DEN STORA BRANDEN I UDDEBY, RIALA

Källa : Sockenbeskrivning över Riala – Gustav Wennberg

Den stora branden i Uddeby

På sommaren år 1876 drabbades Uddeby av den svåraste eldsvådan, som veterligen har förekommit inom socken.

Det var före lantmäteri och laga skifte i byn, varför gårdarna låg ganska nära varandra , dock var de skilda åt i två grupper, Oppgårds och Nedergårds mantal med fyra gårdar i vardera. Det var Oppgårds mantal med gårdarna >>Tolvmans>>,    >>Kullas>>  och  >>Njurskullen>>,  som härjades av branden. Den Fjärde gården , >> Norrstugan>>,  som låg på en höjd nordost om Tolvmans, blev i det närmaste skyddad av några stora, lövrika askar, som stod mellan gårdarna och hejdade eldens framfart. Dock torde tvenne mindre uthus ha brunnit.

Det måste ha varit en lördags eller söndagsnatt  (enligt uppgift den 10 juli) som branden inträffade, därför att många ungdomar hade varit på dans eller >>bjudningar>>  den natten.

Tvenne personer, som gick hemåt från en sådan tillställning, hade satt sig att språka på Enkvistens trappa och en av dem var båtsman Enkvist. De fick då se att det började brinna i en halmstack nära Kullas ladugård.

Trots att folket i gårdarna väcktes nästan genast, var det omöjligt att hejda branden, isynnerhet som halmtak då allmänt förekom på uthusen. Emellertid lyckades man rädda kreaturen så när som på tvenne svin och hönsen, som enligt berättaren flög rätt in i elden. Man hade också stort besvär med att vakta de större djuren, som även ville springa tillbaka in i de brinnande husen.

En person var mycket nära att bli innebränd nämligen Edvard Andersson från Fyrvreten, som då var dräng vid Tolvmans. Han låg och sov i källarstugan, som redan hade börjat brinna, när man kom ihåg honom och fick ut honom i sista stund.

Mycket folk samlades, däribland många ungdomar som varit ute på natten, men brandredskapen var otillräcklig och vattnet i brunnarna tog snart slut. Sedan var det att bära med såar från ån, c:a 400 meter.

Att bära vatten med så och såstång var ingenting ovanligt på den tiden. Man gjorde sitt bästa, och även flickorna satte upp sina helgdagsklänningar och hjälpte till att bära vatten. Men det förekom även exempel på handlingar av panik eller förstörelselusta. Sålunda hände det när de hotade boningshusen skulle utrymmas, att man kastade ut porslin och andra ömtåliga saker genom fönstren i sin iver att rädda så mycket som möjligt.

Det tycks dock som boningshusen på de tre gårdarna kunde räddas utom den förut nämnda källarstugan vid Tolvmans. Boningshuset, på denna gård blev också antänt men elden kunde släckas. Det var alltså ladugårdslängor, logar, magasin och andra uthus som brann upp, och dånet av branden hördes vida omkring berättas det.

Att det blev mycket kännbart för de hårdast drabbade förstår man därav, att matvaror till en början måste anskaffas från andra byar, Ekeby är nämnt. Likaså var man utblottad på kläder, som ,ofta förvarades. i bodar och på loft, och handlaren Blomqvist i Ekeby skall ha skänkt kläder åt de mest utblottade.

Den stora eldsvådan påskyndade möjligen genomförandet av laga skifte i byn, vilket utfördes 1885. Detta medförde att tre gårdar flyttades ut ur byn, nämligen Njurskullen, Brinkhäll och Västergården. Norrstugan blev senare till salu och inköptes då till Kullas gård, varför antalet gårdar i den egentliga byn blev endast fyra.

Denna utflyttning tycks ha skett utan bråk och processande, kanske därför att man .nu insåg den stora risken vid eldsvådor i de sammanbyggda byarna.

Det uppstod snart rykten om mordbrand och omständigheterna talade för detta. De båda som först upptäckte branden kunde visserligen inte se, någon människa i närheten av brandplatsen, men det var lätt att gömma sig i diken och sädesåkrar i närheten, menade man.

Misstankarna riktades genast mot en skomakare som hette Nicklas och hans gumma, »Nickla» som hon kallades. Både Nicklas och hustrun var illa tålda av folket i bygden. Man misstänkte dem för snatteri, och man trodde att »Nickla» tjuvmjölkade korna, som gick i bete på skogarna.

Det blev också känt, att en bonde i Ekeby, som sprang över ängarna till brandplatsen, hade mött Nickla på »Hästvärna», en äng som tillhör Uddeby. Hon skulle då tydligen gå en omväg hem till Hammarbacken nära kyrkan, men hon sade sig vara på väg till Ekeby för att ge bud om eldsvådan. Emellertid vände hon då och följde med ekebybon till brandplatsen.

Misstankarna vändes mot Nicklas också därför, att han blivit osams med en av sönerna vid Kullas om ett arbete, nämligen att tjära kyrktaket och klockstapeln. Nicklas menade att Kullas, som var bönder, inte skulle ha tagit ifrån honom den arbetsförtjänsten.

Dessa uppgifter bestyrkas av att i Riala kyrkokassas räkenskaper för år 1876 den 19 juni finnes införd följande utgiftspost: »Utbetalt till Anders Fredrik Andersson i Uddeby för kyrktakets tjärning och klockstapelns rödfärgning 110 kronor.»

Det tycks framgå att Nicklas brukade skrämma folk med hotelser för att på det sättet få sin vilja fram och bli respekterad. Sålunda berättas det att han bestämde gravplats åt sig på kyrkogården, och om han blev begraven på något annat ställe »skulle han komma tillbaka och klämma dom». Han lär också ha fått sin grav på den utsedda platsen.

Det blev naturligtvis undersökning angående orsaken till eldsvådan, och man förhörde Nicklas och hustrun. Det visade sig då att hustrun hade blivit stum efter branden, så att hon inte kunde svara på någon fråga eller ge några som helst upplysningar.

Augusta Karlsson från Uddeby, född 1868, minns även att hon såg Nicklas hustru ligga som ett svart bylte i Kullas källargrop vid länsmansförhöret efter branden. Det sades att hon »spotta blod» och att hon inte kunde tala.

Den allmänna meningen i bygden var att Nicklas, som själv var låghalt och hade svårt att gå, hade skickat gumman att tända på Kullas gård. Sedan hade han skurit henne under tungan, påstods det, för att hon ej skulle kunna svara länsman på hans frågor och därigenom möjligen förråda sig. Det troligaste är väl att Nicklas och hustrun kom överens om, att hon skulle låtsas att han mist talförmågan.

Min sagesman fru Hilma Andersson från Fyrvreten (född 1867) berättar, att när Nicklas var död, kom hustrun och vilIe ha hennes mor till hjälp med att »tvätta upp» den döde, och då kunde hon tala. Andra skulle också ha hört Nicklas och hustrun talas vid, när de trodde att ingen hörde dem.

Troligen blev det endast länsmansförhör angående branden och ej någon rättegång, ty domböckerna för åren 1876 och 1877 i Södra Roslagsdomsaga innehålla ingenting om denna sak. Kanske ansåg länsman att det saknades tillräckliga bevis för att väcka åtal, kanske fruktade man också att Nicklas skulle utkräva ännu värre hämnd, om han blev åtalad.

Ytterligare tvenne historier om Nicklas må anföras som bevis för vad folket tänkte om honom.

Det sades att den ekebybo, som mötte Nicklas gumma på väg från Uddeby under brandnatten, sedan fick en magsjukdom, som räckte nästan hela livet. Det ansågs att han fick sjukdomen för att han hade berättat om det egendomliga mötet. »Så mycket kunde nog Nicklas göra» sa folket.

Vidare påstods det, att Nicklas hade tagit livet av en häst för Kullas genom att ge honom förgiftade brödbitar.

De flesta gårdarna i Uddeby var redan då brandförsäkrade, men det var naturligtvis till mycket små belopp. Men vid sådana olyckor kunde den allmänna hjälpverksamheten uträtta mycket. De flesta karlar var också byggnadskunniga, därför byggde man snart upp uthusen fast mer eller mindre provisoriskt.

Vid Tolvmans byggde man upp källarstugan på sin gamla plats, och den nya ladugårdslängan med uppkörningsloge skall också vara uppbygd på samma ställe och i samma storlek som den nedbrunna.

Slutligen må i detta sammanhang anföras namnen på dem, som vid denna tid var ägare till de åtta hemmansdelarna i Uddeby. För bättre förståelse användes därvid de i dagligt tal på den tiden brukliga gårdsnamnen.

 

I oppgårds mantal:

Tolvmans: ägare Jan Gustaf Jansson. -

Njurskullen: :ägare Lars Gustaf Jansson, som även var ägare till en gård i Sättra.

Kullas: ägare Anders Johan Nilsson.

Norrstugan, ägare Jan Petter Mattsson.,.,...

I nedergårds mantal:

Västergården:ägare August Andersson.

Brinkhäll: ägare Nils August Nilsson. 

Mattses: ägare Carl Gustaf Mattsson.

Nybergs: ägare Klockare Nybergs arvingar.

Enligt uppgift av kamrer M. Ortlib i Stockholms läns Brandstodsbolag inträffade branden i Uddeby den 10 juli 1876 och omfattade 10 större och mindre byggnader.

I brandstod utbetalades 4.088 kr sålunda fördelade:

Anders Johan Nilsson (Kullas) 798 kr. Jan Gustaf Jansson (Tolvmans) 2.792 kr. Jan Petter Mattsson (Norrstugan) 498 kr.

Lars Gustaf Janssons gård (sedan kallad Njurskullen) blev också hemsökt (bl. a. brann ladugården), men ägaren, hade. tydligen ;ej försäkrat, varför han icke omnämnes här.