst och ny läktare med orgel byggdes. Arkitekt var Jean Rehn. Interiört vitputsades väggarna. Det blev en ljus kyrka. Måhända hade den blivit ännu ljusare om även valvmålningarna överkalkats. Så skedde dock inte, sannolikt tack vare kyrkoherdens ingripande.
Den" Ährewördige och HögwäHärde" Petrus Brandelius dog 1795 i "bröstfeber". Hans porträtt, som är mycket vackert, hänger på väggen ovanför ingången till sakristian. Därmed hedrades "Herr Pehr på Borgen", som nydanaren av Täby kyrka kallades.

Kyrkoherde Peter Brandelius' porträtt i Täby kyrka.

Fru de Balthasar Knigge och hennes man skänkte år 1774 sockenmagasinet till Täby.

FATTIGA OCH RIKA I 1700- TALETS TÄBY

Kyrkoherdesonen Carl Magnus Brandelius gav 1786 ut en akademisk avhandling, "Beskrivning av Täby socken i Roslagen". Av denna framgår att Täby då hade 943 invånare, 455 män och 488 kvinnor. Ingen var över 80 år. Det kunde bero på att pesten år 1711 bortryckt inte mindre än 141 personer.
Utöver kyrkoherde, komminister, klockare och två sockenhantverkare var aHa arbetsföra täbybor sysselsatta i jordbruket. Det fanns 36 byar eHer gårdar, de flesta ägda av greve Meijerfeldt, som endast sommartid bodde på Näsby, och av förmögna stockholmare.
Skatterna, som debiterades till kronan, var små, omkring 333 riksdaler. Befolkningen minskade, många unga män sökte sig sin utkomst i Stockholm.
Huvddelen av de äldre och sjuka togs om hand på gårdarna och bodde i undantagsstugor. 20 av de mest behövande fick understöd av socknens fattigkassa, de 6 mest utblottade bodde tillsammans i socknens fattigstuga. "Om de fattiga vårdar sig Täbyborna som sig bör" skriver Brandelius.
Mellan kyrkan och klockstapeln låg "sockenstufwan". Där bodde klockaren och dit kunde de närboende barnen komma för enklare undervisning. Någon allmän skola fanns inte. Väster om Kyrkvägen (nära nuvarande Kyrkskolan) låg "fattigstufwa". Intill denna byggdes 1774 ett sockenmagasin, en donation av ägaren till Hagby, Litsby och Fällbro "Högvälborne Herr Jacob de Balthazar Knigge". Enligt en utfärdad förordning skulle gårdar "efter oförmedlat mantal" skänka spannmål för lagring, kyrkoherden vara magasinsföreståndare och av lagerhållningen göra utdelningar till nödlidande. (Efter omkring 100 år upphörde denna verksamhet och magasinet flyttades till nuvarande plats invid Täby gård.) De välbärgade i socknen tävlade nog knappast, då det gällde att ge hjälp till de fattiga även om de var lojala mot förordningar. De tycks emellertid ha tävlat i att ge gåvor till kyrkan'- Sedan Karl XI bl a skänkt predikstol och medel till en första klockstapel 1693, Johan Palmstruch (riksbanksgrundaren) givit pengar 1668 till en första läktare och Psilander på Skogberga uppsatt ljusplåtar 1716 blev Täby en gåvornas kyrka i slutet av 1700-talet. Meijerfeldts på Näsby, Lagerfeldts på Viggby, Spalding på Skålhamra, Pilgrens på Löttinge, ja de flesta besuttna jordägare blev givare. Många, inte minst familjen Balthasar Knigge, önskade en liten gengåva, nämligen de bästa platserna i kyrkan. Fördelningen blev en delikat fråga för kyrkoherde, kyrkvärdar och sexmän.

En av frälsebönderna i Täby by var kyrkvärd, Eric Israelsson i Mellangården. Hur Täby såg ut framgår aven ägokarta från 1798, byns fyra gårdar tätt tillsammans (på samma tomt där Täby gård ligger i dag). Gårdarna benämns Norrgården, Nästgården, Mellangården och Södergården. Alla gårdar har likartade skiften av åker, äng och backar både i norr och söder.
Byns frälsebönder och deras familjer hade bänknummer 10 i kyrkan (tjänstefolk fick sitta på läktaren). Täby bys status var måhända vid denna tid inte så stort, som t ex Hagby och Viggeby.

1813

Claes Justelius hette Täbys kyrkoherde från 1796. Han var systerson till sin företrädare och hade bland annat varit ' 'Ext Ord Kongl Hofpr" och huspredikant hos Brahe på Rydboholm. 1811 blev han prost i Roslags östra kontrakt. Claes Justelius utgav en handskrift:
"Beskrifning öfwer Täby Församling i Stockholms Län och Up sala stift, Upsatt 1813" vilken finns förvarad i Uppsala Universitetsbibliotek (THF skrift nr 9).
År 1813 var byarna, gårdarna och torpen desamma som 1786, men befolkningen hade minskat till 919 personer. Kvinnoöverskottet var stort, 77 kvinnor varav 67 änkor, sannolikt beroende på sviterna av 1809 års krig, där många män dog i den s k "lantvärnssjukan" (Täbys ryttare och båtsmän klarade däremot livhanken).
Församlingen underhöll fattighuset, "hvaruti 6 utaf de åldrigaste och bräckligaste bland fattighjonen" inrymdes. Övriga fattiga bodde på gårdarna eller backstugorna och fick två gånger om året tilldelningar av korn, rågmjöl, ärtor och potatis, bl a från sockenmagasinet. "Barn efter fattiga föräldrar intages i fattigbrödet, hvilka där njuta undervisning uti läsa och handaslögder intill dess de blifvit till H.H. Nattvard admitterade, hvarefter de utgå i lagliga tjenster." Skolundervisningen bedrevs egentligen endast en dag i veckan, dels på gårdarna av personer, utsedda av kyrkoherden, dels i sockenstugan av prästerna och klockaren. De medel, man insamlat i kollekter, för att bygga en allmän skola, ansågs ännu icke tillräckliga, trots att rusthållare Anders Andersson redan 1809 gratis ville ställa tomt till förfogande på Broby.
 

Jordbruket var den helt överskuggande huvudnäringen. Utöver säd odlades potatis, enligt Justelius "Ymnog och årligen allt högre, ju mer Allmogen inser dess nytta i hushållningen". Han anser att hagar och ängar bättre borde vårdas för bete. "Allmogen nödgas här ofta föda flera hästar en kor, dels för Åkerbruket, dels för det svåra skjutsonus hvaraf denna Församlingen i synnerhet tryckes, såsom så nära Hufvudstaden belägen." Utöver präster och klockare fanns det två sockenhantverkare, en skräddare och en skomakare, samt en fjärdingsman. Ordningen sköttes i övrigt av de förtroendevalda "Socknens Sexmän, som äro 6 till antalet". Någon handelsbod fanns inte. "Den handel, som här drifves är med Spannemål, Hö och Halm, samt något från Ladugården, hvilket alt afföres till Stockholm". Han beskriver också täbyborna:

"Hvad Allmogens uti denna Församling Seder och sinnelag beträffar, kan man säga, att den i allmänhet älskar snygghet och ordentlighet, hvilken ock ofta öfvergår till öfverflöd och högmod. Skatte Böndernas boningar äro prydliga icke sällan med Tapeter klädda, och på flere ställen finnes kakelugnar till deras uppvärmande begagnade. Deras klädebonad har i allmänhet de sednare åren begynt at täfla med de bättre Ståndspersoners. Karlarna med fickur, klädesfrackar och kappråckar med stora kragar, och deras Hustrur och döttrar med kläder af Siden eller finare Tyger, skiljes från de Förnämare blott igenom hufvudbonaden, emedan de förra ännu icke aflagt sina Bindrnössar.
I mat och drick äro de mera öfverflödiga än sparsamma, i synnerhet vid deras större samqväm, såsom Bröllop, Graföl och stundom Barnsöl, där Vin och Pounche ofta drickes vid Måltiderna.

Bröllop fortfara 2,3, ja ofta 4:ra dagar, till dess Gästerna tämmeligen väl hunnit at förtära hvad huset kunnat hopsamla och tillaga. Det händer stundom at Brudgummen andra dagen före middagen framkommer till prästegården för at bjuda Prästen med dess hus åter till Bröllopsgården. Anständighet och ordning i agttages altid härhos, och vises vid dessa tillfällen så väl som altid, att Allmogen i denna Församling mycket älskar at lysa och synas, utan at derföre vara rika, knappast välmående.
- Dialecten är jämn och uttalet godt och välljudande, förmodeligen förordsakat af ortens närhet med Hufvudstaden hvarifrån de flesta moden hämtas."

"Upriktiga, ordhållna och Vännfasta, ehuru mycket för syn skull, öfva de äfven allehanda Menskliga dygder, och är ingen last härstädes särdeles känd, utom begäret af en och annan efter Brännvin" slutar Claes Justelius sin "Beskrifning".

TVÅ DALKARLSPROFILER I NORRA TÄBY

Claes Justelius, som enligt Uppsala ärkestifts herdaminne var "en man med Gudsfruktan och i alla avseenden en herre efter Guds hjerta", avled 1822. Hans efterträdare blev Carl Jakob Dahl, född i Hedemora 1778 och studiekamrat med Johan Olof Wallin. Dahl hade bl a varit regementspastor under finska kriget 1808-1809 innan han som kyrkoherde kom till Täby 1823. Fyra år senare blev han också kontraktsprost.
Jakob Dahl var - så att säga - en mer "världslig" prästman än sin föregångare. Han och hans maka deltog flitigt i sällskapslivet på gårdarna och hade ett mycket gästfritt hem i prästgården. Tillställningarna där bjöd på mycket god mat och dryck, inte minst punsch.
Även dans kunde förekomma. De finns beskrivna i C H Robsahms på Gribbylund dagböcker från 1835-1837. Prosten Dahl var road av att köra mycket fort med sin häst och trilla i Täby, möjligen var hans hustru mindre road. Kyrkoherdeparet var känt i varje Täbyhem. För Johan Olof Wallin tycks prästgården Björkby ha varit en tillflyktsort, där dystra tankar kunde skingras i en gammal väns muntra lag.
 

Johan Olof Wallin hade flera anknytningar till Täby. Sedan han efter en olycklig svår uppväxttid lyckats få framgång med sin diktning, bli ledamot av Svenska Akademien, teol dr och kyrkoherde i Solna 1810 tedde sig familjelivet inte så ljust. Hans förlovning hade blivit uppslagen. Då träffade han aven händelse Anna Maria Dimander, dotter till en mycket rik snushandlare, Anders Dimander. Denne ägde Hagby gård. Det blev snabbt bröllop (1810), men äktenskapet blev barnlöst och olyckligt, möjligen beroende på Anna-Marias ojämna humör och måhända "torftiga intellektuella utrustning", som det sades. Wallin själv lär emellertid ha sett en viss fördel i hennes "ej obetydliga förmögenhet och familjens derigenom vunna förnemliga relationer". Hans syster, Karin, gifte sig senare också med , 'possessionaten till Hagby' " patron Carl Dimander. Johan Olof Wallin kom därför att besöka såväl Björkby som Hagby i Täby. Han hade emellertid även en god vän på Såsta, kammarjunkaren Christer von Köhler. De Wallinska besöken där har beskrivits aven systerdotter till von Köhler, Ebba Ramsay, i "Från min barndoms dagar 1828-1845" (utgiven 1919). Hon kallar Wallin för farbror Olle och talar om hur han rodde omkring med henne på Vallentunasjön och med sin mäktiga stämma sjöng sina psalmer. "Farbror Olle var en varm naturvän och väckte alltid min uppmärksamhet på allt härligt,

Johan Olof Wallin och Anna Maria Dimander 1810.

som omgav oss på Såsta och Hagby. På det förra fann man snart att det poetiska inverkat på anläggningen överallt och att på Hagby det praktiskt nyttiga legat till grund för ägarens arbete." När Johan Olof Wallin dog som ärkebiskop i Uppsala 1839, förlorade Jakob Dahl en mycket kär vän. Han ville flytta från Täby och lyckades 1842 få en tjänst i Dalarna, där han dog några år senare.
Hans stora insats i Täby blev på skolans område.

Centralskolan i Efraimsberg.

EN CENTRAL SKOLA I TÄBY 1829

Skolfrågan hade debatterats i Täby på sockenstämmorna, i varje fall alltsedan 1776. Man ville så gärna vara en av de första socknarna med en "riktig" skola, inte bara ha undervisning med ambulerande lärare, som tidvis besökta gårdarna. Förslag, som framkommit att bygga skola vid Broby och senare vid Lövbrunna, kunde inte genomföras. I och för sig var socknen inte skyldig att ha skolhus förrän vid folkskolestadgans ikraftträdande 1842, men det hade med åren blivit en prestigefråga. År 1826 kunde man äntligen enas. Grevinnan Charlotte Mörner på Näsby, vilken också ägde Karby, skänkte skoltomt i. "Karby skog" vid Efraimsberg, praktiskt taget mitt i Täby socken. Där byggdes Centralskolan, färdig 1829.
Skolhuset var till en början inte så stort, "18 alnar långt och 14 alnar brett". Det innehöll en skolsal, en kammare med kök och ett vindsrum. Det kom ganska snart att utökas så att läraren kunde få en drägligare bostad. Faktiskt lyckades man också redan 1845 även ordna med viss barnbespisning i skolan. För de minsta barnen blev emellertid skolvägen alldeles för lång. Sju- och åttaåringarna fick därför undervisning vid Hagby, Täby by (sockenstugan), Arninge och Näsby. Vid 9 års ålder fick de gå till Centralskolan. Höstterminen varade från 12 juli till 1 november och vårterminen mellan 1 mars och 22 juni. Vintertid slapp eleverna pulsa i snön och frysa i skolan.
 

Den förste skolmästaren hette Akerlind. Efter några år höjdes årslönen från 55 till 133 riksdaler samt rätt att få åtnjuta vedbrand enligt samma grunder som gällde för fattighjon. Undervisningen bedrevs enligt den s k Lancastermetoden, dvs alla elever hade samma skolsal, de äldre hjälpte de yngre.
Småskolan i Hagby fick eget skolhus (ännu bevarat) år 1859. Första lärarinnan där var "jungfru Forsslin ". En ny sockenstuga uppfördes 1847 mellan kyrkan och klockstapeln och där inreddes en skolsal ("östra rummet") för 40 barn. Den ersattes senare, 1901, med Prästgårdsskolan, ännu i bruk för lågstadiet.
I östra Täby inrättades torpet Skavlöten till småskola 1859 och lärare där blev "fattige J U Wahlman ". Denne hade växt upp på Skogberga, där fadern, komministern Johan Wallman bodde i 30 år (1811-1841). Hela familjen Wallman upplevde en hemsk sensommarnatt 1837, då alla hus med innevarande djur och gröda brann ner.
Själva bostaden kunde klaras men Wallmans blev utblottade och måste till stor del förlita sig på gåvor från sockenmännen.
Fram till 1862 beslutade man på sockenstämman om Täbys väl och ve. Därefter tog kyrkostämman hand om kyrkans och skolans ärenden medan kommunalstämman svarade för de övriga. Sammanträdena ägde som regel rum i sockenstugans skolsal, där fanns ju 40 bänkar.

Lediga Tjänster i Täby 1839

1800-TALSSKIFTEN - STORGÅRDAR BILDAS

De gamla byarna i norra Täby blev först föremål för storskifte enligt 1757 års lag. Det innebar att varje delägare i en by fick sina ägor på ett ställe, alltså inte tegvis överallt i byn. 1798 års lantmäteri över Täby by visar på ett resultat av detta skifte. Torslunda bys storskifte från 1782 gäller i stora drag alltjämt.
I de byar, där gårdarna hade samma ägare, genomfördes ett slags enskifte i början av 1800-talet. Det gällde exempelvis Skålhamra, Såsta, Broby och Valla. Övriga undergick laga skifte mellan 1826 och 1860. Det innebar att en gammal by blev en större gård, samtidigt som byns yttre ägor avdelades för att bilda nya enskilda gårdar. Fittja by blev 1830 på så sätt, dels Fittja gård, dels Engby gård i den avstyckade östra delen och - några lO-tal år senare - Nygård i den norra delen.
I och med dessa skiften, som var genomförda omkring 1860, fick norra Täbys gårdar den struktur, som gäller än i dag i den mån villabebyggelsen inte ianspråktaget marken. Gårdarnas omvandling genomfördes i samband med starkt förbättrad teknisk utveckling inom jorClbruket, plogar, harvar, såningsmaskiner, skördemaskiner och tröskor. Boskapsskötseln, framför allt mjölkproduktionen, förbättrades avsevärt. Den arbetskraft, som gårdarna tidigare haft, torpare, drängar och pigor, räckte inte. Den utökades med statare, som i huvudsak hade lön in natura och bodde i statarlängor nära gårdarna.
Norra Täby fick på så sätt ett lO-tal större och lika många mindre lantgårdar. Till de största hörde Skålhamra och Hagby. I början av

Arbetarbostad (nu riven) på medeltida grund vid Hagby, vars mangårdsbyggnad syns t v och runstenar t h.

1800-talet, under den s k grosshandlartiden på Skålhamra, anlade Jacob Palm den stora trädgården. Sedan Skålhamra 1880 inköpts av Fredrik Herman Biinzow fick gården sin nuvarande profil. Mangårdsbyggnaden uppfördes då i "Vaux-le- Vicomte-stil". År 1890 köpte Biinzow även Hagby gård, som efter den Dimanderska tiden ägts av patron F Lorich (fr 1834) och friherre O R Bennet (fr 1870).
Biinzow gav även Hagby dess nuvarande utseende, genom huvudbyggnadernas ny- och ombyggnation 1891-1893. Han medverkade också mycket aktivt för att utöka åkerarealerna genom att leda "Vallentunasjöns sjösänkningsföretag" 1887-1889. Sjön sänktes med 1,4 m varigenom 215 hektar åkermark kunde utvinnas. Denna kom inom Täby bl a Skålhamra, Hagby, Såsta och Fittja gårdar till godo.
Froden (Hagby Lillsjö) blev emellertid ett kärr, vilket sedermera skulle bli Hagby soptipp. Den närliggande gården Litsby, som ägdes av Danviks Hospital, berördes inte så mycket varken av skiften eller sjösänkning.
Såsta by blev en gård 1787. Då byggdes nytt Corps de Logi, en mycket vacker knuttimrad mangårdsbyggnad med brutet tak och avvalmade gavelspetsar. Byggnaden låg på höjden vid slutet av allen från Frestavägen. Den flyttades 1903 till sitt nuvarande läge för att bereda plats för "en sommarstuga". I en gammal avskrift som finns i THF:s arkiv, kan man utläsa Såsta gårds ägare, så att säga, "baklänges" från 1918 bakåt till 1787. Den lyder i utdrag:

"Såsta egendom, belägen i Stockholms län, Danderyds skeppslag, Täby socken, tillhörig stiftelsen Höstsol Gustaf Fredrikssons Ålderdomshem, arrendator Bertil Eriksson, f arrendator Arvid Larsson. - - - Stiftelsen köpte Såsta egendom 1918 av H Nygren för 185 000 kronor. - - - H Nygren köpte egendomen av grosshandlare C R Friberg för 170 000 kronor, Friberg köpte i sin tur 3/8 mantal Såsta 1914 för en summa av 110 000 plus 22 500 för kreatur och alla inventarier av Sophie Sievert samt Lisa och Rolf Sievert. Grosshandlaren Maximilian Friedrich Sievert köpte Såsta - till 3/4 mantal förmedlat kronoskatte - för en köpesumma av 45 000. Säljare var plåtslagarmästaren Anders Conrad Djursson, som 1864 inköpt gården för en summa av 30 500 riksdaler av Secreterare Gustaf Oscar Stafhell, vilken innehade Såsta endast ett år. Han hade givit 20 000 Riksdaler Riksmynt för gården, då han köpt den 1861 av "Välborne Herr Kammarjunkaren Christer Wilhelm von Köhler, vilken i sin tur köpte egendomen 1828 för 9 666 Riksdaler och 32 Skilling av Controllör Anders Ekström. Denne hade bara innehaft Såsta under ett år. Han införskaffade den 1827 för 8 000 Riksdaler. Säljare var översten och Riddaren av Kungl Svärdsorden Carl Adam Ehrengranat och Sophia Magdalena Ehrengranat, f d Hoffröken hos Hennes Kongl Höghet Prinsessan Sophia Albertina. - - - Corps de Logis är byggt 1787 av Directoren Ädle och Högaktade Herr Johan Christian Ackerman - - "

Såsta gård - med i stort samma utseende som 1787 - flyttades till nuvarande plats, då Höstsol byggdes 1907.

Såsta visar upp en ägarlängd, som är ganska typisk för många gårdar i Täby. Förmögna stockholmare är ägare, jordbruken sköts av arrendatorer. Granngården Broby, som också har mangårdsbyggnad från 1700-talet (numera restaurerad), avviker från mönstret Brobys ägare under 1800-talet titulerades rusthållare (höll dragon för kavalleriet) och var själv lantbrukare. Rusthållare Carl Gustaf Jansson på Broby var känd och aktad i slutet av 1800-talet. Många kända familjer i Täby Kyrkby härstammar härifrån.
Vid omvandlingen från by till stor lantgård kom Valla, Karby, Fittja och Täby by att i stort få samma struktur och - märkligt nog - nästan exakt likadana mangårdsbyggnader i mitten av 1860-talet (kanske en sorts serieproduktion?).
Valla byggdes upp 1863 av häradsdomare C F Wahlgren, en av Täbys "starka män", kommunal stämmans ordförande m m, m m.
Karby, som tillhörde Näsby-godset till 1826, då den förste ofrälse ägaren, Carl Enblom, tillträdde, fick sin husbyggnation 1864. Då hade Enblom avlidit, handelsmannen Gustaf Melander ägt Karby en tid och löjtnant A H Lilliestråle övertagit gården 1859. Denne klarade emellertid inte av nybyggnationen ekonomiskt. Karby såldes på auktionen 1865 till J E Alenius på Enebyberg, vilken i sin tur överlät Karby på dottern, Fanny, gift med riksdagsman K A Kihlberg. Den mer "moderna" tiden på Karby inleddes 1913, då assuransdirektören D F Lundgren köpte gården.
 

I Täby by, alldeles intill och öster om kyrkan, jämnades de fyra små gårdarna, Norr-, Näst-, Mellan och Södergården, med marken och Täby gård byggdes upp 1864. Den ägdes till en början av änkefru Enblom (tidigare på Karby). Delar av den forna Norrgårdens ägor överfördes till Byle, som ju redan på 1600-talet avstyckats. Till Täby gård hörde Grindstugan (hörnet Vikinga- och Frestavägarna), båtmanstorpet Runborg, backstugan Sågen (vid Vallentunagränsen) samt Tobacksbacken. 1890 tillkom Margretelund. Då ägdes hela Täby gård av änkefru Maria Hansson i Vallentuna. Gården, som hade sina ekonomibyggnader öster om Vikingavägen, var utarrenderad.
Byle blev tidigt ett "afgjerda hemman" från Täby, efter laga skiftet en s k nämndemannagård, där hemmansägaren ofta satt ting vid Ensta. I början av 1800-talet bodde den ganska myndiga "Enkeprostinnan" Justelius här. Byle fick sin nuvarande vackra utformning på 1860-talet - samtidigt med Täby gård. Manbyggnaden är knuttimrad i två våningar med brutet tak och klädd med gul panel. Den södra flygeln, ursprungligen från 1700-talet, var tidigare bagarstuga (nu pietetsfullt restaurerad till vävstuga). Gården var inte en av de större i ,Täby. Ekonomibyggnaderna låg i skogsbrynet öster om manbyggnaden. Den mest bekante ägaren i slutet av 1800-talet var nämndeman J R Lundström.

Broby gård med 1700-talsanor.

De två små gårdarna i Fittja by med sina många uthus revs också omkring 1860 och ersattes med Fittja gård, vars manbyggnad i stort sett blev identisk med Täby gårds. Sannolikt hade f d Karbyägarinnan, den livfulla änkefru Enblom, ett inflytande på gårds byggnationen även här. Fittja hade ett flertal ägare intill 1899, då gården övertogs av Murbeckska stiftelsen för att bli barnhem.
Engby gård, som avstyckades från Fittja by 1831, blev till en början kronofjärdingsman Carl Larssons bostad. Det blev senare en intressant - låt vara inte så stor gård, sedan bonden Gustaf Jansson förvärvat den på 1850-talet. Sonen hette Johan Werner Söderlund och Engby är alltjämt i samma släkts ägo. Här har varit Täbys första handelsbod och första taxi-rörelse och mycket annat.
Från Fittja by avstyckades också Nygård, som byggdes ut som en liten lantgård med uthus och i slutet av 1800-talet även statarlänga.
Den förste ägaren hette G Conrad. Nygård blev snart ett intressant objekt för stockholmska ämbetsmän och direktörer, som där kunde

Nygårds gamla statarlänga, kallad "Galivänt",

finna en fin miljö för sina familjer och ändå behålla arbetet i Stockholm. Mest bekant under 1800-talets slut var statssekreteraren Gustaf Pauli.
I Skogberga by gjordes skiftet så att kyrkan med Skogberga kaplansboställe erhöll den nordvästra delen med torpet Kakdraget (Fågelsången), övriga delar benämndes Skogberga. Dit hörde Skogberga båtsmanstorp och dagsverkstorpen Svintravet och Nybygget.
Bland Skogbergas ägare kan nämnas J G Setterberg, mycket inflytelserik 1870-1900 som sockenstämmans ordförande. Den siste komministern, som bodde i Skogberga kaplansboställe var Per Borgensson. Han och hans bror skötte det lilla jordbruket på ett föredömligt sätt 1854-1870. "Fetare grisar sades sällan ha skådats" står det i herdaminnena. Det hade dock sina svårigheter att bo i det gamla huset. Borgensson blev mycket ofärdig av gikt i händer och fötter. Sedan han avflyttat blev kaplansbostället statarbostäder.
Visinge gård, ursprungligen avstyckad från Karby, och Lövbrunna, avknoppad från Broby, brukar också räknas till norra Täby. Redan vid medeltidens slut var Vis inge ett litet hemman, ägt av Klara kloster, under 150D-talet bl a aven herr Erich. År 1826 köptes den lilla gården av C E von Heine, och sedan dess har ägarna varit utflyttade storstadsbor. Den harmoniskt vackra herrgårdslika huvudbyggnaden uppfördes omkring 1860.
"Detta hus byggdes 1791 af August Leijonhufvud kapten i Kongl . Lifgardet" står det på en stock i manbyggnaden på Lövbrunna. Det är en tvåvånings parstuga i trä med flyglar. I slutet av 1800-talet blev Lövbrunna ett frireligiöst centrum i Täby. Under 50 år bodde familjen Wahl fors här. Alla tillhörde baptistförsamlingens ivrigaste anhängare.

Komministerparet Borgensson fJå Skogberga.

En av de stora gårdarna - ända från äldsta tider - var Prästgården, som förr kallades Björkby. Lantbruket arrenderades ut.
Kyrkoherdefamiljerna bodde i "Pastors Hus". I mitten av 1800-talet var det ganska litet, 10 X 6 m i två plan. Där bodde efter Jakob Dahl först Olof Flodstedt under en kort tid (1842-1848) sedan Anders Öberg (1849-1857). Därefter kom en av de mest omtalade, Gustaf Johnsson. Han var mycket nitisk och samvetsgrann, kunde stora delar av bibeln utantill, mycket gudfruktig och en fanatisk nykterhetsvän, kallad "Vatten-J onas". Han odlade egenhändigt upp prästtorpet Tärnan. Hans vurm för kallt vatten sades ha brutit ner hans hälsa. Han dog 1882, efterlämnade 5 ogifta döttrar, som fick bo på Tärnan. Han efterträddes av sin son Jonas Johnsson 1883. Denne kunde glädja sig åt en nyrenoverad kyrka och, år 1886, åt en nybyggd prästgård, den nuvarande. Den fick då också en nyanlagd trädgård med två små tiondel<:tdor.

Visinge gård med mangårdsbyggnad från 1860.

Några av de i sockenbyggningen inhysta omkring år 1900.

SOCKENBYGGNINGEN - FATTIGHUSET

År 1847 uppfördes "socken byggningen" mellan kyrkan och klockstapeln. Beslutet att bygga den hade föregåtts av intensiva diskussioner inom sockenstämman. Den ersatte tidigare sockenstuga och klockarbyggning, blev 24 alnar lång och 16 alnar bred (ung 14 X 10 m) och byggdes i två våningar. Från början fanns två "bastäIlsrum" för klockaren, ett för föreståndaren och ett som sockenstuga på övre botten, på nedre botten ett rum för fattiga kvinnor och barn, ett för män samt kök och handkammare. På 1880-talet talade man egentligen endast om Fattighuset. Gunni Pauli, som då var flicka och bodde på Nygård har beskrivit huset (då hade tydligen vissa inrednings förändringar skett):
 

"Det var en stor röd byggnad uppe på en backe, inga träd eller blommor omkring. I den ena halvan var det skolsal för de två första klasserna, i den andra ett rum för kvinnor. På övre botten bodde lärarinnan, fröken MoeIl, och kyrkovaktmästaren Burman, en gammal halt f d soldat, och så gubbarna. I kvinna rummet låg 10 gummor. Sängarna stod lite varstans. De verkade vara lumphögar. En av 'gummorna' hette Anna. Hon var en lång, kraftig kvinna i 40-årsåldem. Hon var blind. Hon hade blivit blind vid 10 års ålder och då kommit på fattighuset. Hon hade aldrig fått gå i skola eller lära sig något hantverk. Men hon kunde skura och fick ofta komma till bondgårdarna och skura. Då fick hon god mat och en slant med sig hem. Det var det roligaste Anna var med om. En gång frågade jag henne: 'Hur kan Anna skura när Anna är blind?'. Hon svarade skrattande: 'Ja, det skall jag säga, jag tar för givet att det är lortigt överallt'.' , Ett av fattighjonen hette Olle. En dag hade han blivit "ilacker" , skrämt allesammans på fattighuset. Gunni Paulis mamma kom då dit och förstod vad som hänt. "Olle hade fått slag, mistat talförmågan och var lam i halva kroppen. I sin rörliga arm hade han en hammare, som övriga trodde att han hotade med. Mamma sa: 'Olle vill komma till Hammarby!' (det var närmaste sjukhus). Då lade Olle ner hammaren, sträckte upp armen och klappade mamma på kinden." Såväl Olle som "Blinda Anna" förekommer i den tidens sockenprotokoll. Här finns mycket tankeväckande läsning, då det gäller de sämst ställda i Täby. Fattiga barn kunde exempelvis "säljas". Den, som begärde minst ersättning av socknen, fick ta hand om ett barn,

Sockenbyggningen, vanligen kallad "Fattighuset".

lära det "läsa, arbeta och kristligen uppfostra". Mest blev det arbete. Enligt ett protokoll: "Då anmäldt blifvit att pigan E V:s o ä son Johan som är utackorderad till J M S i Svintrafvet skulle erhålla otillräcklig föda äfvensom misshandlas af sina fosterföräldrar . . . beslöts utackordera gossen till Statdrängen Johan Gustaf Carlsson. . . mot Etthundra kronor för år räknat. . ." Enligt ett annat: "Fattighjonet S . . . öfver 80 år gammal hade svårt att förtära den föda fattigvården bestod honom anhöll. . . om medel till Caffe . . . beslöts, då enligt reglementet rätt inte förefanns att utom mat hålla hjonen med kaffe, ge S fem kr i månaden. . . till dess sig visat om och till vilken nytta dessa medel användas".

Förestånderskan på fattighuset hade ingen stor lön. 1896 var den 75 kronor i månaden jämte "kost i likhet med fattighjonen" med "skyldighet för henne att ömt och sorgfälligt vårda fattighjonen, tillse att snygghet och renlighet hålles. . ." Den årliga kostnaden, som belastade socknen, i vad avser hjon med full försörjning på fattighuset beräknades 1896 till 80 kronor.
I början av 1900-talet reparerades sockenbyggnaden grundligt, skolan flyttades till den 1901 färdigställda Prästgårdsskolan, de fattigaste barnen tilldelades skodon, hjonen fick näringsfysiologiskt riktig kost och från och med 1911 benämndes fattighuset ålderdomshem. Det omändrades invändigt för att svara mot tidens krav intill dess det nya ålderdomshemmet (den vita byggnad som i dag finns norr om kyrkan) stod klart 1931. Hela det gamla fattighuset revs dock inte förrän 1958.

PERSONLIGHETER I SLUTET AV I800-TALET

På 1880-talet hade Täby socken något över l 000 invånare, nästan alla sysselsatta inom jordbruket. Det fanns emellertid några, som hade andra sysselsättningar. Till dem hörde präst och skollärare.
Kyrkoherde Jonas Jonsson efterträdde sin far som kyrkoherde 1885. Han ansågs inte vara någon stor "förkunnare", men var vänlig och plikttrogen med enkla levnadsvanor. Han var ensam präst i Täby, komministertjänsten hade dragits in. Hans största bekymmer var att dra försorg om sina fem ogifta systrar, Matilda Euphrosyne, Lydia Magdalena, Ida Maria, Rakel Eleonora och Emilia Gustava. De fick bo på prästtorpet Tärnan.

Dragon C G Broo och hans torp i Broby skog (nuvarande Erikslund).

Kyrkvaktmästare Gustaf Reinhold Hägerman visar stora nyckeln.

Folkskolläraren, organisten och klockaren Carl Johan Clefberg, som bodde på Centralskolan med hustru Wilhelmina, tre barn och svärmor, blev en berömd skolman. Han kom till Täby 1854 och stannade i 33 år. Han hade en otrolig arbetsförmåga, undervisade 80 barn med utomordentliga resultat, ledde vidareutbildningen av småskollärarinnorna, tillverkade egenhändigt hyvelbänkar till slöjden och lagade kyrkorgeln vid behov samtidigt som han livligt deltog i församlingslivet. Clefbergs efterträdare, Per Svensson, var bara 24 år då han började som Täbys folkskollärare, men dog redan 1896, 34 år gammal.
 

Sockenskomakaren, Carl Eric Lundström, bodde centralt i EriksIund, liksom sockenskräddaren Anders Lindqvist på Visinge. Barnmorska var Anna Brita Carlsdotter Wäsell med bostad på Fittja gård. När hon blev 70 år, 1885, efterträddes hon av Rudoljina, Wilhelmina af Uhr, som var 30 år yngre och bodde på Efraimsberg.
Indelningsverket började avvecklas i slutet av 1800-talet. De sista dragonerna som bodde på sina torp, var Sven Olof Frisk på Skålhamra (intill 1904), Carl Gustaf Broo, Brobys dragon på Johannesberg intill Erikslund (även efter tjänstens slut 1909) och Carl August Andersson Häll på Vallatorp (intill 1904). Båtsmännen slutade något tidigare, Johan Wilhelm Skogberg på Skogbergatorpet Lövhagen redan 1888 kanske beroende på bekymmer efter världsomseglingen med Vanadis. 1889 slutade båtsman Carl Johan Lindberg-Wahlberg och flyttade med hustru Lovisa och tre barn från torpet Runborg till Stockholm. Då Axel-Fredrik Wallman 1890 lämnade Hagbys båtsmantorp, Strömsborg tog han med sig "inhyses boende enkan Brita Stina Westerberg". Slutet för båtsman Gustaf Mauritz Hagmans på Knallborg tjänstgöring 1897 var måhända inte så lyckat. Han fick fyra dagars arrest för en mindre förseelse.
 

Den mest legendariske av Täbys båtsmän var Gustaf Reinhold Hägerman. Han antogs Som båtsman för rote nr 85 Karby 1866 och flyttade in med sin unga hustru Augusta Beata i Karby båtsmanstorp, strax norr om Efraimsberg, 1867. Där bodde de i 30 år. Gustaf Reinhold Hägerman var en dugande man, mycket plikttrogen. Han blev "Corporal" 1869 och fick Svärdsmedaljen 1885. De flyttade från sin stuga 1896 till Sockenstugan. Augusta Beata blev en dugande husmor på ålderdomshemmet och Gustaf Reinhold blev vald till socknens fjärdingsman. I nära 25 år var han också kyrkvaktmästare. Han fick en "fri gravplats i evärdelig tid" på kyrkogården när han dog 1931. Samtliga Täbys dragoner och båtsmän fick en minnessten i kyrkogårdens nordöstra hörn.
Det var egentligen endast en del av sockenstugan, som kallades "fattighuset", den där "gubbarna och gummorna" bodde. I kyrkoböckerna används dessa benämningar. En del makabra anteckningar finns också där.De flesta gamlingar har i kolumnen "Yrke" fått be-

Curt Söder/und visar farfarsfars affär från 1885 på Engby.

I en anteckningsbok från 1890 finns överenskommelse om Engby gårds uppbyggande. Byggmästaren fick hämta varor i affären som ersättning för arbetet.

Emma Setterberg och hennes far possessionaten J.G. Setterberg.

teckningen "f d dreng" eller "piga". För Gustaf Wilhelm W:s del står i denna kolumn "idiot", ett märkligt yrke. Alla fick inte plats i fattighuset, "Dövstumme Wilhelm Söderman" (55 år) hade inhysts i den gamla backstugan Stattute (intill Kyrk- och Nygårdsvägkorset) tillsammans med några ' 'pigor" .
De mer besuttna jordägarna hade olika titlar. På Hagby är det godsägare F Bunzow efter friherre O Bennet, på Såsta possessionaten (eg = godsägaren) C Djursson, mycket duglig fornminnes- och miljövårdare förresten, på Broby rusthållaren Gustaf Jansson, på Valla kyrkvärden C F Wahlgren, på Byle nämndeman J R Lundström, på Skogberga återigen possessionaten J G Setterberg. Wahlgren och Setterberg var två "starka" kommunala förtroendemän under de sista 25 åren på 1800-talet.
På Fittja gård bodde ryttmästare August Eugene Tyden, men gården ägdes (intill 1898) av greve G Mörner på Ljusnarsberg. Fru Tyden hette nämligen "i sig själv" Hi/da Maria Mörner. Under många år ägdes granngården, Täby gård, av änkefru Maria Lovisa Hansson från Vallentuna. 1890 flyttade hon själv med sina tjänare in i mangårds byggnaden.
"Kongi Sekr" Gustaf Paulis Nygård vet vi mycket om. Hans dotter Gunni (senare gift Hermelin, d 1891, 97 år gammal) har i en liten skrift berättat om sin mors och syster Ebbas hjälparbete, om statarnas länga, kallad "Galivänt" och om umgängesliv i Täby. Nygård inköptes 1902 av grosshandlaren (i kol och koks) Olaus Olsson, som byggde ett "gentilt" sommarställe där, samtidigt som kabelverksdirektären Max Sievert gjorde detsamma med Såsta.

Engby gård tillhörde familjen Söderlund. På gården skrevs historia 1885, då Wilhelm Söderlund öppnade affär, Täbys första handelsbod, i den norra flygelbyggnaden. Omkring 20 år senare blev sonen Gösta Söderlund den förste, som började med droskeri (taxi) inom Täby med Engby som bas.
Åren efter sekelskiftet skulle innebära ännu mer initiativ och omändringar i norra Täby. De måste dock möjliggöras genom förbättrade kommunikationer.

DÅ JÄRNVÄGEN KOM TILL BYN

Den 12 december 1881 samlades täbyborna till kommunalstämma i sockenbyggningen. Det var egentligen endast ett ärende på dagordningen "Köp av aktier i Aktiebolaget Stockholm-Rimbo Jernväg".Frågan var känslig, om stämman sa nej skulle det betraktas så att Täby inte ville ha någon järnväg. Bolaget hade bildats av ett antal godsägare i Roslagen, i första hand för att öka jordbrukets möjligheter.
Styrelseordförande var brukspatron Robert Montgomery-Cederhielm, ägare bl a till Lindholmen och Djursholm. Eldsjälen var Gustaf Silfverstolpe från Rö. Denne hade sökt värva täbyborna för järnvägsplanerna. Han tyckte sig märka att de flesta var positiva till en järnväg.
 

Nu var det emellertid så, att det inte var antalet närvarande som räknades. Det var fyrkar. Det vill säga att alla, som ägde egendom åsattes ett fyrktal i förhållande till egendomens taxeringsvärde. Den som ägde en stor gård eller kanske många gårdar hade också många fyrkar vid röstningen.
De allra flesta talade för en järnväg, men greve Magnus Brahe, som ägde 5 gårdar i östra Täby, lät sin representant meddela att greven inte var intresserad. Vid omröstningen blev det 3 423 fyrkar för

Tåget mot Stockholm lastas från en fora på Täby station 1890.

och 3 717 fyrkar mot ett deltagande i bolagets finansiering. Frågan föll därmed på kommunalstämman den 12 december.
Vad som hände under julhelgen 1881 på Rydboholms slott är förborgat, men Silfverstolpe lyckades uppenbarligen övertala greven.
Vid nästa kommunalstämma den 27 december 1881, alltså endast 15 dagar senare, fattades beslut att Täby socken skulle teckna en aktiepost, som motsvarade 3 % av egendomarnas taxeringsvärde, dvs 42 600 kronor.
 

Utöver greve Brahe var Julius Cronhielm på' Näsby och friherre Oscar Bennet på Hagby de största jordägarna. Kommunalstämman leddes av C F Wahlgren på Valla, en man som styrde och ställde med mycket i Täby. Possessionaten (gårdsägaren) J G Setterberg på Skogberga, också en inflytelserik täbybo, utsågs av stämman till Täbys representant vid järnvägsstämmorna. Kyrkoherde Gustaf Jonsson, som visserligen hade uttalat moraliska betänkligheter - "slödder från Stockholm kan med tåg lätt komma till Täby, vår ungdom kan påverkas av huvudstadens syndfulla liv" - förklarade sig ändock villig att sälja prästgårdsmark, så att spår och station kunde byggas.
Ersättningen till prästgården för den försålda marken blev så småningom 3 667:50.
Den livligaste järnvägsförespråkaren i Täby var grosshandlaren Jon Aplanius, som ägde Visinge gård. Han sålde gärna mark till spårläggningen och han köpte egna aktier i järnvägsbolaget. När trafiken sedan kom igång fick han därigenom den fördelen, att tåget stannade vid Visinge, om han önskade stiga av. Det skulle annars ta 100 år innan det blev en riktig Visinge-hållplats.

Täby station med semafor och stins 1910
 

Järnvägsaktiebolaget Stockholm-Rimbo Jernväg fick koncession av Kungl Maj;t den 14 juli 1882 för att bygga en bana med 891 mm smalspår. En sådan järnväg fanns då under byggnad Länna-Norrtälje, vilken anknytning kunde göras till.
Banan stakades mycket noggrant genom Täby under vintern 1882-1883 och på hösten 1883 påbörjades banarbetet. Mellan 200 och 400 man var sysselsatta med bergsprängning, jordflyttning, terrassering, avloppstrummor, broar och vägportar, skenläggning, ballastgruspåläggning och rälsriktning. Då och då drack man öl och festade om, sedan fortsatte man att baxa, gräva, spränga och grusa.
 

Medeldagspenningen var 1 krona och 95 öre. Efter en författningsenlig besiktning godkändes banan den 17 december 1885. Den fick öppnas för trafik under förbehåll att tåghastigheten hölls vid 25 km/tim.
På prästgårdens ägor, mitt emellan Täby gård och Byle, byggdes Täby station med en byggnad för väntsal, expedition och stationsmästarens bostad (på övre botten) samt intill denna några uthus. Här samlades många av de, som bodde i norra Täby, lördagen den 19 december 1885. Då kom invigningståget med kung Oscar II, kronprins Gustaf, prinsarna Oscar och Carl. De steg av tåget en stund och vinkade, de församlade hurrade. Några av dem provade tåget måndagen därefter, då den allmänna trafiken påbörjades. Till en början gick dock endast två tåg om dagen i vardera riktningen.
"En bygd med järnväg är en bygd stadd i utveckling" - så hette det bland argumenten, då järnvägen skulle byggas. Någon snabb utveckling blev det emellertid inte, i varje fall inte i Täby. Den förste stationsmästaren, Carl August Fallen, som med sin hustru Carolina och två små barn bodde i stationshuset, hade det ganska ensamt mellan de fåtaliga tågens passage. Det skulle dröja närmare 20 år innan ett litet stationssamhälle började växa fram.

FITTJA - MURBECKSKA - MELLANSJÖ

Efter avstyckningen av Ängby (24 hektar) och Nygård (96 hektar) omfattade Fittja gård 50 hektar mark, varav 18 var åker. Utöver mangårdsbyggnad, rättarebostad och ekonomibyggnader m m hade Fittja också ett under 1800-talet tillkommet torp, Granliden. Det låg 400 m söder om huvudgården. Med sitt vackra läge intill Vallentunasjön, relativt nära till kyrka, handelsbod och järnväg, men ändå ganska avskilt var gården onekligen ganska lättsåld, när den utbjöds till försäljning 1898.
Ryttmästare August Eugene Tyden, som med sin familj bebott Fittja i över 20 år, blev befordrad och förflyttad. Fittja såldes till en stiftelse, Murbeckska stiftelsen eller - som namnet var vid överlåtelsen - Murbecks inrättning för fattiga flickor. Stiftelsen ansåg sig ha fått en idealisk plats för att "fostra fattiga flickor till dugliga tjänarinnor" .
 

Peter Murbeck (1708-1766) var prästman och väckelsepredikant, mycket storväxt och inte så lite originell. Som student i Lund roade
han sig med att demonstrera mot biskopens "dundrande kalas" genom att kasta in en levande gris genom fönstret. Han blev omvänd i samband med ett drunkningstillbud och prästvigd J 731. Han höll drastiska predikningar och blev anklagad för "origtiga meningar".
Han lyckades emellertid "Jäsa ut" spökena ur det bekanta "Spöksloftet" vid Drottninggatan i Stockholm.
Ar 1747 grundade Murbeck ett flickhem för "de husfattigas uppehälle". Ursprunget var en s k "fattig-kassa" i Stockholm. Denna barmhärtighetsinrättning började sin verksamhet på Ladugårdslandet, då en förslummad stadsdel, nu Östermalm. Den finansierades till stor del av enskilda gåvor. BI a skänkte familjen Knagge på Iiagby en större summa. På 1800-talet flyttades skolan till ett hus vid S:t Paulsgatan på Söder.
Genom köpet av Fittja kunde Murbeckska stiftelsen skapa ett fint inackorderingshem, man skulle kunna säga internatskola, för 30 flic,kor. Såväl huvudbyggnaden som GranIiden utnyttjades. Åkerbruket arrenderades ut. Från år 1900 blev skolan underställd dåvarande överstyrelsen för Stockholms folkskolor.
 

Flickorna var i åldern 6-15 år. De undervisades till en början i kristendom och innanläsning, sedan blev det normal folkskoleunder-
visning. Stor vikt lades vid slöjd och hushållskunskap. Flickorna fick lära sig sy sina egna kläder, lära sig tvätta, skura, baka, laga mat och väva.
På Fittja "Gammelgården och Granliden" tjänstgjorde en föreståndarinna, en folkskollärarinna, en handarbetslärarinna, en husmor och tre pigor. Föreståndarinnor och lärarinnor växlade ofta.
Husmor Asta Törnbom stannade länge. Det gjorde också arrendatorn L P Andersson med familj.
För att komma i åtnjutande av undervisning och försörjning på den Murbeckska inrättningen måste flickorna vara födda inom äktenskapet men sakna far och mor. De måste också vara vaccinerade och befriade från smittosam eller obotlig sjukdom. Det år de fyllde 15, konfirmerades flickorna och fick då nödig beklädnad, bibel och psalmbok. Och - vilket kanske var det bästa - en ordnad anställning i ett välrenommerat hem. Det senare var en förpliktelse från styrelsens sida. 10 manliga och 10 kvinnliga ledamöter, de flesta från kända stockholmsfamiljer, ingick i styrelsen.
Den Murbeckska stiftelsen omändrades 1933 till en understödsfond för äldre kvinnor, oförmögna att försörja sig själva och vilkas förhållanden gjorde det svårt för dem att söka hjälp av fattigvården.
Fonden fick ett kraftigt tillskott i och med att verksamheten vid Fittja lades ned och gården försåldes.
Det blev föreningen Mellansjö skolhem, som övertog Fittja 1933.
Denna förening hade grundats aven läkare, Alice Hellström (1886-1981). Hon var en känd barnläkare och psykolog. Hon införde bl a intelligensmätningar enligt amerikanska Terman-Merillmetoden. Sommaren 1926 startade doktor Hellström en sommarkoloni för nervösa/oroliga barn i Edsåsen, Jämtland. 1928 hyrde hon en villa i Knivsta som barnhem för 13 barn. Villan hette Mellansjö och där bildades en ekonomisk förening, "Mellansjö skolhem".
 

Efter ett gästspel åren 1929-1933 på Alby gård i Fittja (!) socken (nu Botkyrka) flyttades skolhemmet till Gammelgården och Granliden på Fittja Gård i Täby hösten 1933. Till en början förhyrde man också två hus i Täby kyrkby men redan efter ett år inköptes två hus, som fanns kvar från världsutställningen i Stockholm (1930). Det var mycket moderna s k funkishus. Dessa transporterades till Täby och uppfördes bredvid varandra vid torpet Gran/iden, som då revs.
 

Efter en pristävling för barn - ja, även personalen deltog - fick det ena huset namnet Tumlebo och det andra Vårsol. Det senare som en "pendang" till skådespelarnas ålderdomshem, Höstsol, som var närmaste granne i söder.
Mellansjö skolhem tog emot barn från hela Sverige, som mest fanns där 47 stycken. Barnen kunde bara resa hem under långloven, vid jul, påsk och sommar. De fick folkskoleundervisning. Från såväl psykologisk som pedagogisk synpunkt var det viktigt att barnen deltog i arbetet på gården, inte minst med djuren. Den stora trädgården sköttes också i stor utsträckning med elevernas hjälp.
 

Ansvarig för Mellansjö skolhems verksamhet var hela tiden en läkare, som framförallt ägnade sig åt de - så att säga - "stökiga" barnens utveckling. Någon form av aga förekom inte på hemmet. I många hänseenden var man på Mellansjö skolhem föregångare när det gällde tillämpning av modern barnpsykologi.
Föreningen Mellansjö skolhem upphörde 1966. Dess verksamhet övertogs av Stockholms läns landsting.
Vad som sedan hänt - därom längre fram.


1903 - ETT STILLSAMT ÅR FÖRE EXPANSION

I Täby socken bodde något över l 300 personer år 1903. Antalet kvinnor var omkring 60 fler än männen. Hela arealen var nära 6 000 hektar, varav åkermarken upptog över 2 000 hektar. Gårdarnas mantal fördelade sig på 31 1/2 frälse (tillhörande Näsby och Rydboholms slott), skatte 22 5/8 och krono l 3/4 (Prästgården).
Kommunalnämnden sammanträde i sockenbyggningen vid Täby kyrka. Dess ordförande var lantbrukare C J R Lundström på Byle.
Om kommunalstämman samlade mycket folk fick man nyttja Täby kyrka. Stämman leddes av godsägare (och riksdagsman) A Kihlberg på Karby. Ordningen skötte fjärdingsman G R Hägerman, förre båtsmanskorpralen.
Kyrkoherde och ordförande i kyrko- och skolrådet var J P Johnsson. Pastorsexpeditionen låg i kyrkoherdebostället. Folkskollärare, organist och klockare i samma person var A Andersson på Centralskolan. Vid den då nya Prästgårdsskolan fanns Wendla MoeIl, småskollärarinna, och vid Hagby skola Alma Wennström. Barnmorskan Elin Leveren bodde centralt i Efraimsberg. Provinsialläkaren J A Berlin besökte Täby en gång i veckan.
Till de större markägarna i norra Täby räknades C M von Rosen på Skålhamra, F Krautmeijer på Hagby, C G Jansson på Broby, Max Siewert på Såsta. K Wahlgren på Valla, A Kihlberg på Karby, O Olsson på Nygård, C J R Lundström på Byle och O Setterberg på Skogberga. Litsby ägdes av Danviks hospital och Fittja av Murbeckska stiftelsen.

Stationsinspektor Karl Edvin Almqvist (t v) och riksdagsman (och godsägare) Karl Anders Kihlberg, Karby.

Enda "industrin" var Hagby kvarn, enda handelsboden J W Söderlunds på Ängby. Norra Täbys skomakare, W Klasson, bodde en smula avsides till på Sjöberg. Telefonförbindelse med huvudstaden kunde man få från Byle, Efraimsberg, Fittja, Hagby, Karby, Litsby, Löttinge, Nygård, Skogberga, Skålhamra, Såsta, Prästgården och Järnvägsstationen via en växel (nära järnvägsstationen) med Johanna Maria Gillberg som telefonissa.
På järnvägsstationen residerade Karl Edwin Almqvist. Han skötte både post- och järnvägsstation. Han och hans hustru Kristina, jämte deras fem barn bodde i stationshuset. Familjen hade kommit från Kårsta 1895 och stannade på stationen i nära 30 år. Medarbetarskaran utökades starkt med åren men 1903 bestod den egentligen endast av stationskarl Josef Herman Björkman.
 

TÄBY VILLASTAD - START 1907

Industrialismens genombrott i slutet av 1800-talet innebar bl a att arbetstillfällen skapades i Stockholm. Många flyttade dit, efterfrågan på bostäder blev enorm. Vid sekelskiftet bodde hälften av alla Stockholms arbetare med sina familjer i våningar med ett rum och kök, oftast i kasernliknande snabbyggda fastigheter. Längtan till mer lantlig miljö och bättre utrymmen drev åtskilliga familjer att söka bostad i Stockholms omgivningar. Det blev snabbt en marknad för tomtbolag och byggmästare.

De första s k "Lemonvillorna" i Byle.

Tillgång till spårbunden trafik var en viktig förutsättning, när det gällde att skapa villastäder runt Stockholm. Roslagsbanan hade möjliggjort villasamhällena Djursholm och Stocksund, som påbörjats 1889. Därigenom förbättrades också banan avsevärt. Restiden Täby-Stockholm rörde sig visserligen om nära en timma, men den var inte avskräckande och kunde ju kanske i en framtid förkortas.
Följdriktigt köpte det första tomtbolaget mark och styckade tomter nära Täby järnvägsstation. Det var Adolf Lemons AB och de första tomterna såldes kring Blendavägen år 1907. Icke försålda tomter överläts till ett nybildat bolag, Byle AB, som fortsatte exploateringen. Successivt kom huvuddelen av Byle gårds mark att styckas till tomter och byggnationen blev mycket livlig de närmaste sju åren, inte minst i norra Byle, som fick en egen hållplats.
Advokaten Adolf Öhman och direktör Olof Lemon köpte mark tillhörig Täby gård (som alltjämt betecknades med hemmanen i Täby

by) och Klockarbolet (i närheten av klockstapeln). Denna mark överläts, också 1907, på nybildade Täby AB, som påbörjade exploateringen.
Kommissionslantmätaren C A Rydberg upprättade på uppdrag av tomtbolagen förslag till ägostyckningar, som fastställdes 1907 och 1908. Arbetet gick mycket snabbt. Resultatet blev en stycknings karta, som omfattade såväl Täby by som Byle, alltså både väster och öster om järnvägen. Den innefattade inte mindre än ett tusental tomter, vardera med en genomsnittlig storlek av ca 3 000 kvadratmeter. Denna karta kompletterades 1911 och kallades då "förslag till stadsplanekarta" . Den omfattade en total areal av 298 hektar, uppdelad i 960 tomter.
Under de första fyra åren, till 1911, uppfördes 150 villafastigheter enligt styckningskartan. Då övertogs all försäljning av Täby AB.
Fram till 1915 byggdes ytterligare ett hundratal villor. Därefter av- ' stannade byggnationen, dels på grund av läget under första världskriget, dels - och kanske framför allt - därför att förslaget till stadsplan inte godkändes. I stället utnyttjades många tomter som ko- ' lonilotter, där man byggde små sommarstugor och odlade grönsaker.
Tomtpriserna var till en början mycket låga. De första tomterna såldes för 3 öre kvadratmetern, några år senare 12-30 öre. Under först~ världskriget steg priserna upp till ett par kronor, men varierade efter läget. Tomtförsäljningen under de första 20 åren sköttes av häradshövdingen (advokaten) Adolf Öhman. Han fick i provision var tionde tomt. För dessa tomter reserverades mark i skogsbackarna, där de betingade ett högre pris än på gärdena. Det hela resulterade i en ganska spridd bebyggelse.

Många byggde sina hus själva. Yrkesfolk lejdes då för svårare arbeten, som att lägga grunden, göra rörledningar och föra in elektricitet. Det vanligaste var dock att en byggmästare svarade för arbetena. Enligt ett bevarat arbets kontrakt från 1910 erhöll entreprenören, den i samhället bosatte byggmästaren J Blomberg, 10 400:- kr för att uppföra en villa åt familjen Wahlström. En av de fåtaliga arkitektritade villorna av större typ uppfördes 1908 vid Torgvägen l, nuvarande Adolf Lemons väg 60. Arkitekt var D Lundegård och hans verk kan alltjämt beskådas.
 

Villa (Adolf Lemons väg 60) från 1908, ritad av D. Lundegård.

DE FÖRSTA VILLAÄGARNA

"Täby by nr l, 2, 3 och 4, Österbyle nr l, jordbruksfastigheten Byle nr l och Klockarbordet nr 1" var den sammanfattande benämningen på den mark, som ägostyckningskartan från 1907-1908 omfattade.
Dessa benämningar återfinns också, då de första villaägarna kyrkobokförs. Där har kyrkoherden förtydligat Täby by nr 1 med Norr-,  nr 2 med Näst-, nr 3 med Mellan- och nr 4 med Söder-, dvs de gårdar, som fanns 50 år tidigare. Några vägnamn förekommer inte. Däremot  har nästan alla villor fått namn. .
Enligt en gammal förordning skulle alla villor ha namn, i undantagsfall kunde det räcka med Wahlströms villa. De många nyinflyttades längtan till naturen återspeglas i många namn, Solhem, Björkliden, Lindhagen, Grantoppen, Ektorp, Granhem, Rosendal, Rosenhill, Roseniund och Furudal till exempel.
Villanamnen kunde också tala om ägarens - i varje fall förste ägarens - förnamn exempelvis Oskarsdal, Karlsborg, Runehill, Erikslund, Eriksro och Gustafsro. Maskinisten Valfrid Karlsson kallade sitt hus Valfridsborg och vaktmästare Fritiof Almqvist sitt för Fritzhöj. Ännu vanligare var det att använda hustruns förnamn i villanamnet, Linneadal, Lisenberg, Mariedal, Margretelund, Annero och Anneberg. Handlare S Brolin satte namnet Hedvigsro efter hustru Hedvig, telefonfabrikör H Dahlgrens villa hette Sirishall, träd-

Parti av Byle vid Allfarvägen på 1910-talet.

gårdsmästare P E Johansson ville hedra hustru Lovisa och att kalla sitt nybygge Loviseberg medan fjärdingsman A Gustafsson helt kort benämnde villan Viola.
Att man önskade komma bort från storstadens larm kan man förstå av namnen Lugnet, Vhilan, Fridhem och Dalro. Tidigt började fornnordiska namn komma, Valhall och Midgård. Udda namn var Nya Sion (inflyttad kanadensare), Rikshall (lokförman), Melami (järnarbetare) och Hemdal (tapetserare). .
 

Villaägarens yrke kom också ofta att återfinnas i villanamnet. En typograf tyckte Grafia var bra, en annan nöjde sig med Bjällbo. Gröna stugan var ett passande namn för en målares bostad, Sågen för en snickare, Härden för en smed, Villad al och Nyhem för byggnadsarbetare. Var man skräddare och hette Lind kunde det vara lätt att hitta honom om huset hette Lindsdal. Var man teknisk ingenjör som H B Blumenberg och hade ett värmande arbete kanske Svalhem var ett bra namn. Täby kyrkas orgeltrampare tyckte hans hem var hans borg och kallade det Byleborg.
De mest skilda yrken var representerade bland de, som flyttade till Täby villastad under åren 1907-1912. Den största kategorin var byggnadsarbetare, grundläggare, stenarbetare, snickare, murare, smeder och målare. Därtill kom några byggmästare. Även övriga arbetare var en stor grupp. Tjänstemännen var färre, ett tiotal. Många,

Kyrkskolan, invigd av kyrkoherde Jonas Wiktor Eriksson 1911

som arbetade vid järnvägen valde att bo i Täby. Utöver stationsföreståndaren fanns en stationsskrivare, två stationskarlar, tre lokförare, två lokeldare, en konduktör, en banvakt, en lokputsarförman och tre lokputsare. Bland hantverkarna märktes fyra skräddare, två skomakare, en tapetserare, en förgyllare och en fisknäts bindare. Två boktryckare, två typografer och en kemigraf hade sökt sig till villastaden.
Enligt kyrkobokföringen fanns det fyra handelsresande. J K Vikander hade agentur. Handelsbodar hade K G Johansson och F Brolin, konditori Anna Sophia Rubin och matservering Lovisa Olsson i Alphyddan. Tre trädgårdsmästerier finns nämnda. Bland udda yrken var måhända telefonfabrikörens, Hugo Dahlgren, och bildhuggarens, Robert Axel Öhrbom, de intressantaste.

NY KYRKOHERDE, NY SKOLA, NYTT VILOHEM,

Året 1906 förrättades för första gången val till kyrkoherde i Täby, de tre av domkapitlet upptagna kandidaterna ansåg täbyborna inte hålla måttet. De lät kalla en fjärde provpredikant, Jonas Victor' Eriksson. Denne fick samtliga röster vid valet och installerades som kyrkoherde i Täby kyrka den 30 juni 1907. Han var från Norrköping, men kom närmast från Söderby-Karl. Till prästgården medförde han hustru Hulda Maria Carlström och sönerna Valter, Nils och Gunnar. De senare var då 9, 7 och 6 år gamla, som vuxna tog de namnet Zethrin.
 

Kyrkoherde Victor Eriksson var den siste av Täbys präster som uppbar tionde. Han tjänstgjorde under 16 år, just den tid då Täby ökade sin befolkning från l 500 till 4 000 personer. Han hade en stor arbetsbörda, utan hjälppräst, ja han hade inte ens skrivbiträde. Den lilla fritid han hade, ägnade han sig åt sin hobby, att måla. Victor Eriksson har i herdaminne beskrivits: "en god man, en fridens man som troget utförde sin gärning".
Som ordförande i kyrko- och skolrådet blev det J V Erikssons första stora uppgift att ordna skollokaler i norra Täby, där villabebyggelsen tagit fart. Efter förhandlingar med Täby AB ordnades skoltomt i anslutning till kyrkogården. Den 29 augusti 1909 beslöt skolrådet att anlita byggmästaren E Mattsson i Uppsala för att uppgöra skolbyggnadsförslag, som kom att kostnadsberäknas till ca 70000:-. Den 17 oktober 1909 fattade kyrkostämman definitivt beslut om skolbygget. Advokat A Öhman, riksdagsman A Kihlberg och kyrkoherde J V Eriksson fick i uppdrag att söka låna pengar, vilket man lyckades med.
 

När grunden för skolan skulle byggas våren 1910, visade sig förhållandena vara svåra, mycken fyllning erfordrades. Kyrkostämman beslöt den 8 maj 1910, enligt dess protokoll § 5: "att bevilja byggmästaren Mattsons anhållan at kostnadsfritt använda södra och västra ringmuren kring kyrkogården till grundläggning för nya skolhuset". Man började därför omgående ta sten från muren närmast byggplatsen. Beslutet överklagades emellertid av E G Eriksson till Länsstyrelsen. Kyrkostämman förklarade sig med "att inget lagrum hindrar" och "ingen person har åsamkats skada". Det blev heller ingen påföljd från högre myndighets sida men stenhämtningen upphörde.
Kyrkskolan blev visserligen dyrare än beräknat att uppföra, men den blev färdig i tid. Den invigdes den l september 1911. De första

Byle konvalecenthem vid invigningen 4 oktober 1916.

lärarna var Anders Andersson och Frida Sundell, vaktmästare var Mauritz Hagman och städerska Tekla Karlsson. "Klosettburkhämtning" skulle prästgårdens arrendator svara för. - Bland kyrkoherde J V Erikssons sista åtgärder var att låta genomföra en om- och tillbyggnad av Kyrkskolan 1923.
 

Till kyrkoherdens uppgifter hörde att förrätta invigningar. En högtidlig sådan fick kyrkoherde Eriksson göra den 4 oktober 1916, då "Föreningen Sommarhem för konvalescenter" öppnade sitt nya hem på Byle gård.
Sedan Byle gårds ägor styckats till tomter och jordbruket successivt avvecklats blev gårdsbyggnaderna tillgängliga. De inköptes 1915 av Föreningen Sommarhem. I beskrivningen hette det: "På den yttersta slänten af en idyllisk skogsbacke ligger den gamla byggnaden.
Gårdsplanen med de två flankerande låga flygelbyggnaderna skuggas af bl a verkliga prakt lönnar och rundt byggnaden sträcker sig en stor och präktig men ännu så länge alldeles igenvuxen trädgård. Allt som allt en idealisk plats för konvalescenter, i synnerhet sommartid." Huvudbyggnaden hade iordningställts med plats för 16 gäster och rum för föreståndarinnan, rödakorssystern Signe von Friedrich. Där fanns också matsal, kök och sällskapsrum, allt i ljusa färger. En nymodighet var värmeledning och "präktigt badrum".
Till en början fick endast kvinnliga konvalescenter komma till Bylehemmet på rekommendation av sjukvårdsförening eller Sabbatsberg, oftast var det fråga om - som det hette - arbeterskor och affärsanställda. Mot en avgift av 60 kronor per månad kunde även "öfriga fall" tas emot. Under föreningen Sommarhems första år leddes den av greve Axel von Mörner. Läkare var doktor S Sebardt.
Och hemmet består alltjämt, numera i Landstingets regi.

JAG MINNS 1910-TALET

Henning Hansson (f 1897), som bott i Täby Kyrkby sedan 1910, berättar på sin 70-årsdag bl a:
- Det var min far som byggde här, vi pojkar fick hjälpa till. Virket togs från Stockholm, kom med järnväg och hämtades av åkare med häst och vagn till tomten. Vi byggde själva med hjälp av några yrkeskunniga. Husen var ganska enhetliga - ungefär samma ritningar, inga arkitekter vad jag vet. - - - Vi borrade brunn på tomten. Ibland sinade den, då fick man gå till Torget, där fanns en pump. Jansson, han på Byle gård, hade sina ungdjur där och han öste upp vatten i träkar. Där kunde man få hämta. Jag tror det var en naturkälla där, längre fram gjorde man en branddamm där.
- Vi eldade med ved, senare fick vi värmeledning med kokspanna. Något ordentligt avlopp hade vi inte, disk och tvättvatten kastades ut. Vi hade utedass. Vi hade komposthög för sådant avfall, som kunde göda trädgården, övrigt fösökte vi bränna eller kanske gräva ner.
- Det var mest barnfamiljer här ute. Vi hade Prästgårdsskolan för dom minsta. Själv fick jag gå den långa vägen till Centralskolan.
Kyrkskolan tror jag blev klar 1911. Vägarna var leriga och dåliga, på vintern var det ett väldigt pulsande till skolan. Det var ju en bit att gå även till stationen, men man blev van vid det.
- Först, när vi flyttat hit, fanns det bara en affär vid Ängby det var bortom kyrkan, långt att gå. Se'n blev det affärer vid Torget och vid Odlingsvägen. Dom bytte namn - och ägare - ofta. Konsum kom först frampå 1920-talet. - - - Vi hade god grannsämja och umgicks med dom som bodde närmast. Några egentliga nöjen hade man inte råd till.
- Hemmavid kunde man dansa exempelvis på midsommar. Då restes stång på Torget, ja egentligen var det inget torg, bara en plan mark. Sedan, när man börjat göra en idrottsplan nära Prästgårdsskolan, flyttades festerna dit. Där blev ju också en dansbana.

"TÄBY VILLASTAD I BOKFLODEN 1911"
 

Det låg givetvis i tomtförsäljarnas intresse att få så god publicitet som möjligt för Täby villastad och därmed intresserade köpare. Med en viss stolthet kunde "Täby Aktiebolag med kontor Drottninggatan 3, Stockholm", konstatera att villastaden hade medtagits i en årsbok "afsedd att vara en fullt objektiv och i möjligaste mån tillförlitlig framställning af fakta". Namnet var "Stockholms Förstäder och Villasamhällen 1911" (Den har återutgivits 1975 av bokförlaget Redeviva).
Täby villastad presenteras i boken med illustrationer av sju nybyggda villor (bl a tidigare nämnda Wahlström s villa). Först omtalas läge och tågförbindelser: "Vid Täby station på 18 kilometers afstånd från Stockholms östra station och intill den strax norr därom liggande anhalten Byle, båda vid Stockholm-Roslagens järnväg, är Täby villastad belägen. Resan till Täby tager enligt tidtabellen 30 a 32 minuter, men med de mera snabbgående tågen endast 24 minuter.
En del af dessa tåg fortsätta till Rimbo och Norrtelje, då andra däremot hafva Täby som slutstation. Tågtiderna äro, med särskildt hänsyn till syfte att underlätta trafiken för dem, som hafva sitt arbete i Stockholm, inställda så, att täta tågförbindelser finnas om morgnarna från Täby och om eftermiddagarne från Stockholm.

Det var glest med villorna utefter Täbyvägen 1910.

Naturen är ovanligt vacker och omväxlande med än höga, mäktiga barrskogar, eller leende björkdungar, än stora slätter med fri och vidsträckt utsikt. Några tomter, hvilka visserligen ej äro belägna i stationens närhet, hafva däremot desto härligare utsikt öfver den vackra Vallentunasjön. Från stationen ter sig Täby vid första anblicken ej från sin vackraste sida, men man behöfver ej gå många steg förrän dess säregna och ovanliga naturskönhet framträder. Många villor synas ej från stationen, enär slätterna närmast därintill blott äro sparsamt bebyggda.
Den egentliga villastaden är belägen vid skogen nära Byle anhalt, hvarest i en idylliskt hög, solig och hälsosam samt för alla vindar skyddad skogstrakt på sandjord midt bland gran och 'tall, finnas uppförda ungefär ett 100-tal hemtrefliga villor. Genom lämplig skogsskötsel samt breda vägar och torgplatser är väl sörjdt för fritt tillträde af ljus och luft. Denna senares renhet och styrka är till och med så erkänd, att ett sanatorium i Täby varit påtenkt. .

Täby är ingen villastad i vanlig mening och det är ej heller tanke på att göra den till en sådan. Det är en skogskoloni och 'rama landet' och just denna landtlighet ger Täby en säregen och ovanligt fängslande prägel.
HVARFÖR ÄR TÄBY SÅ LANDTLIGT?
Emedan tomterna äro stora och husen små.
Tomterna äro i allmänhet från 1/2 till 1 tunnland, och de flesta husen innehålla från 1 till 4 rum och kök, samt äro vanligen bebodda af blott en familj. Ett fåtal större hus finnas, och några hyreskaserner och fabriker få icke uppföras.

Täby kyrka och Täby gård kunde man se på långt håll 1910.

Många olika yrken finnas representerade i Täby, såsom: affärsmän, militärer, fabrikanter, ingenjörer, handlande, industriidkare, bokförläggare, järnvägstjänstemän, konduktörer, cicelörer, kontorschefer, byggmästare, trädgårdsmästare och handtverkare.
I kyrkan, som ligger midt i villastaden, hålles gudstjänst hvarje söndag. Kyrkoherdens boställe ligger strax invid stationen.
Omedelbart invid kyrkan ligger den nya folkskolan. Godtemplarhus finnes.

Tillgången på godt dricksvatten är ovanligt riklig. Alla bebyggda tomter hafva egna brunnar. Ofta finnas ledningar från dessa indragna och försedda med pumpar i köken;
En mängd vägar genomkorsa hela området, och de större af dem äro delvis försedda med gångbanor, hvarjämte mångenstädes luxlampor finnas uppsatta.
I Täby finnas bageri-, konditori-, speceri- och slakteributiker, hvarjämte mjölk och trädgårdsprodukter kunna erhållas från närliggande landtegendomar. Dessutom finnas järn- och sybehörshandel, skomakeri- och skrädderi butiker m.fl.

TÄBYS SEVÄRDHETER Kyrkan anses förskrifva sig från den tidigare medeltiden.
Den har intressanta hvalfmålningar och en predikstol skänkt af Karl XI. Många grafstenar finnas, af hvilka en är från 1300talet och en annan är lagd till minne af Johan Palmstruch, det svenska bankväsendets fader.
Täby är äfven berömdt för sina fornlämningar och runstenar. Midt i villastaden finnas runstenar efter' Jarlabanke', fordom ägare till Täby (se 'Sverige' sid, 574-576.) Såsom en kuriositet kan anföras, att Olof Rubeck i sin' Atlantica' påstått, att det egyptiska 'Tebe' skulle leda sitt ursprung från det svenska Täby.

Prästgårdsvägen med konditoriet vintern 1910.

TOMTFÖRSÄLJNING OCH TOMTPRIS

Försäljningen af tomter började först hösten 1907, och redan i december 1910 vora cirka 160 byggnader uppförda eller under uppförande. Till Täbys ovanliga framgång hafva de billiga tomtprisen i hög grad bidragit. Priset per kvadratfot var i början l öre, men steg snart, så att det nuvarande priset är från 4 till 10 öre.
Ett nödvändigt villkor för tomtförsäljning är, att möjlighet beredes tomtköpare att erhålla byggnadslån, och i Täby lämnas dylika lån på sällsynt goda villkor af Aktiebolaget Egnahemslån", hvars bstämmelser äro 3,6 % ränta och 2,4 % amortering, hvilken dock börjar först efter 4 år. Tyvärr äro utlåningsmöjligheterna hos Aktiebolaget Egnahemslån begränsa- II de, och de lån, hvilka lämnas upp till 3/4 af vär~et, äro afsed- I da endast för mycket små stugor. ' Tomtbolaget har emellertid nyligen lyckats anskaffa mycket . I fördelaktiga lån, hvilka lämnas mot 4 % ränta upp till 3/4 af i tomtens och villans värde och på 50-årig amortering, d.v.s. 2 % årlig amortering. Önskas ytterligare lån, kan tomtbolaget lämna sådant på lO-årig amorteringstid mot 6 % ränta.
En stuga och tomt, värderad till 6,000 kronor, kunna belånas för 5,000 kronor på följande sätt:

Ränta  á 4,500 kronor betalas efter 4 %  årligen med. . .. Kr. 180:-
   "       á   500      "          "         "   6 %       "        "  ......   "     30:-
                                                                  Summa ränta Kr. 210:-
 

Amortering á 4,500 kronor betalas efter 2 % årligen med Kr. 90:- 

         "       á    500     "          "         "    6%       "       "     "    50:-

                  Summa årlig ränta och amortering utgör alltså Kr. 350:-

Genom amorteringen minskas räntebeloppet hvarje år.
Efter 10 år är sålunda 500-kronors lånet slutbetaldt och resterande

skuld utgör kr. 3,200,

hvarå betalas 4 % ränta. . . . . . .. Kr. 120:-

och amortering. . . . . . . . . . . . . . .. "    80:-

                       eller alltså tillhopa Kr. 208:-

Ägare till områdena är Täby Aktiebolag, kontor Drottninggatan 3, 1 tr., Stockholm. Riks 39 61, Allmänna 44 23 eller ock Täby Riks 12, Allmänna 6.

TÄBY EGNAHEMSFÖRENING 1909-1914

Täby Egnahemsförening bildades på hösten 1909. Föreningen skulle bevaka och tillgodose villaägarnas intressen. Man försökte framför allt att förbättra vägförhållandena. Att dränera sanka områden var också en viktig uppgift. Huvudansvarig för vägunderhållet var markexploatören. Då tomter såldes inskrivs ett antal bestämmelser i köpekontrakten, där bl a tomtköparna årligen ålades lämna bidrag till vägunderhåll. Många ansåg emellertid att vägarna var mycket illa gjorda, smala, gropiga, leriga. Till tomterna ledde egentligen endast stigar. Obenägenheten hos föreningens medlemmar att betala en rejäl avgift till Täby Egnahemsförening gjorde det emellertid svårt för styrelsen att agera med kraft.

I köpekontrakten fanns även andra klausuler, som reglerade bebyggelseutformning och samhällsordning. Det dröjde därför inte länge förrän egnahemsföreningen började dryfta även andra frågor än de förkättrade vägarna. Förslag uppkom att bilda municipalsamhälle. Redan den 10 maj 1911 hade särskilt utsedda kommitterade utarbetat fullständiga förslag till hälsovårdsordning och byggnadsordning för ett blivande municipalsamhälle. De utförda beräkningarna talade för att det blivande municipalsamhället skulle vara ekonomiskt bärkraftigt.
Under två dagar år 1910 hade invånarna i Täby villasamhälle också givits möjlighet att yttra sig över ett stadsplaneförslag. Det hade utarbetats av distriktslantmätare Nils Åhlin på grundval av den tidigare ägostyckningskartan. De flesta var positiva till förslaget under förutsättning att Täby AB och Byle AB tillhandahöll erforderlig mark för vägar och andra offentliga ändamål.
 

I mars 1911 sökte fastighetsbolagen jämte Johan Vikander (agentur) fastställelse av stadsplanen hos Kungl Maj:t. Det dröjde ända till 1914 innan beskedet kom. Det var negativt, stadsplanen fastställdes inte. Avslaget motiverades med att det saknades en plan för avlopp, att gatorna var för smala och korsade järnvägen på för många ställen. Kungl Maj:t förordade emellertid att en stadsplan skulle upprättas för Täby villasamhälle. (Nästa förslag inlämnades därför 1920.) Det negativa beskedet från Kungl Maj:t, kristiden under första världskriget och kanske andra skäl, innebar att Täby Egnahemsförenings verksamhet låg nere från slutet av 1914 till början av 1920talet.

Vägstandarden på Margaretavägen 1912.

MATBRIST, LANDSTORM OCH KOLONILOTTER

Den 2 augusti 1914 var en söndag. Klockan halv tre på eftermiddagen började kyrkklockorna i Täby att ringa till mobilisering. Första världskriget hade brutit ut. Betydde den olycksbådande klangen krig även för Sverige?
Redan på måndagen blev det en vansinnig rusning till livsmedelsbutikerna. Mjöl och bröd och potatis tog snabbt slut. Nästan alla hamstrade. Nästan allt ätbart tog slut. En sådan rusch upplevde Lagerkvists affär, den största i Täby villastad, varken förr eller senare.
Bageriet vid stationen och konditoriet vid Prästgårdsvägen fick stänga i brist på något att sälja. Hamstringsvågen avstannde efter några

Landstormskompani Stenberg på Karby gårdsplan 1914.

veckor, men priserna steg i höjden och matbristen präglade hela tiden för första världskriget, ja även 1919.
Många av männen i Täby inkallades, framför allt de som tillhörde landstormen. Av kyrkböckerna att döma fanns emellertid ganska många, som var frikallade, inte minst bland byggnadsarbetarna. Flera av de inkallade täbyborna kom tillbaka till Täby, klädda i uniform, grå vadmal och trekantig hatt. Deras förband, landstormskompani Stenberg, förlades till Karby gård.
 

Märta Jansson (7 år 1915) berättar:
"Jag bodde i en villa inte så långt från kyrkan. Jag kommer ihåg att man som liten flicka ofta gick ner till landstormsförläggningen vid Karby. När man iklädd sitt bästa förkläde satt på gärdesgården, kunde det hända att någon av landstormarna kom fram med en bit korv eller en portion ärtsoppa. O, vad tacksam man var då! Vi hade så lite mat hemma. Både jag och mina kamrater tyckte förresten bra om landstormarna, dom var bussiga. Men dom fick jobba hårt med spadar och spett. Jag såg dom bygga fortet vid Gullsjön. " Redan 1907 hade man påbörjat en befästningslinje från Hägernäsviken över Rönningesjöns nordspets och Vallentunasjöns sydspets till Upplands Väsby. Det var ett led i Stockholms fasta försvar. Linjen skulle bemannas med landstormsförband, som beräknades kunna fördröja en angripares framfart och förhindra honom att bombadera Stockholm, i varje fall till dess reguljära förband kommit tillstädes. Än i dag kan man se fort och löpgravar, som ingått i detta försvarsystem, bl a 500 m nordost och 700 m sydost om Karby och; söder om Frestavägen vid Karlslund. De starkaste forten kallades Gribbylunds-, Skogberga- och Gullsjöforten. Det senare är det största med - förutom det T-formade skottgluggförsedda skyddsrummet - även en 50 m lång täckt förbindelsegång, även den försedd med skottgluggar. Framför Skogbergafortet, som i dag har Täby skjutbana som närmaste granne, fanns löpgravar. Enligt minnestavlor var dessa färdigställda av 6. landstormsbataljonens 2. kompani 1914.

Under 1915 avstannade praktiskt taget all villabebyggelse i Täby villastad. Tomtförsäljningen fortsatte emellertid. På tomterna byggdes dock endast kolonistugor. Det viktigaste var att kunna odla potatis och grönsaker på dem. En viss roll kom "Koloniföreningen i Stockholms stad med omnejd" att spela. Under parollen "fatta spadarna" styckade man upp ett antal tomter strax väster om stationen till kolonilotter. Idoga familjer kunde där bärga god skörd. Detta område blev också ett välplanerat sommarstugeområde.
 

Axel Sjöblom (f 1885, d 1985) berättade (omkr 1970):
- Vi köpte tomt, Kolonivägen 25, där hade nog varit sjöäng på vikingatiden. Vi fick inte bygga mer än en liten stuga. Det skulle vara liksom en liten trädgårdstäppa som man skulle odla potatis på, för det fanns inte mat. Tomten var på 3 215 kvadratmeter. Intill oss höll "Koloniföreningen" till, det var en fröken Äbergsson, som hade hand om den. Häradshövding Öhman sålde tomter. - _ _ Det fanns bara ett fåtal träd då, såg ganska ödsligt ut. Det var mycket vitrot som växte och ogräs. Men det var bra att odla, när det inte fanns mat att köpa, ja inte ens mjölk. - - - Vi hade grävd brunn, men inget avlopp. Latrinen spädde man ut och gödslade med, då växte rabarbern. - - - På midsommarn var det fest, då fick barnen åka i höskrindor, dragna av hästar. - - - Bästa affären var Lagerqvists, där fanns inte så mycket mat, men allt möjligt annat, fotogen, mjölk och stövlar och kakor och regnkappor. - _ _ Vi hade ingen elektricitet, karbid- och fotogenlampor. Det fanns ingen belysning i samhället. När man gick från stationen fick man hålla sig till brädor, som var utlagda som trottoarer, och det var svarta mörkret bara. Man måste ha lykta med sig. - - - Senare byggde vi villa på tomten, men den lilla stugan hade vi kvar, flyttade bara på den en smula."

TÄBY GÅRD
 

Huvuddelen av Täby gård, det som betecknades med Täby by nr 1, 2, 3 och 4, hade styckats till tomter. Kvarvarande delar, framför allt mangårdsbyggnaden och dess närmaste omgivningar, ägdes 1905 av änkefru Maria Hanssons sterbhus och av agentur J Vikander. Den senares intressen kom att fokuseras till Margretelund med omgivningar. Täby gårds byggnader blev till salu. Intill dessa stod även det gamla sockenmagasinet.
 

År 1915 framlade kommunalnämndens dåvarande· ordförande, kontrollant E G Eriksson, ett förslag att Täby socken skulle köpa fastigheten D 101 och 102, dvs Täby gård, för 17 500:- kronor. Förslaget föll emellertid igenom. Fastigheten såldes i stället till en religiös sekt, kallad Storm Momsen. Dess verksamhet, som aven del täbybor ansågs vara skum, varade dock inte länge, köpet gick tillbaka.
Nytt förslag om Täby gårds förvärvande kom upp 1917 och nu gick det bättre.
 

Den 30 december 1917 beslöt kommunalstämman att för Fattigvårdsstyrelsens räkning inköpa Täby gårdsfastighet för 17 500:-.
Det ansågs vara ett gott köp till facilt pris. Läget var" dominerande och vackert intill Täby åldriga kyrka", arealen var 100 500 kvadrat. fot (ung 1 hektar), huvudsakligast fruktträdgård med timrad magasinsbyggnad och i huvudbyggnaden fanns inte mindre än 11 eldstäder.
År 1923 beslöt Täby kommunalfullmäktige att bevilja medel för en fullständig reparation. Denna blev färdig våren 1924. På nedre botten blev det kommunalrum och provisorisk avdelning för ålderdomshemmets barn, på övre kommunal expedition, arkiv, läkarmottagning (distriktssköterskemottagning) och vaktmästarbostad.

Många frivilliga krafter hade bidragit till att göra inredningen trivsam. Eric Ternström hade ritat möblerna, Alva Bergkvist sytt gardinerna, flaggstången skänktes av Johan August Even på Löttinge och flaggan var en gåva efter en villaägarinsamling.
På magasinsbyggnaden uppsattes en klocka, skänkt av kyrkoherdefrun, Hulda Maria Eriksson. Den fick en speciell uppgift: "När Du hör den - - - angiver den att fara är å färde, att den röda hanen löpssläppts i det samhälle, där Du har Ditt hem" (enligt Täby Posten nr 1 av den 20/12 1924).
Täby gård fick stor kommunal användning fram till 1950 då den blev församlingsgård.

EN IDROTTSLIG BÖRJAN

Idrottsverksamheten i Täby villasamhälle började med hopskramlade medel och hemsnickrade redskap i en skogsglänta ovanför Ängby gård. Eldsjälen var Waldemar (Valle) Andersson, organistens son. I det första gänget fanns bl a Axel Lindgren (sedermera redaktör i IB och sekreterare i Djurgårdens IF) och bröderna Bertil och Harald Magnusson. "Man snodde, hoppade, kastade och sparkade boll", sprang en-timmeslopp på rund bana och Täby-runt (18 km).
 

De olympiska spelen i Stockholm inspirerade allt fler till idrottsövningar. En liten men naggande god "förening", kallad PIF, fanns vid prästgården, där bröderna Nils, Gunnar och Valter Zehtrin samt Sven och John Eriksson hade små tävlingar. Även på Såsta och Broby hade de unga sina idrottsliga lekar, framför allt fotboll.
 

Den 12 juli 1917 spelades en vänskapsmatch i en av hagarna vid Broby mellan pojkarna från Broby-Såsta och Ängby-Prästgården.

Täby IF A-lag: st fr v Nils Fredlund, Gustaf Jansson, Erik Brolin, Gunnar Zethrin, Per Edlund, Knut Svensson, Erik Björck, Ernst Wahlgren; sitt Nils Zethrin, Pelle Dahlgren och Ivan Berglund.

Resultatet är glömt men direkt efter matchen hölls ett konstituerande sammanträde där Täby Idrottsförening bildades.
Täby IF:s förste ordförande var Valter Zethrin och sekreterare Ernst Karlsson. Efter två år hade man mer än 100 medlemmar i "Täbys utan gensägelse mest livskraftiga sammanslutning", som man skrev i sitt medlemsblad 1919, det år Hugo Dahlgren blev ordförande.
 

Den 2 mars 1919 hölls en av de större skidtävlingarna med start och mål nära konditoriet vid Prästgårdsvägen. Enligt ett referat var det "fullt av folk, gubbar, käringar och troll, snoriga och skrikande små grabbar, fotografer en gross, journalister, tecknare m fl . . .".
Man började även med boxning men det var allmän idrott och fotboll som dominerade. - Redan tidigt sökte man få en idrottsplan. , Det började med en tomt nära Jarlabankes bro. Man gjorde en första inbetalning med 850 kronor för "Myren", som tomten kallades. Den var emellertid för sank. Det blev därför en återgång till trakten av Prästgården, "den historiska planen", där man bröt sten och schaktade jord.
 

Täby IF fick konkurrens. De yngre grabbarna, som inte fick plats i de äldres lag, samlades till övningar vid lokförare Nords villa (Skolvägen-Valevägen). 1921 bildade de Täby Bollklubb, som hade en del framgångar, framför allt i bandy.
Det dröjde dock inte länge förrän man tvingades konstatera att samhället, som då hade omkring l 200 kyrkbyinvånare, inte kunde härbärgera två skilda föreningar. Efter en intensiv debatt beslöt man den 31 maj 1923 att slå samman de båda klubbarna och bilda en ny förening, Täby Idrottssällskap, TIS. Bildandet skedde på Biografen (intill Kyrkvägen vid avtagsvägen till Nygård). TIS:s förste ordförande blev Gunnar Zethrin. Hans första åtgärd var att arrendera idrotts och festplatsen samt att tillskriva myndigheterna och föreslå att platsen i stadsplanen skulle anges för idrottsändamål. Så blev det också, den gamla planen och festplatsen är alltjämt tillgängliga.
 

De första klubbrekorden i allmän idrott, satta på 1920-talet är imponerande allra helst som löpningarna gjordes på allmän landsväg.
Georg Petterssons 11,3 på 100 m, Nils Zethrins 55 m i spjut, Gunnar Zethrins 13.10 i tresteg och Simon Elander 19,10 i kula (med båda händerna) är verkligen bra. Annars dominerade fotbollen, man hade ett tag inte mindre än tre senior- och två juniorlag i elden. Bandy, skidor, cykel, ping-pong, handboll och schack förekom också.
För att förbättra ekonomin beslöt styrelsen "efter många om och men" att bygga dansbana vid Idrottsplatsen 1924. Den byggdes av föreningens egna medlemmar och ombyggdes 1931. Utöver dans anordnades revyföreställningar i Kyrkskolan och Biografen. Då dansbanan av olika orsaker inte fick byggas om 1933, flyttades nöjesverksamheten till Hemberga. Den återkom dock 1937, då dansbanan blev som ny.

HANDLINGSKRAFT I BÖRJAN AV I920-TALET

En av de mest kända i Täby villasamhälle vid tiden efter första världskriget var Carl Öhrn (f 1893), handelsman med affär vid Vikingavägen. Han berättade inför sin 75-årsdag:
 

- Jag kom till Täby 1916 och blev anställd som biträde hos Lagerqvist. Det var då den största affären här i trakten, dom hade matvaror och sådant som levererades från kringliggande gårdar och sill och tekniska artiklar, färg, tapeter, vantar, skidor, sparkstöttingar, fotogen, blåställ, tyger, skor, underkläder, leksaker, glas och porslin osv. Det fina för min del var att jag fick lära mig köttstyckning. Lagerqvist var slaktare också.
 

- Då idrottsföreningen bildades 1917 var jag med, jag idrottade mycket förr. Min uppgift i föreningen blev att sälja läsk och skaffa varor till tombolan, som vi hade vid idrottsfesterna. Så småningom blev det ju stora festligheter vid midsommar och på valborgmässoafton, då vi eldade tjärtunnor, som vi sparat ihop. Det var uppe vid Klockstapeln.
 

- 1920 köpte jag egen affär, först i Sundbyberg och sedan här, min fru var från Broby i Täby. Jag hyrde in mig i en lokal på Prästgårdsvägen 10. När Vikingavägen skulle byggas ut 1934 köpte jag tomt och byggde affär där, inte så långt från Prästgårdsvägen förresten. Den affärn blev ganska stor, jag hade sju biträden. 1945 blev jag sjuk och sålde affären. - - - Dom stora gårdarna var bra kunder, kunde exempelvis köpa en hel tunna sill. Dom köpte på en månads kredit, den sista i månaden gjorde vi opp. Ibland hade jag fått varor från en gård till nästan lika mycket som dom handlat för hos mej.

Carl Öhrn har börjat i affär 1916, här i mitten med Beda Lagerqvist.

Det blev bytestjänster. - - - Även dom, som bodde i villorna köpte på kredit, köpta varor antecknades i en månadsbok. De allra flesta klarade sin betalning bra. - - - Vi öppnade affären klockan sju på morgonen, då hade morgontidningarna kommit med tåget.
 

En annan känd kyrkbybo, Emanuel Gille (f 1886), medlem i kommunalfullmäktige, kyrkofullmäktige och municipalfullmäktige, berättade på sin 80-årsdag:
 

- Vi var så trångbodda i stan och hade så hög hyra att vi måste söka oss ut på landet. Vi hade en bekant, som hade sommarstuga i Täby. Vi reste ut och tittade och köpte nästan med detsamma tomt på Blendavägen 7. Det var 1924, mycket, mycket arbete. Jag fick klart för mig att man måste göra något åt avloppsfrågan, det var fråga om hälsovårdsrisker. Jag kom med i hälsovårdsnämnden på kuppen.
Väg-, vatten- och avloppsfrågorna skulle bli de stora, ständigt återkommande frågorna såväl för Gille som alla andra i Täby villasamhälle under en 25-årsperiod. En väg att lösa dessa var att bilda ' municipalsamhälle, där byggnads- och hälsovårdsstadgarna var mycket mer rigorösa än de, som gällde för landsbygd.
 

Innan man kom så långt fick man ta det med en smula ro. På järnvägsstationen höll stationsinspektor K Almkvist rättning på såväl resande och postbesökare som anställda stationsskrivare och stationskarlar. Många järnvägare hade flyttat till Täby, där man uppfört lokstallar. Vissa tåg på morgnar och kvällar vände här. På telefonstationen intill visste föreståndarinnan Johanna Maria Gillberg det mesta om sin nästa. Doktor H R Varodell var kanske mindre bekant, han kom bara en gång i veckan till Täby gård. Kommunalt var kontrollant E G Eriksson den starke mannen. I Kyrkskolan styrde och ställde folkskollärare J T Ekelund. Han var också kyrkoherde J V Erikssons närmaste man som klockare och organist.
 

Om det behövdes ordning på byn kunde fjärdingsman K E Adler ingripa. Om auktionist erfordrades var det J V Söderlund på Ängby, som ställde upp. Emma Dahlström tog emot gäster på sitt konditori vid Prästgårdsvägen. Det fanns bageri också, Carl Petterssons, dessutom fyra välsorterade diverseaffärer och tre trädgårdsmästerier och många hantverkare. Täby Elektriska AB hade börjat sin verksamhet och E Rossander hade startat den första industrin, en snickeri- och lådfabrik. (Enligt villakontrakten var det stor restriktivitet för industriell- och husdjursverksamhet.)

Den första biografen (intill Kyrkvägen vid Ängby gård) var inrymd i ett stort rött trähus. Den kunde användas även för fester och för sammanträden. Där kunde man diskutera, huruvida Täby villasamhälle skulle bli ett municipalsamhälle. Det ville de starka och miljömedvetna, de som startade Täby Fastighetsägarförening 1922 (i vilken den gamla egnahemsföreningen uppgick). Men det fanns de, som tyckte det blev för mycket styrning, för många förordningar som inskränkte den enskildes rätt att bygga och bo - och högre skatt. Det blev Fastighetsägarföreningen som vann den 4 november 1923, det "historiska" mötet då man beslöt ansöka hos Kungl Maj:t att få bli municipalsamhälle: Stor handlingskraft visade då Axel Ekberg, ja även den mer yvige D R Lundgren på Karby, som motionerat  i  kommunalfullmäktige om municipalsamhällen.
 

Den stora biografen intill Kyrkvägen snett emot Angby.

ETT SPÄNNANDE KYRKOHERDEVAL 1925

Kyrkoherde Jonas Viktor Eriksson avled vid 72 års ålder 1923. Det blev dags för nytt kyrkoherdeval. Valet blev spännande. En osedvanligt stor aktivitet igångsattes för att få rätt man på rätt plats.
 

Det började med att ett förslag, ett "utomsocknesförslag", om  sammanslagning av Täby och Östra Ryds församlingar inte vann gehör. Kyrkoherdetjänsten i Täby utlystes. Femton sökande anmälde sig. Av dessa uppsatte Uppsala domkapitel tre på förslag. Då nam-

Sam Linden, Täbys kyrkoherde 1925-1954.

nen kungjordes upptogs de inte på alla håll i Täby med någon större entusiasm. De föreslagna ansågs för gamla och sakna initiativförmåga.
 

Efter provpredikningarna skulle den 25 januari 1925 vara en s k frågedag. Då kunde församlingen begära att en fjärde provpredikant skulle kallas. Inför detta datum utbröt en febril verksamhet. Upprop gjordes, möten hölls, förslag lades fram och förkastades. Kandidater tillfrågades, tackade ja - en del med förbehåll -, råkade ut för mothugg, fick hotbrev, tackade nej.
 

Några täbybor, bl a O Bergkvist och E Lindroth, den senare redaktör för Täby-Posten i Täby villasamhälle, gjorde ett stort upprop. Det hade tillkommit efter s k stormöten, inte minst i Biografen norr om kyrkan. Uppropet pläderade starkt för komministern i Älvkarleby, Sam Linden (f 1884). För säkerhets skull utdelade man också färdiga röstsedlar att nyttjas på frågedagen. Några församlingsmedlemmar satte emellertid upp en motkandidat, den som var tillförordnad kyrkoherde.
 

På frågedagen samlades mängder av täbybor utanför Täby kyrka, långt fler än som kyrkan kunde rymma. Skärmytslingar uppstod, till och med okvädningsord förekom såväl mot präster som förtroendemän. Röstningen kunde dock genomföras av kontraktsprosten Rietz i laga ordning. Den tog över fyra timmar och resulterade i att "småfolkets man" Sam Linden fick 490 och motkandidaten 187 röster.
Därmed blev det en fjärde provpredikant.
 

Inför själva valet av kyrkoherde den 8 mars ordnades ännu fler möten och delades ännu större upprop ut till förmån för Sam Linden. Därmed var han nästan på förhand vald med stor majoritet.
Sedan Sam Linden tillträtt sin kyrkoherdebefattning och flyttat in i prästgården blev han ordförande i nästan allt en kyrkoherde kan bli ordförande i. Han var mycket skicklig på kyrkobokföringens område och expeditionsarbetet var för honom ett nöje. Han lade ned ett oerhört arbete inte minst på församlingsvården. De första tio åren var han ensam präst (Täby s befolkning ökade från 4 000 till 5 600 personer) .
 

Sam Linden var skolrådets ordförande då nya folkskolor togs i bruk i Roslags-Näsby och Viggbyholm (trots visst motstånd från de i norra Täby boende). Han var ordförande i kyrkorådet då Täby kyrka genomgick en omfattande restaurering 1929. Det var då man införde elektrisk uppvärmning i stället för kaminer, ersatte de gamla gjutjärnsbänkarna med sittvänligare av trä och återuppbyggde den norra stigluckan. Då rengjordes valvmålningarna från århundradens lager av damm och sot, då togs de överkalkade målningarna i vapenhuset fram och predikstolen återfick sina ursprungliga färger. Och då fortsatte den ständiga debatten om korfönstret, sedan ett nytt sådant utformats av täbykonstnären Arne Hallen och tillverkat av konstglasmästaren David Lindholm, monterats.

TÄBY MUNICIPALSAMHÄLLE 1927

Genom sitt beslut den 4 november 1923 hoppades fastighetsägarföreningen att en municipal samhällsordning skulle avhjälpa rådande missförhållanden. Det gällde inte bara vägar och sanitära förhållanden, det gällde bl a också tomtstorlekar . Man hade i allmänhet haft ett gott förhållande till Adolf Öhman, som sålde tomterna 1907-1922. Det blev svårare när direktör John Hellman blev markexploatör och ville dela på tomter m m.
 

Genom ett avtal fick fastighetsägarföreningen från sommaren 1924 ansvaret för vägarna. Man bekostade och beställde en karta över det föreslagna municipalsamhället. Intressant är då att se den västra gränsen. Fittja och Nygård ligger utanför och "municipet" har inte tillgång till Vallentunasjöns strand. Ansökan at få bilda municipalsamhälle tillstyrktes emellertid av Täby kommunalfullmäktige och sedermera av Länsstyrelsen. Genom ett kungligt brev av den 8 april 1927 fastställdes Täby municipalsamhälle. Därmed skulle byggnadsstadga, brandstadga, hälsovårdsstadga och ordningsstadga för rikets städer tillämpas.
 

Den allra första municipalstämman hölls den 12 juni 1927 i Kyrkskolan. Axel Ekberg valdes till ordförande och han kom att under 20 år spela en betydande roll i municipalsamhället. Redan 14 dagar senare hade man ny stämma, valde municipalnämnd, byggnadsnämnd, hälsovårdsnämnd, vägstyrelse och brandstyrelse. Fastighetsägarföreningen ställde vägkassan till förfogande, Täby AB (som nu upphörde) skänkte 22 tomter och Frivilliga Brandkåren ställde sina 'tillgångar till förfogande. En donation från avlidne kontrollanten E G Eriksson om 20 aktier i Täby El AB mottogs också.
 

Municipalfullmäktige, som valdes den 14 augusti 1927, sammanträdde första gången den 19 september 1927 . Under: de första 15 åren fanns endast ett parti: "Enighet ger styrka". Vid valen 1942 och 1946 ställde även Arbetarepartiet Socialdemokraterna upp, Det gamla partiet under Axel Ekbergs ledning var dock hela tiden starkast. Fullmäktige utsåg i sin tur medlemmar i olika nämnder m m.
"Säkerligen kan ingen med fog bestrida påståendet att municipalbildningen verksamt bidragit till trevnaden i samhället . . ." yttrade Axel Ekberg bl a vid municipalsamhällets lO-årsjubileum. Även i protokollen får man ett intryck av en liten gemytlig och harmonisk ort. Men under ytan kunde konflikter förekomma. Det var ofta bagatellärenden som förstorades upp av känslomässiga skäl.

Frivilliga brandkåren på utryckning efter Lagerkvists springare. Kåren var en tillgång för Täby "Municip".

Ekberg bodde nära klockstapeln. Byggnadsnämnden använde sig av ordet "skall" i stället för "bör" när det gällde Ekbergs yttertaks beläggande med tegel. Saken förstorades upp, Ekberg blev upprörd, andra likaså, ,invalen i byggnadsnämnd blev svåra personfrågor.
- - - Mer förståeligt kanske var avhopp från gatunämnden, när dess ordförande köpte tjänster av utomstående (kamrat) trots att kompetens fanns inom nämnden (vägstyrelsen). Här var dct fråga om olika politisk uppfattning.
 

Municipalsamhällets inkomster, dvs skattesatsen, var givetvis också en källa till åsiktsbrytningar. Från början var uttaxeringen 50 öre per skattekrona, höjdes på 1930-talet till l krona och i början av 1940-talet till l :50, sänktes 1944 till 1 :25 och 1946 till 1:- krona, Trots de relativt låga beloppen, kände många av invånarna skatten betungande. Under 20 år blev det emellertid alltid en svår balansgång mellan små inkomster och stora utgifter för det gemensammas bästa inom municipalsamhället.
 

Försök gjordes ibland av enskilda att komma från beskattningen. Samhället var emellertid inte större än man kunde hålla rättning på varandra. Utöver municipalskatten skulle hundägare betala hund skatt (20:- kr per år). Municipalfullmäktige beslöt att om ej hundskatt erlagts 14 dagar efter det hundägaren fått en anmaning från  fjärdingsman skulle municipalnämnden se till att hunden omedelbart avlivades. Det var inte roligt att vara hund om husse eller matte hade låg skattemoral. - - - Ja, det fanns förstås ett värdigt sista vilorum - en hundkyrkogård.
 

HUNDKOMPLEX OCH BADPROBLEM

Redan 1912 hade "Föreningen för beredande av begravningsplatser för husdjur (sällskapsdjur)" lyckats frilägga några tomter strax söder om Byle gård för en s k "hundkyrkogård". Denna blev snart något av ett skötebarn för hundägarna. Men de, som inte intresserade sig för sällskapsdjur, ansåg att platsen innebar sanitär olägenhet. Diskussionen om "hundkyrkogårdens" vara eller icke vara satte sinnena i svallning.
 

År 1915 tycktes de flesta vara överens om att begravningsplatsen måste bort. De sanitära farhågor, som åberopats, delades dock inte av provinsialläkaren. Länsstyrelsen avslog framställningen. Då tog det eld på allvar hos en del, som i en besk och ironisk skrivelse överklagade beslutet hos Kungl Maj:t. Dock utan resultat.
 

Begravningsplatsen finns alltjämt kvar i slutet på den korta väg, som påpassligt nog heter Garmgränd och går österut från Blendavägen. Det är faktiskt rörande att vandra omkring på den lummiga platsen och se med vilken kärlek många hussar och mattar omfattar sina djur. Här finns mycket välskötta gravar med vackra stenar, en del med foto och många med ett sista farväl. Några gravplatser är bortglömda och några skötes mer sällan. Som framgår av föreningens namn kan även andra sällskapsdjur än hundar få sitt sista vilorum här.
I sin iver att få till stånd ett municipalsamhälle var man inte tillräckligt förutseende vid stadsplanekartans uppgörande. Den omfattande endast den mark som styckats av Täby AB och Byle AB. Därmed kom såväl Fittja som Nygård att ligga utanför och municipalsamhället hade inte tillgång till Vallentunasjöns strand. Så länge

Begravningsplatsen för sällskapsdjur vid Garmgränd 1911-1991.

Badplatsen vid Vallentunasjön (tyvärr privat 1933-1948).

Murbeckska stiftelsen hade Fittja fanns en överenskommelse, som gav täbyborna rätt att utnyttja en 100 m lång strandremsa. Då Mellansjö skolhem övertog Fittja 1933 hävdes avtalet.
Att inte ha någon badstrand var ett svårt avbräck för Täby municipalsamhälles invånare och ansågs vara en bidragande orsak till samhällets stagnation. Man gjorde energiska ansträngningar att Täby socken skulle inköpa Fittja för att där ordna ålderdomshem och badplats, men detta lyckades inte. - Först på l 950-talet blev strandremsan tillgänglig. Bastu och karbad kunde man dock dessförinnan få i Kyrkskolan.
Vid de privata badplatserna kunde - utöver personalen på Mellansjö skolhem - emellertid gästerna vid Nygårds semesterhcm och Hemberga hälsobrunn bada.

HEMBERGA - EN RADIOAKTIV BRUNN

Under 1920-talet ansåg man sig kunna påvisa att vissa källor hade ett hälsobringande vatten genom att mäta dess radioaktivitet. I norra Byle gjorde man sådana mätningar och skrev bl a i en broschyren från 1927:
 

Vid på sista tiden företagna undersökningar ha även en del källors vatten i vårt land visat sig radioaktiva i avsevärd grad. Bland de starkaste av dessa vårt lands radioaktiva källor äro enligt upprepade analyser de år 1926 upptäckta Hemberga källor i Täby. Dess radioaktivitet är enligt medelt alet av dessa analyser cirka 5000 voltenheter pr liter. Härvid kan till jämförelse nämnas att för Wiesbaden är motsvarande tal 1200.

För vinnande av största möjliga verkan av de radioaktiva källornas vatten måste detta som antytts förtäras direkt på den plats naturen själv låter det framkvälla ur sitt sköte. För det stora flertalet av härvidlag hjälpbehövande är det sålunda en stor olägenhet, om en ypperlig hälsokälla är avlägset eller eljest obekvämt belägen. Hemberga brunn erbjuder dock även härutinnan en alldeles enastående fördel. Den ligger nämligen i grannskapet av Stockholm med dess goda kommunikationer åt alla håll.

Men ytterligare en omständighet gör ett besök på platsen till en verklig upplevelse. Hemberga brunn är nämligen belägen i en historiskt synnerligen intressant urgammal svensk kulturbygd, rik på märkliga och fängslande minnen från längesedan svunna tidsskeden.

Under rubriken "Förströelser" beskrivs med inlevelse gravfält och runstenar, Täby kyrka och dess målningar, den omgivande naturen och badplatsen vid Vallentunasjön. Därefter kommer ett kapitel om "Kurmedel":

Hemberga radioaktiva källor med en konstant temperatur av cirka 5 grader äro så rikligt givande, att de lämna vatten till såväl brunnsdrickning och det numera mycket använda Hemberga bordsvatten, som alla i badhuset serverade bad.
Bad i de flesta nu brukliga former serveras av övad betjäning i varmbadhuset. Vattnet till dessa tages som antytts endast från anstaltens radioaktiva källor. Även det upphettade vattnet kvarhåller större delen av sin aktivitet varigenom badens gynnsamma verkan förhöjes. Öppna sjöbad, sol- och sandbad stå till buds i den närliggande Vallentunasjön.
 

Brunnsdrickning ur den starkt radioaktiva källan efter läkarens ordination. Dessutom tillhandahålles andra erforderliga mineralvatten.
Sjukgymnastik- och massagebehandling meddelas under brunnsläkarens överinseende av övade gymnaster och i svårare fall av läkaren själv.
Elektrisk behandling meddelas av läkaren.
Hemberga hälsobrunn lämpar sig sålunda för behandling av kronisk och sub-akut ledgångsreumatism, gikt och andra ,ämnesomsättningssjukdomar, nevralgier och andra nervösa åkommor, lindrar och motverkar hjärt- och kärlsjukdomar med förhöjt blodtryck och oordningar i matsmältningsorganen varjämte allmänbefinnandet förhöjes.
Hemberga hälsobrunn blir sålunda en billig och ypperlig rekreations- och viloort. En tids vistelse där blir angenäm för alla åldrar, för sjuklingar, rekreationsbehövande och semesterfirande. Där fordras ingen toalettlyx, intet societetstvång. Allt är enkelt och hemtrevligt.
Tuberkulösa personer och sinnessjuka mottages icke.

Utsikt från "Ekberget" (Klockstapelhöjden) mot Vallentunas län 1925.

Om avgifter och arrangemang kan man läsa under rubriken "Restaurang" :

I den enligt nutidens fordringar ordnade restaurangen serveras i ljusa matsalar god och närande kost efter matsedel eller table d'hote vid småbord under den från Marstrands stadshotell och Riksdagshusets restaurang välkände källarmästare J. A. Poraths erfarna ledning.
Var och en, som vistas vid anstalten och begagnar sig av dess anordningar för nytta och nöje mer än två dagar, är skyldig att inskriva sig å dess kontor samt därvid erlägga inskrivnings-, societets- samt musik- och brunnsavgift tillsammans: första veckan 6 kr., varje påföljande 5 kr.

Gäster, vilka begagna sig av endast den radioaktiva källan erlägga en veckoavgift av kronor 2:50.
Läkaravgift 10 kr. per säsong eller 3 kr. per vecka erlägges direkt till läkaren för ordination åt gäster vid anstalten. För speciell undersökning, behandling och sjukbesök i kurgästsbostad ersättes läkaren särskilt.
Inackorderingspriser från 4 kr. till högre pris per dag. Annan inackordering efter särskild överenskommelse. Vid behov av diet som föreskrives av brunnsläkaren särskilt pris.
Rum med en bädd, sänglinne och handdukar samt städning från kr. 2:50 per dygn; för extra bädd kr. l: 50; begagnas eget sänglinne avdrages 20 0,70 å rumshyran. Rumsanskaffning sker genom brunnskontoret.
Badpriser: enkelt karbad kr. 1:50, tallbarsbad kr. 2:-, saltbad kr. 2:-, gyttje- eller tvålmassagebad kr. 2:50, syrgas- och

Hemberga brunn med dansbana och uteservering (1930).

kolsyrebad kr. 3:-, elektriskt fyrcellbad kr. 3:-, inpackning kr. 3:-, halvbad kr. 1;-, sittbad kr. 1:-, dusch kr. 0:50, Medicinska bad endast efter läkarens ordination.
Sjukgymnastik, massage och elektrisk behandling 2:50 kr. pr seance.

Den rikt illustrerade broschyren avslutades med "Kommunikation" och en tågtidtabell:

Kommunikationer med Stockholm cirka 10 lägenheter per dygn i vardera riktningen från Östra station. Vid tillsägelse möter en person från anstalten vid Täby eller Byle järnvägsstationer.
Medicinska förfrågningar rörande tillämnad kur vid anstalten besvaras beredvilligt av läkaren. Övriga upplysningar erhållas genom kamrerarekontoret. Post- och telegramadress:
Täby, telefon, Täby 259.
I Täby finnes post, telegraf, telefon och bankkontor.
Prospekt erhållas från kamrerkontoret, Svenska turistföreningen, Statens järnvägars resebyrå och Nordisk resebyrå.

Den radioaktiva bruns- och badanstalten "HEMBERGA HÄLSOBRUNN" hade säsong 26 maj-31 augusti. Intendent och läkare var doktor Alfred TerneIl.

Redan efter några år var det inte längre på modet att dricka brunn. Hemberga lades ned som hälsobrunn, men behölls som festplats under hela 1930-talet. I dag minner en läskedrycksdepå om Hemberga Brunn. Den ligger  dock endast i närheten av ursprungliga brunnens plats.

HANDEL, KÖPENSKAP OCH MUNICIPALJOBB

Broschyren om "Hemberga Hälsobrunn" ger många intressanta upplysningar inte minst om de förhållandevis många affärer som fanns inom Täby municipalsamhälle omkring 1930. De är nämligen flitiga annonsörer i broschyren.

Några minuters väg från hälsobrunnen låg Berleys Specieriaffär som rekommenderade "specierivaror, kött och fläsk, manufaktur". Gick man norr ut från brunnen kom man till Gustav Palmblad diverseaffär (telefon Vallentuna 21) med "friska och goda specerier och viktualier, delikatesser samt mejeriprodukter, glas, porslin och korta varor".

Ville man ha mjölk och grädde hemkört till villan var det bekvämast att kontakta Täby mejeri (vid kyrkan). Såväl H Rundström med Byle matvaruaffär och A Finborg med Nya mejeri och matvaruaffären rekommenderade inköp hos dem av mjölk och grädde samt vatten och läskedrycker. Den stora affären, med örn i vapnet, var Carl Öhrn, som också tillhandahöll kött och fläsk, husgeråd och byggnadsartiklar. Samma sortiment fanns i J Lindes affär, dock utökat med ved, kol och koks.

Carl Petterssons bageri vid Täby station, Villan Vändgård, hade som specialitet "Täbylimpan". Hembakat småbröd, såsom pepparkakor och ett flertal småbrödssorter, levererades från fanjunkare Stolpes villa, telefon 232. Täby konditori vid Prästgårdsvägen hade servering, men levererade också tårtor på beställning. Sofia Rhubin svarade för bästa kvalitet.

"Täby Kyrkby Centrum" 1930 med Petterssons bageri, telefon- och poststation intill järnvägsstationen.

......................................... ............................................................................................................

Carl Öhrn, Täby

Kött, Fläsk. Specerier, Frukt, Konserver &. Husgerådsartiklar Byggnadsmaterialier Telefon 67

:......................................................................................................................................................

Krukväxter och snittblommor var bäst att inhandla hos F Widners Handelsträdgård, "belägen strax nedanför kyrkan". Tvätt och mangling utfördes fort och biIIigt i vilIa Säter av Augusta Gabrielsson. Telefonnumret tiII Täby Bilstation var l l. Albert Andersson utförde ' 'turistkörning dygnet runt med förstklassiga personbilar".
Som passagerare kunde man styrka sig med" Afternoon-drink" av Hemberga brunns eget, finaste radioaktiva kälIvatten.
Den glesa trafiken var inget större problem för polisman Petrus Elander. Då var det bekymmersammare för honom i egenskap av brandchef att tilIse brandsäkerheten i trähusbebyggelsen. Telefonstationen förestods aIItjämt av Maria GilIberg. Järnvägsföreståndare var G Ljungh, som hade m'ånga medarbetare. Posten sköttes av Martin Moström. År 1930 hade Tä~y mu_nicipalsamhäIIe 1 258 invånare.
Det fanns endast ett fåtal industrieIIa anläggningar. Man vilIe helt enkelt inte ha sådana, det skuIIe vara ett vilIasamhäIIe. Täby Elektriska AB hade ett litet elektricitetsverk, verkstäIIande direktör var S Wallberg, Sven Wallin hade smidesverkstad, där man också utförde automobilreparationer. Täby nya snickerifabrik tilIverkade

Täby mejeri (1925) söder om kyrkan.

Widners handelsträdgård (invid dagens Ledungsvägen) 1930.

bl a lådor under ledning av Sven Linder. AB Farmen ägdes av John Wilson och var egentligen ett hönseri. Bland hantverkarna märktes vagnmakare Nils Nilsson, smeden A W Wallin och flera skräddare och skomakare.
Glädjande nog fanns i Täby municipalsamhälle en mycket aktiv yrkesfotograf, Axel Stålberg. Han hade "Fotografiatelier" , herroch damekipering vid Prästgårdsvägen. Många av hans fotografier från 1920- och 1930-talen finns bevarade till glädje för historisk dokumentation.
Kyrkoherde Sam Linden hade sin pastorsexpedition i prästgården.
I kyrkan hade han hjälp av folkskollärare A Kihlström, som var klockare och organist. I Kyrkskolan tjänstegjorde också lärarinnorna Prida Sundell, Alice Gustafsson och Ingrid Andersson. Småskollärarinnorna hette Anna Eriksson och Elsa Palmgren, barnmorskan Anna Jernberg. Förre stationsföreståndaren Karl Almkvist svarade som överförmyndare och ordförande i Täby sockens pensionsnämnd, styrman Oswald Bergkvist var ordförande i dess fattigvårdsstyrelse.
Den starke mannen i Täby municipalsamhälle och den som egentligen allt skulle bestyra, var Axel Ekberg. Han var ordförande i municipaIfullmäktige och municipalnämnd - skrev, nattetid efter sammanträdenas slut, för säkerhets skull också protokollen. Han var verksam i hela Täby socken, i kommunalfullmäktige, kommunal-

Stålbergs fotoatelier (varifrån många av denna boks 1920-tals foton härstammar) låg där Södra Midgård nu är byggt.

nämnd, kyrkofullmäktige och kyrkoråd. Och han var kyrkvärd, tjänstgjorde nästan varje söndag. Dessutom hann han också vara med i ett livligt sällskapsliv. Nästan lika verksam var hans hustru, Ulla Ekberg, som var distriktssköterska med tjänsterum på Täby gård.

ETT NYTT ÅLDERDOMSHEM - MEN VAR?

Det gamla ålderdomshemmet eller - som många sa av gammal vana - "fattighuset" ansågs på 1920-talet mer än väl ha tjänat ut. Täby sockens fattigvårdsstyrelse fick därför den 31 mars 1925 i uppdrag att inför kommunalfullmäktige framlägga förslag om ett nytt ålderdomshem. Efter fyra års utredande var man klar.
Märkligt nog kom debatten om det nya hemmet inte att röra sig om ekonomi. Man var enig om att det skulle kosta ca 4 000:- kronor per vårdtagare, dvs omkring 80000:- kronor. Nej, man var helt oense om platsen för hemmet.
 

Styrman Oswald Bergkvist, som var fattigvårdsstyrelsens ordförande och mycket temperamentsfull, yttrade bl a: "Alderdomshemmet bör - - - såvitt möjligt är, icke förläggas i någon avkrok inom samhället, utan så centralt som möjligt. De gamla lever för det mesta i sin egen värld, som i de flesta fall daterar sig 50-60 år tillbaka i tiden. Detta blir långsamt för dem i längden, de behöva ombyte. Om nu hemmet är avsides beläget, få de aldrig se det pulserande och jäktiga liv vi yngre föra. - - - Dessutom komma släktingar mera sällan att hälsa på dem på grund av den långa vägen och i brist på omväxling blir livet trist för dem och de börja gnata sinsemellan.
Det fattas någonting! Vad? Jo, än i dag kan tillämpas Cesars ord 'Giv folket bröd och skådespel'. - - - Det är liv och rörelse de

Det nybyggda ålderdomshemmet 1931.

gamla vilja se ibland och varför inte låta dem få det, i synnerhet när det icke förorsakar utgifter för kommunen . . ." Han ansåg tydligen att den intill kyrkan valda platsen, varifrån "de kunna se sitt sista vilorum", vara alltför "avsides belägen".
Många hade den uppfattningen att det föreslagna hemmet inte var tillräckligt estetiskt tilltalande för den vackra slänten mot kyrkan man ville ha en parkanläggning i Klockstapelbacken. Beslutet blev ändock, att det nya ålderdomshemmet skulle byggas nära det gamla och mitt emot kyrkan. Det stod färdigt på nyåret 1931 och blev - som det plägar bli - dyrare än beräknat, 106 000:- kronor. Det invigdes av landshövding Nils Eden den 29 juni 1931. Ä ven styrman O Bergkvist var med.
Den gamla sockenbyggningen "fattighuset" blev efter några år nästan "ett förargelsens hus" men revs först 1958. Då hade ålderdomshemmet från 1931 redan fått en ersättare i Allegården, "centralt belägen", och invigd 1957. Täby Kyrkby fick 1980 sitt nya servicehus för äldre, Hagmogården, med pensionärslägenheter och nära till vårdcentral, ja även till allmän service i Kyrkbyns Centrum.

BRANDSTATION TILL GAGN OCH BEKYMMER

Redan före Täby municipalsamhälles tillkomst hade en frivillig brandkår skapats. Den arbetade med stor entusiasm och lyckades inte bara med brandsläckning utan även med hjälp av insamlade medel vid fester och basarer införskaffa brandskyddsmaterial. Brandsprutan, som från början var hästanspänd, krävde en förvaringsplats. Med frivilliga medel byggdes därför ett spruthus av trä invid Täby gård.

En ny municipal brandordning fastställdes den 7 december 1929. Den frivilliga brandkåren blev borgarbrandkår, som fick betalt för sina släckningsarbeten, inte minst när de utfördes utanför municipalsamhället. Brandchefen hade till en början ett arvode på 150 kronor per år medan "elitkåren" (12 man) fick dela på 200 kronor.
Brandchefen anmälde i januari 1930 att brandsprutan var svårhanterlig och brandslangarna dåliga m m. Brandstyreisen ville därför

Borgarbrandkåren med modern utrustning 1932.

förbättra spruthuset och bygga till ett slangtorn. Kommunalfullmäktige, som hade hand om Täby gård, avslog framställningen av estetiska skäl. Tornet, som ansågs fult, skulle uppföras för nära kyrkan och skymma den. Municipalnämndens ordförande, Axel Ekberg, ilsknade då till och frågade: "Estetiska hänsyn vad var det för dumheter?" Tornet skulle skymmas av höga träd och Täby gårds uthusbyggnader. Det var praktiskt med en komplett brandstation, där såväl vice brandchefen som brandbilsföraren bodde! Kommunalnämnden å sin sida stod på sig och yrkade avslag ännu en gång. Axel Ekberg väckte då en s k muntlig motion i kommunalfullmäktige - och lyckades få igenom den! Den 31 oktober 1931 fick municipalsamhället tillstånd att uppföra ett torktorn för slangar (kostnad: 2 715 :65).
 

År 1936 kom brandstyrelsen över en begagnad brandbil för endast 550 kronor. Då hade man också fått en Magirus-spruta. Nu ansåg man sig tvungen att bygga ny brandstation på gamla spruthusets plats. Man lyckades både få moder kommunens tillstånd och tillräckliga lån från brandstodsbolag för uppförande. Brandstationen stod klar på våren 1937 och invigdes alldeles före högtidligheterna vid firandet av Täby municipalsamhälles 1O-årsjubileum den 12 juni 1937.
 

Kostnaderna för brandväsendet var betungande för "municipets" skattebetalare. Man sökte visserligen köpa begagnat, exempelvis kasserade kläder och begagnad brandbil från Stockholms brandkår, men man måste höja timpenningen vid släckning till 2 kronor. Den 14 januari stupade förresten brandchefen Petrus Elander på sin post vid släckning av brand på Roslagsbanan.
Med stor lättnad lämnade municipalsamhället ansvaret för brandförsvaret till Täby kommun från och med 1 januari 1946.

STORA FRÅGOR: VÄGAR OCH AVLOPP

Att med knappa anslag sköta vägarnas underhåll och dessutom göra förbättringar tillhörde de svåra frågorna under åren 1927-1947.
Den sanka marken gjorde kostsamma dräneringar nödvändiga, de många järnvägsövergångarna krävde säkerhet, ett stadsplanerat samhälle måste helt enkelt också ha gatubelysning.
 

Att grusa, hyvla och ploga vägar ombesörjdes av anställd vägarbetare, den förste var A Bergman, den senare J Åkerblad. 1940 tvingades man ha såväl gengasdriven lastbil som snöplog och väghyvel, passande till den, Den första motorväghyveln köptes 1946.
Vägförbättringarna kunde i början av 1930-talet i stor utsträckning göras som nödhjälpsarbeten med bidrag från Täby kommuns arbetslöshetskommitte. Man tyckte sig från gatunämndens i Täby municipalsamhälle sida lyckas bra, men 1933 inträffade ett "debacle". Nödhjälpsarbeten på Jarlabankes väg igångsattes utan att erforderliga medel ställts till förfogande, municipalsamhällets tekniske expert, ingenjör Berndtsson ställdes åt sidan. Många kände sig trampad(: på tårna. Huvudagerande var två styrmän, O Bergkvist och C H Carlberg, samt förman S Linder och murare C Andersson. Efter nästan tumultartade sammanträden beslöt municipalnämnden att avsätta gatunämnden och låta municipalnämnden i fortsättningen klara även gatunämndens åligganden.
 

Gatubelysningsärendet var nära att spåra ur även det. Till en början ville man nämligen att det redan år 1918 bildade bolaget, Täby Elektriska AB, skulle bli ett municipalt bolag. Detta bolag hade visserligen sitt elektricitetsverk i municipalsamhället och började leverera ström till hushållen den 23 mars 1919, men hade ett distributionsnät som vida översteg municipalsamhällsgränserna. Vattenfallsstyrelsen kunde inte godkänna en municipal ägare. Man fick i stället göra nya utredningar med hjälp av de bekanta namnen: A Ekberg, B Berndtsson, O Nyberg, B Skoog, O Bergkvist, S Linder och E W Törner. Det hela slutade med avtal efter ett anbud från Täby El AB. Vägbelysningen tändes till jul 1931. Namn på vägarna fick man 1928 efter en enklare beredning.
 

En ständigt återkommande fråga, som kom upp i de municipala nämnderna, var de dyra biljettpriserna på tågen och behovet av tätare turer. Under de flesta av municipalsamhällets levnadsår fördes mer eller mindre segslitna förhandlingar med Stockholm-Roslagens järnvägar. Några egentligen nedsättningar lyckades man inte få, 'däremot flera turer och - år 1935 - tidningsleverans och tidningsutbärning på morgonen, Posten kom också med tåget. Fram till 1925 hade man fått hämta den vid post-(järnvägs-)stationen, därefter blev det postutbärning, från 1935 daglig.
 

En av de stora, s k "ödesfrågorna" var avloppens anordnande. Redan 1910 fanns en föreskrift: "Flytande orenlighet, vartill dock ej räknas bad- och tvättvatten, får icke utsläppas i diken utan ledas antingen till anvisade kärl och komposthögar eller ock till cementgrop eller annan därmed jämförlig behållare". Detta förfaringssätt funge-

Prästgårdsvägen (intill skolan) skrapas 1935.

rade inte. Det blev dikena som fick ta emot en myckenhet avlopp, Det låg tidvis "en odör i luften" över samhället.
 

De första reella åtgärderna vidtogs 1933 då Kyrkskolan och ålderdomshemmets flytande avfall leddes in i ett nyutgrävt huvudavlopp (egentligen stordike) söderut. Till detta kunde villaägare ansluta sig. År 1938 gjordes ytterligare en ledning vid Skolvägen.

Kostnaderna för att bygga ett vatten- och avloppssystem visade sig så stora, att de icke kunde bäras inom municipalsamhällets ram. Det blev därför moderkommunen,  Täby kommun, som började ett omfattande arbete 1946, då en vattenpumpstation togs i bruk. Under 1947 lades 1 790 meter ledningar ner, 1948 och följande år ännu många fler. Villaägarna var mycket intresserade. De egna brunnarna hade nämligen sinat och det rådde brist på vatten hösten 1947.

Inom municipalsamhället fanns flera sanka områden, framför allt i den södra delen. "Municipet" blev därför intressant i Täby-Karby-Skogberga torrläggningsföretag. Arbetet startade 1934, var tidvis satt under blockad av Svenska Väg och Vattenbyggnadsarbetarförbundet, men var klart 1938.

Hälsovårdsnämndens protokoll vimlar av ingripanden mot osanitära avlopp och hälsovådliga brunnar. Men protokollen talar också om bl. a. sopor. Avstjälpningsplatsen låg i Byle. Den missbrukades, bl. a. hittades köttrester. En stor anslagstavla uppsattes med föreskrifter för tippens användande. Syndare straffades med böter. Från 1940 anlitades entreprenör för bortforsling av sopor och latriner till plats utanför samhället. Byletippen återställdes i snyggt skick.

Framför allt under beredskapsåren måste hälsovårdsnämnden ingripa mot villaägare, som hade grisar och kaniner på tomten, för att inte tala om råttor. Cyanväterökning förekom ofta. Man var framför allt orolig för tuberkulossmitta. Ar 1942 drabbades barnhemmet i Täby gård av gulsot. De öppna kloakdikena misstänktes vara orsak. Inspektioner av butiker, bagerier och mejerier utfördes ofta. Provinsialläkare S Persson var mycket noggrann, inte minst mot Källbergs mejeri och Petterssons bageri. Distriktsbarnmorskan Anna Jernberg nådde en stor framgång 1936 då ett förlossningshem öppnades i Täby municipalsamhälle. Det övertogs 1942 av landstinget men fick inte verka längre än till 1947, då de blivande mödrarna hänvisades till Mörby lasarett.
Små frågor kunde också bli diskuterade frågor. All den myckna föreningsverksamheten, som ägde rum i Täby municipalsamhälle, genomfördes av frivilliga krafter utan någon inblandning eller egentlig utgift från municipalfullmäktiges sida. Med några undantag: nöjesskatt och idrottsplats.
Nöjesskattens erläggande ansågs principiellt viktig. Det gällde såväl lärarinnan Signe Jonssons teaterföreställning på Biografen till förmån för skolresa som Arbetarnas Orkesterförenings fest på Hemberga brun och Täby IS' entreintäkter av fotbollsmatcher. Fester till förmån för krigsdrabbade Finland blev dock inte beskattade. Medlen gick oavkortade till det finska folket.
Idrottsplatsfrågan blev en särskild historia.

PLUS OCH MINUS I MUNICIPALSAMHÄLLET

Täby municipalsamhälle fick verka i 20 år innan organisationsformen blev inaktuell i samband med att hela Täby kommun blev Täby köping från och med den l januari 1948. Vad var då negativt och positivt med municipalsamhället?
Ett misslyckande, som blev kännbart, var stadsplanearbetet. Två stadsplaneförslag, som tog stor hänsyn till samhällets ekonomiska förmåga, blev inte godkända. När man fick fram ett bra stadsplaneförslag, hade man inte resurser att genomföra det. Man trodde på tillväxt och ökad skattekraft men brister i stadsplanen innebar tidvis byggnadsförbud. Det blev stagnation.
Folkmängden i hela Täby kommun och i Täby municipalsamhälle den 31 december 1927-1947 framgår av vidstående tabell. Om man undantar de sista två åren, då avloppsfrågorna började lösas, visar tabellen att invånarantalet nästan är oförändrat i Täby municipalsamhälle medan det i övriga Täby nästan har fördubblats. Var det möjligen de självpåtagna pålagorna, municipalskatten, som bidrog härtill ?
 

Kampen mot de illaluktande avloppen var svår. Ett rikt förgrenat vatten- och avloppsnät visade sig ekonomiskt omöjligt att genomföra för municipalsamhället. Genom skickliga förhandlingar lyckades man dock få arbetena igångsatta inom ramen för hela Täby kommuns verksamhet.
Till de positiva dragen måste räknas sparsamhet med allmänna medel. Man vårdade sig också mycket om god ordning och fin moral. En smått historisk insats gjordes i tomtmarksfrågan. År 1938, då de låga markpriserna stegrade handeln med mark, lät vissa ägare skala rent icke bebyggda tomter från jord, som sedan såldes. Axel Ekberg hänvände sig då till riksdagsman R Lundqvist i Rotebro. Denne framförde en interpellation till justitieministern. Redan året därpå antog riksdagen en ny lag, som satte stopp för denna skadliga hantering.
De municipala sysslorna genomfördes på förtroendemännens fritid. Om någon ersättning gavs, var den inte stor. Säkerligen var det hedrande att vara förtroendeman. Vi - sena tiders täbybor - har all anledning att hedra dem för deras insatser.

ATT BYGGA VIDARE

År 1935 byggdes vägen mellan Täby kyrka och Jarlabankes bro som ersättning för Kyrkvägen som tidigare - alltsedan lOOO-talet - utgjort genomfartsled. Redan 1947 uppgjordes emellertid förslag att den stora genomfartstrafiken skulle ledas väster om Vallentunasjön.
I Generalplanen för Täby, som då gjordes upp, inlades en "Halmsjöautostrada" för förbindelse till Arlanda. Den skulle bl a ha en knutpunkt vid Hagby, men planerna blev, som bekant, icke satta i verket. Diskussionen om genomfartstrafiken i Täby Kyrkby fortsätter ännu.
I 1947 års generalplan för Täby köping skisserades bebyggelse i Kyrkbyn för ca 6 000 invånare med ett butiks- och medborgarcentrum, bra kollektivtrafik, skolor och daghem, biograf, bibliotek, sporthall m m. Planen kom endast att tillämpas i princip - och på lång sikt. En början gjordes emellertid 1955. Då uppfördes Täbys första höghus, ett åtta vånings punkthus. Det skulle utgöra "en effektfull kontrast gentemot den i övrigt låga bebyggelsen" som det står i beskrivningen över stadsplanen. Väster om höghuset och norr om Midgårdsvägen uppfördes lägenhetshus i tre våningar. När man skulle gå vidare och komplettera med ett butikstorg, ett medborgarhus samt ytterligare våningshus och radhus blev det emellertid tvärstopp. Det visade sig nämligen att vattentäkten vid Gullsjön, som skulle försörja Kyrkbyn (i stället för de borrade brunnarna) inte medgav ytterligare bebyggelse. Först i slutet av 1960-talet byggdes

Före 1936 gick Täbyvägen över Jarlabankes bro.

Den nybyggda Vikingavägen 1936, Öhrns affär t v. Mitt i bilden (vid lilla vita huset) är infarten till förlossningshemmet.

huvudvattenledningen med anslutning till Görvälnverket. Det skulle därför dröja ända in på 1970-talet innan gärdet bebyggdes och då på ett helt annat sätt än man tänkt sig på 1950-talet.
 

Under 1950-talet ifrågasattes förorternas karaktär av "sovstäder" alltmer. Behovet av egna utvecklingsmöjligheter och av arbetsområden påtalades.I Täby kyrkby hade alltsedan villabebyggelsen började industrin varit mycket sparsamt företrädd. I anslutning till järnvägsstationen med dess lokstallar etablerades dock tidigt snickeri och lådfabriken m.m. Sedan Roslagsbanan blivit elektrifierad (1940) och planerna på "centrumbebyggelse" skulle effektueras, revs lokstallarna, en ny (och ful) låg stationsbyggnad uppfördes och industrin flyttades söderut. I anslutning till vägkorset Frestavägen - Vikingavägen utbyggdes ett litet företagsområde. Det började med ved och kolförsäljning, fortsatte med bensinstation och bilreparationsverkstad, utvecklades successivt till ett livfullt verksamhetsområde.

Under första hälften av 1960-talet utarbetades en ny generalplaneskiss för Täby. I denna konstaterades att 90 % av Täbys befolkning då bodde i de södra delarna, en bättre geografisk balans måste åstadkommas genom utbyggnad av de norra delarna, inte minst Täby kyrkby. "Grönavåg" -debatten, som följde på planförslagen, innebar en klart uttalad önskan om småhus i stället för storhus. Följden härav blev en intensiv småhusbebyggelse under 1970-talet i Kyrkbyn, både genom förtätning av tidigare områden och etablering av nya.

Genom förtätningen av bebyggelsen kunde äntligen den segslitna vatten och avloppsfrågan lösas för Kyrkbyns del. De många bostäderna innebar många nyttjare, som kunde dela på kostnaderna för de tunga investeringarna i avloppsledningar. Därmed blev det inte några oskäligt höga huspriser. I stället blev Kyrkbyn en populär bostadsort inte minst för barnfamiljer.

Till Kyrkbyns popularitet bidrog också de beslut, som fattades under 1970-talet att bevara stora områden av speciellt intresse från kultur- och natursynpunkt. Kommunens mest värdefulla områden, Hagbymarkerna, Vallentunasjöns omgivningar och de underbart vackra markerna vid Prästgårdsvägen mellan Prästgården och Löttinge, är och förblir omistliga för kyrkbyborna. Här finns öppet jordbrukslandskap, sköna hagmarker, forntida gravfält med bautastenar, stensträngar och inte minst runstenar.
Den nya bebyggelsen har man sökt anpassa till den vackra naturen. Exempel härpå är Karlslund i sydvästra Täby Kyrkby. Här finns kullar med bestånd av tall och en. Här finns också stora släta berghällar. Området byggdes 1974-75 och innehåller många l och 1/2plans kedjehus med branta tak. De är målade i rött och herrgårdsgul t.
Förnyelsebebyggelsen i Täby Kyrkby innebär att 50 % av bostäderna nu är villor, 40 %  är sammanbyggda Småhus och 10 % är lägenheter i flerbostadshus. Härtill kommer det centrum, som utformats under 1970-talet intill Täby Kyrkby station (hållplats), med butiker, post och apotek, vårdcentral och trivsam anläggning för äldreomsorg, Hagmogården. På gångavstånd finns också Skolhagen, högstadieskola och bibliotek, samt Midgårdsskolan, mellan och lågstadium, med näraliggande barnstugor.
 

Den äldre egnahemsbebyggelsen finns alltjämt kvar som enstaka inslag i de färdigabyggda delarna. Man har sökt att anpassa de nya husen till de äldre för att få en sammanhållen miljö. Det ser man bäst i trakten av kyrkan och i norra Byle. Här finns villor från tidigt 1900-tal i tidstypiskt utförande med branta, ofta brutna tak och fasader med liggande träpanel. Burspråk och glasverandor är vanliga. Trädgårdarna har alltjämt en gammaldags charm med fruktträd och bersåer.

PRÄSTER, FJÄRDINGSMÄN OCH KONSTNÄRER

I Täby Municipalsamhälle kände säkert de allra flesta de inflytelserika förtroendemännen, såsom Axel Ekberg, Sigfrid Lindström, Oswald Bergqvist m.fl. Många kände givetvis järnvägsstationsföreståndaren Gustaf Ljung och telefonstationsföreståndaren Maria Gillberg. Ja, det fanns säkert fler "kändisar", till exempel kyrkoherden och fjärdingsman.

Kyrkoherde Sam Lindén lade ned ett oerhört arbete som ensam präst, inte minst på församlingsvården. Plikttroheten bröt slutligen ner honom. Han slutade som kyrkoherde 1954 och dog en högsommardag 1957, 72 år gammal. Graven finns på Täby Kyrkogård. Hans Olof Ferenius blev Täbys näste kyrkoherde 1954. Han hade kommit till Täby som kyrkoadjunkt 1936 och blev komminister 1945. Han var aktiv på många områden, kommunalfullmäktige, ord-

Höghuset ser ensamt ut 1972 innan centrum och Midgård byggts ut.

Kyrkoherdarna H-O Ferenius, N-G Enggren och J-Å Helleskog.

förande i barnavårdsnämnden, militärpastor på F 2, scoutkårchef, Barnensdags-general och ordförande i Hembygdsföreningen. Han var en gärna hörd predikant och omtyckt av aIla, som han kom i beröring med. Han var verkligen välkänd i hela Täby, när han kom cyklande med prästkappan som en faIlskärm omkring sig. Hans Olof Ferenius kunde mycket, dock inte spara sig själv. Han dog 1963 vid 57 års ålder.
Täby församling expanderade oerhört starkt, från 10 000 invånare 1950 tiIl över 40 000 år 1970. Nya kyrkor och kapeIl tillkom, församlingsverksamheten ökade, ungdoms- och äldreomsorgen utvidgades, kyrkokörerna flerdubblades, kyrkans förskola fick en rivstart. Allt detta organiserades och leddes av kyrkoherden Nils-Göran Enggren, som blev Täbyherde 1964, sedan han bl a varit sjömanspastor och komminister i Junsele. Enggren kunde på ett skickligt och kunnigt sätt lotsa församlingen genom aIla svårigheter och skapa stor entusiasm, inte minst hos ungdomen. Han överlämnade tjänsten och prästgården till Jan-Ake Helleskog 1982.
I och med att Täby municipalsamhäIle upphörde och Täby blev köping från och med den 1 januari 1948 med nytt kommunalhus i Roslags-Näsby 1950 flyttades all kommunal verksamhet från Täby Kyrkby. Täby gård blev församlingsgård och prästgården blev enbart kyrkoherdens bostad. Prästgårdens lantbruk var sedan gammalt utarrenderat. Legendariska och omtyckta arrendatorpar under 1900talet blev familjerna Rönn. En av de i kyrkans tjänst mest kända profilerna blev kantorn och folkbildaren Emanuel Rönnås.
Mer världslig verksamhet sysslade fjärdingsmännen med. Under 1800-talet var det sockenstämman, som valde denne polisiäre befattningshavare. Stor enighet rådde sålunda då förre båtsmanskorpralen G R Hägerman valdes 1898. Han skötte också sin syssla med mycket stor plikttrohet fram till 1910. Senare blev det kanske lite si och så med fjärdingsman Häll, som det berättas mycket historier om. En rejäl karl var däremot Petrus Elander, som verkade på 1930-talet och tiIlika var brandchef. Han dog vid släckning av en motorvagnsbrand på Roslagsbanan den 14 januari 1939.
1939 kom Birger Persson till Täby Kyrkby som fjärdingsman i norra Täby ( det fanns då ytterligare två, en i Viggbyholm och en i Roslags-Näsby). Han klarade upp såväl indrivning av skatter som begångna brott , inklusive mord, utbildad polisman som han var. Han bodde med sin familj vid Kyrkvägen och blev mycket anlitad som förtroendeman i kyrkliga och sociala sammanhang.

Den siste med titeln fjärdingsman blev Lasse Carlsson, som tillträdde 1945. Han var uppvuxen i Kykby-miljö, bland annat på Såsta och som medhjälpare i Carl Öhrns affär. Även sedan polisen omorganiserats 1950 med stor station i Roslags-Näsby blev han Kyrkbyn trogen, stor idrottsentusiast, uppskattad organisatör och flitig föreningsmänniska. Och så är han i dag som pensionär sedan han efter avslutad polistjänst med fackliga förtroendeuppdrag 1965 också varit försäljningschef för Ekkronan, småhusföretaget. Han berättar emellertid gärna om den stora sociala verksamhet han fick bedriva som en av fyra fjärdingsmän i Täby 1945. Då han slutade som poliskommissarie 20 år senare var han en av 84 poliser inom Täby polisdistrkt.

Norra Täby har inspirerat flera konstnärer. Våren 1915 gjorde Torsten Palm, en av Täbys mest kända målare, en betagande oljemålning av Centralskolan. Mycket intressanta dukar i olja finns också över Broby gård av Folke Wilhelmsson-Berg och från Såsta av Einar Almgren, båda finns representerade på Nationalmuseum.

I Täby kyrkby bodde Arvid Hedberg. Han var till yrket kassör, men efter studier i teckning bl a för Aron Gerle ägnade han all sin fritid åt svartkritteckning. Flera motiv hämtade han från Täby kyrka och dess närhet. Hedberg dog 1953. En annan känd kyrkbybo var

Lasse Carlsson och Birger Persson, fjärdingsmän i Täby Kyrkby.

Gösta Gustavsson (f 1895), som blev representerad på flera museer.
Han började måla först vid 40 års ålder efter att tidigare varit körsnär. Hans oljemålningar skildrar ofta den mjukt disiga luften över Täby kyrkby och klockstapeln. Hans landskapsmåleri anses vara starkt influerat av Agueli.
Skärgårdens specielle målare och uttolkare med flera konstverk på Nationalmuseum var Harald Lindberg (f 1901). Sittande på läktaren i Täby kyrka har han målat en pastell över interiören, färgsprakande, klatschigt och personligt hållen.
De konstverk, som vi alla ganska lätt kan se, är utförda av Folke Andersson. Han var väl förtrogen med Täby gård, där hans hustru Asta under många år var distriktssköterska. I Tibble kyrkas entrehall (från Biblioteksgången) står hans skulptur "Eva" och i entren till Täby huvudbibliotek finner vi Täby-stenen i porfyr och kvarts på en sockel av granit. Den skildrar Täbys utveckling från den runristande vikingen till Täby Centrums utbyggande.
År 1975 fick Sigfrid Durango, gammal kyrkbybo, Täby kommuns kulturpris för sina litterära insatser. Han hade under många år skrivit artiklar och kåserier i Dagens Nyheter och beskrivit fåglarnas liv och leverne i allmänhet och i Täby Kyrkby i synnerhet. Den miljön är ju väl värd att skriva om - och naturligtvis att bevara.

FESTPLATS, IDROTTSPLATS OCH MEDBORGARHUS.

Den 24 februari 1937 fattade styrelsen i Täby idrottssällskap ett småtthistoriskt beslut. Till ett pris av kr 900:- inköptes Haga Nöjesfälts dansbana för uppsättning i Prästgårdshagen. Under pingsten invigdes den. Alltsedan dess har festplatsen med dansbana spelat en stor roll för alla  kyrkbybor - och inte minst för TIS' ekonomi.

En större och viktigare fråga var emellertid att få en "riktig" idrottsplats. År efter år slet idrottssällskapet med arrenden och markproblem. Många frivilliga krafter jobbade hårt för att hålla den tuviga planen i spelbart skick, Men det var svårt, särskilt på vårarna, då bortalagspelare talade om planen som lämplig för "lerkrukstillverkning". Då var det lätt att fastna i gyttjan "i det legendariske sydvästra hörnet", som Jonas Ferenius uttryckte det i "Tisaren 1983".

Från 1944, då Täby kommun fick egen idrottsstyrelse, utreddes, debatterades och förhandlsdes det om lämplig idrottsplats. Efter sex år fattades äntligen beslut och en ny idrottsplats kunde börja byggas. Även nu blev det Prästgårdsmark som togs i anspråk, ängarna vid Vaskan. Efter ytterligare nära sex år, den 30 juni 1956, kunde den högtidliga invigningen äga rum. De gamla TIS-kämparna kunde

Festplatsens dansbana (från 1937) i väntan på sommardans.

marschera från den gamla tuviga, men vackra ängen "med en tår i ögonvrån". Det blev en fin invigning. Curt Richter talade för Täby köping, Bertil Nordenfelt för Stockholms Idrottsförbund, Spårvägens musikkår spelade, diplomer utdelades, stora friidrottstävlingar hölls och damhandbollsturnering genomfördes. Dagen därpå spelade Täby IS mot AIK och tredje dagen var det vänortstävlingar med Rödovre och Lörenskog.
Under åren har idrottsplatsen givetvis mest nyttjats för fotboll men snart sagt allt vad idrott heter har förekommit där. Friidrotten var på 1960-talet stora evenemang med namn som Birger Nyberg, svensk mästare i tresteg, Bengt Jansson, Lars Lundström m fl.
Inte bara idrottsföreningar behövde samlingslokaler. Redan under den första villabebyggelsens tid visade sig önskemålen så starka att man bildade en särskild förening för att få samlingslokaler. Man kallade den "Medborgarhusföreningen" med tanke på att skapa ett Folkets Hus, men namnet blev senare "Föreningen Täby Föreningshus" och den finns faktiskt än i dag. De äldsta handlingarna, en aktiebok i vackra pärmar och en kassabok, är förda från november 1909.
 

Aktieägarna - eller snarare de, som satsat andelar - var både föreningar och enskilda. Täby arbetarkommun, Logen Svea Baner ur IOGT, Täby IF, Stockholms förgylleriarbetares fackförening och Täby Industri- och Hantverksförening är några exempel. De flesta av de kända nybyggarfamiljerna blev representerade, såsom Almkvist (stationsinspektoren), Bergqvist (styrmannen), Berndtsson (ingenjören), Fritzen (kyrkvaktmästaren), Ekberg (municip-ordföranden), Gille (miljökämpen), Johansson (trädgårdsmästaren), Lindström (folkskolläraren), Lagerqvist, Olsson och Öhrn (handlarna), Ståhlberg (fotografen) och Wahlgren (Valla-ägaren) m fl, m fl.
Från 1909 disponerade man ett kapelliknande trähus nära Prästgårdsvägen. Här kunde föreningar och enskilda hyra in sig och göra arrangemang. Det blev fester, bio, föredrag, lekaftnar, dans, nykterhetsmöten, skioptikonvisningar av Framtidsförbundet, soareer, arbetarkommunsmöten, trallaftnar , teater, folkdans, frälsningsarmernöten, basarer, skytteföreningsmöten och trädgårdsföredrag m m.
År 1914 var Landstormens dansaftnar populära. Flitigaste besökarna tillhörde annars Kvinnogillet. Från 1915 till 1920 betalade Konsumtionsföreningen kontinuerligt hyra för en liten butikslokal, närmast mjölkbod. Då Konsum upphörde (för att senare återkomma på annan plats) betalade Medborgarhusföreningen år 1921 tillbaka 53 andelar till Konsum.
År 1919 kommer en storkonkurrent. Biografen (på västra sidan av Klockstapelhöjden) öppnas och erbjuder större lokaler. Den drar folk även till dans och föreläsningar. Den drivs under många år av familjen Forsberg. Det provisoriska medborgarhuset vid Prästgårdsvägen blir Elimkapell. Bådadera försvinner under 1950-talet.
Föreningen Täby Föreningshus har alltjämt ett litet kapital kvar för ett hus. De senaste årens ordförande, Knut Gustafsson och Lasse Carlsson, har många förslag på användning, men statuterna föreskriver "HUS" och sådana är dyra.
Den gamla kiosken (med liten servering) vid järnvägsstationen blev på l 940-talet Täby IS' samlingslokal. Då nya idrottsplatsen blev klar 1956, flyttades den dit och är alltjämt i gott skick. Det är meranvändning!

HÖNS-LINDBERG, HUND-JOHAN OCH TEXAS

Alla människor är ju original, några är dessutom originella, säregna. Bland dessa fanns på l930-talet några, som man ofta talade om i norra Täby, ibland till och med mer eller mindre sant. Några historier är dock verifierade:
"Höns-Lindberg" bodde i Erikslund (intill Täbyvägen, mittemot Odlingsvägen). Han var stenarbetare men hade också höns. Intill sin bostad hade han hönshus och vedbod, där han enligt ryktet hade hembränning. För att undersöka om ryktet talade sant for fjärdingsman Häll från Kyrkbyn ner till Erikslund för undersökning. Han blev insläppt i vedboden, men Lindberg passade på att låsa in honom där. Så småningom hörde fru Lindberg bankningar från boden och släppte ut fjärdingsman. - Efter en tid blev det rättegång och HönsLindberg fick böter för hembränning. Han kunde emellertid inte betala utan fick "sitta av" böterna i ett Stockholms-häkte. Fjärdingsman Häll hämtade honom för "inpassning i häkte". De tog tåget, stärkte sig under resan från en fickflaska. Fjärdingsman tyckte det smakade gott och blev berusad av den starka drycken. Vid Östra station blev Häll därför omhändertagen av patrullerande polis. Lindberg blev villrådig hur han skulle göra och ringde för den skull till landsfiskal Lilienborg. Ungefär följande dialog utspann sig: "Det här är fången Lindberg, nu har polisen tagit polisen, vad ska jag göra nu?" - "Lindberg får väl åka hem igen, så kommer vi och hämtar honom en annan dag!"

"Hund-Johan" hette egentligen Bror Johansson och var rörmokare. Han var emellertid också "allt-i-allo" på begravningsplatsen för sällskapsdjur (intill Garmgränd), dvs hundkyrkogården. Eftersom han var den som grävde gravarna för de avlidna hundarna fick han heta "Hund-Johan". Det berättas att han inte var ledsen för sitt öknamn utan använde det själv. En dag, då han arbetade med rörmokeri i en villa, kom en bekant dit för att fråga om en sak. Denne ropade genom dörren: "Är Hund-Johan där?" och fick till svar: "Vov vov!"

Aron Andersson var en annan känd figur. Om man frågade efter Aron Andersson visste inte många vem det var, frågade man efter "Texas" visste alla att det var en originellt klädd man som bl a gick omkring och sålde kvastar. Fjärdingsmännen i Täby municipalsamhälle, bl a Birger Persson och Lasse Carlsson, har berättat mycket om honom. Texas var en äkta vagabond av den finaste sorten. När det var sommar och fint väder åkte han omkring på en gammal cykel med blommor på styrstång och i cykelhjul. Han var förtjust i öl men syntes nästan aldrig berusad. Han var ärlig och vänfast. Det berättas att han inte varit synlig under några dagar och man saknade honom.
Av en händelse hade en kyrkbybo ett ärende till en annan enstöring, som hette Vising och bodde i ett - ja skjul, kan man säga. Där satt Texas med ett rött ljus på bordet och med Vising i sängen, blomsterhöljd. Vising var död. Texas hade hållit likvaka över honom i över ett dygn.
 

När Texas blev gammal tvekade både han själv och myndigheterna om han skulle passa på ålderdomshemmet. Då blev det fjärdingsman Carlsson, som ordnade för honom i den åldriga torpstugan, kallad Stattute, nära Klockstapelhöjden. Han fick dock avge ett löfte - att hålla sig från Kyrkbacken, så att inte kyrkobesökarna skulle störas av Texas' något egendomliga apparation. Det löftet höll han.
En annan märklig man var Gustaf Blomqvist, som bodde på torpet Tärnan. Han var stor och stark, mycket händig, duktig sågare och smed, kunde allt möjligt, hjälpte ofta till på gårdarna, men varje lördag var han rejält påstruken. Det blev några duster med fjärdingsmännen. Eftersom Blomqvist egentligen var en ärlig själ slutade det med något som nästan kunde kallas vänskap. En dag, flera år efter det Birger Persson lämnat sitt fjärdingsmannaskap, passerade han Karby gård och trodde att en olycka inträffat eftersom flera bilar och en del folk samlats. Det visade sig att det var Blomqvist, som mycket berusad ramlat i diket. Då f d fjärdingsmannen tittar ner på det "kolli" som ligger där, höjer Blomqvist försiktigt huvudet och säger: "Det var väl tur att du kom Persson, så jag får vila i finkan, för jag kan inte klara mig längre". Han blev omhändertagen, dock inte i finkan.
Någon tid efteråt dog han.

Prästtorpet Tärnan (800 m nordost om Prästgården), uppodlat på 1870-talet av " Vatten-Jonas", på 1940-talet bostad för Gustaf Blomqvist.

.