|
CARL MAGNUS STUART
Källa : Hämtat ur boken Biographisk Lexicon från år 1849.
Denna man var vid landstigningen på Själland år 1700 för Svenska hären vad Dahlberg ett halvt sekel förut varit vid tåget över Bält. Hans födelseår är okänt.
( Enligt Fernows beskrivning över Wärmland föddes han på Agnhammar i Grums Sn Wärmland där han bodde mest hela sin ungdomstid och namngav det nära
liggande Säteriet Carlberg. Medlemmar av ätten hava ända in i senare tider funnits i samma nejd.)
Ätten har i 800 år varit känd i Skottland genom Konungar, Hertigar och Grevar. En John Johansson Stuart till Hedenlunda togs tillfånga 1565 vid Warbergs fall.
( Han hade på sin sjöresa till Danzig blivit av Danskarna tagen och förd till Warberg, på grund av misstankar att han ämnade ingå i Svensk tjänst. Det var vid samma
tillfälle, som Pontus de la Gardie från krigsfånge blev Svensk undersåte.)
John (Hans) Stuart ingick sedan tjänst, blev Ryttmästare, Hertig Carls (IX) Kammarjunkare, Överste, General-Fält-Qvartermästare samt 1609 General-Krigs-
Commissarie och General-Mönsterherre. Han hade 1585 erhållit Skottske Kungens Jakobs tillståndsbrev att bruka dess familjevapen, alldenstund han var av samma
ätt. Dennes son David till Råckelsta m.m. Kammarherre, gift med Beata Lillieram.
Av detta äktenskap föddes Carl Magnus.
Efter väl anlagda studier begav sig 1668 till sjöss och ansåg ej under sin börd att börja som båtsman. Men han plågades av sjön, valde han snart krigsyrket till lands.
För att dock ej hava gjort en fruktlös resa, tog han tjenst vid Kongl. Gardet i London. Han ingick i lägsta graden som Pikenerare för att grundligt lära en krigsmans
första plikter. Vid varje ledighet studerades Artilleriet och Fortificationen.
Återvände över Holland till Sverige 1671 och blev Hovjunkare. Vid hovets vistelse på Kongsör och Nyköping gjorde han ritningar av kringliggande trakter. Dessa
vittnade om insikter. Stuart kom i Dahlbergs skola och blev hans förnämste medhjälpare. Kartor tecknade över alla skärgårdarna vid Östersjöns Västra kust, och en
mängd skansar och andra försvarsverk i dem uppförda äro hans föga kända, men viktiga förtjänster.
Även av Karlskronas anläggning och befästande har han största äran. Verkställaren var han, ehuru under Dahlbergs och Wachtmeisters överseende. Erhöll 1685
medel för att bese de förnämsta fästningar. Han ville ej blott undersöka deras inrättning, utan framför allt deras aktiva försvar, och skyndar därför till Ungern för att
strida mot Turkarna. Bevistade belägringen och stormingen av Neuhäusel. Besökte sedan Italien, Sweitz och Nederland.
( Att han besökt Frankrike kan man ej antaga endast på grund av hans ännu i Fortification-Kontoret befintliga ritningar över Franska fästingar, dessa kunna väl vara
copior. Källorna angiva endast att han från Maints till Amsterdam ).
I der sistnämda av Frankrike erövrade landet såg han de stora mästerverken av Vaubans nya befästningskonst, vilket ehuru naturligen beredd ända ifrån krutets upp-
finning, så länge hade väntat sin man. Mer än 80 fästingar hade han besett, då han1687 hemkom. Nu fick han undervisa Carl XII i denna konst, bestridande på en
gång en lärares och en Kammarherres kall. Han skrev en särskild, nu förkommen bok till Prinsens undervisning.
( Undervisningen bestod från början i jan 1689, då Prinsen var 7 år i att läraren ritade fästningar m.m. och eleven fyllde i linjerna. På titelbladet till den första övnings-
boken beskrivs metoden, Prins Carl har " allenast ritat de linjer som förut med ritkol eller blyerts utkastade varit dess Kammarherre Stuart ". I mars samma år började
Prinsen kopiera med blyerts på ett annat papper. Stuart gör anteckningar om de nästan dagliga övningarna. Han noterar till och med skälen till uteblivna övningar.
Den första övningsmånaden jan 1689 firade Prinsen t.ex. sin namnsdag på Karlberg den 28 och den 30 satt han modell inför Ehranstrahl. Den 4 feb " red hans
Kungliga höghet och började sedan rita, men handen darrade mycket ". Milda disciplinära åtgärder kunde förekomma. När eleven vid ett tillfälle 1691 hade slarvat och
plumpat på en ritning, fick han skriva under en försäkran om bättring. Stuart har rfterlämnat en plan för undervisningen, som visar att avsikten inte var att utbilda
Prinsen till en fullärd Fortifikationsofficer. Men han skulle lära sig ritkonsten och delar av geometrin för att kunna förstå och inför andra analysera en ritning. Han
skulle kunna bedöma en ritning utifrån avsikten att försvara eller anfalla en fästning kunskaper av stor relevans för Karl XII till hans sista stund. )
De nya verken vid Göteborg åt landsidan och planen till Riga citadells befästning mot fältet äro ock hans verk. Utom vad han ensam utfört, medverkade han som
ledamot i Committeer. T.ex. i den för Arboga slussverk samt i K. General-Commissionen i Wismar. Denna skulle avdöma en tvist mellan Dahlberg och V. Kempfen.
Stuart bevistade den senare irring och alla ledamöterna instämde.
Nu inrättas för Stuart en ny syssla; Han blev General-Qvartermästare-Lieutenant under Dahlberg. Efter tronbytet då Dahlberg skulle inför den nya Konungen
vitsorda om sina officerare, yttrade han att Stuart vore " en mycket habile man med särdeles stora och rara vetenskaper, så in mathesi som andra scientier ",
Åberopade för övrigt Konungens egen kännedom.
Det hotande kriget fodrade en särskild uppmärksamhet för försvarsverken i de erövrade gränsprovinserna.Stuart undersökte dem med egna ögon i Pommern, Bremen
Karelen, Ingermanland, Lifland, och bragte dem i nytt stånd.Synnerlig vigt lade han även på ett skickligt befäl. Tillika utverkade Stuart ett förordnande att en årlig
examen skulle undergås av alla officerare vid S:s corps, ifrån Fänriken till och med Överstelieutenaren, hvarvid dem ålåg att författa både ritningar och avhandlingar,
som visade deras insikt i vetenskapen och vartill metoder och formulär voro av Stuart föreslagna och av Konungen stadfästade.
Vid krigets utbrott var Stuart i Reval, färdig att följa den Finska hären till Riga men befalldes infinna sig i Sverige, det han först ordnade försvarsverken omkring
Stockholm och sedan begavs sig till Skåne för att åtfölja landstigningshären till Själland.
Konungen själv var i Malmö, ej nöjd med anordningarna. Det missnöje, varmed han emottog underrättelsen om de lama åtgärderna, stannade ej i en overksam ord,
utbrast icke heller i toma förebråelser; Han vände sig till Stuart, hämtade hans råd och befallde honom begiva sig till flottan.
Så snart han överlämnat Konungens brev åt Gen.-Amiralen Wachmeister, yrkade han att ett rådslag på ögonblicket skulle hållas med de främmande Amiralerna
angående verkställigheten av Konungens befallningar. Men Wachtmeister svarade, att det ej kunde ske den dagen. Dagen därpå hölls krigsråd och Stuart vann
fullkomligt Engelska Amiralen. De övervunno de övrigas tvekan, vilka slutligen samtyckte till tre gånger mer än de i början ämnat.
Man hade först ämnat bombardera Danska flottan och Köpenhamn. För sådant ändamål recognoserade Stuart på Amager. Stuart ville själv övervara anfallet, men
fick i detsamma befallning att genast infinna sig hos Konungen i Malmö. Han reste ogärna, fruktade försumlighet. Så skedde ock; Försöket misslyckades. Nu
fästades allt hopp vid landstigningen. Det tjänligaste stället därtill emellan Köpenhamn och Helsingör var redan förut av Stuart anmärkt. Planen utkastade han nu.
Efter avtal med de främmande Amiralerna (Wachtmeister var mer ogen ) om bruket av deras fartyg, reste han till Landskrona för att verkställa inskeppningen. Följande
dagen tillstötte Konungen i Landskrona, gillade alla Stuarts anstalter och gav honom General-Majors fullmakt. Nu gick man till segel.
Danskarna som sågo alla de Svenska båtarna stannade mittför Runstakrog, beredde sig att där emottaga fienden; Men det var av honom blott förställning. Fartygen
sattes i rörelse igen, och hunno för än de Danska längs stranden ilande trupperna, till Vantegätts Qvarn, där endast 10 man funnos, då Svenskarna ditlände. Ibland
flera längs stränderna uppkastade skansar fäste isynnerhet det batteri med kanoner, som stod vid Humlebäck, Stuarts uppmärksamhet.
Han föreställde sig den skada det kunde göra, då Konungen skulle med båtarna fara där förbi, om det av Danskarna hunne besättas. Han ville därför stiga i land, för
att kasta det omkull; Men General-Amiralen ansåg det onödigt. Emellertid då man satte sig till måltids under väntan av de övriga skeppen, som med knappare gång
måste göra flera lovar för att framkomma, såg man allt fler Danskar samla sig på stranden. Nu kom batteriets förstörande ånyo i fråga. Äntligen erhöll Överste Lieven
som hade 300 man av Upplänska Regimente ombord, tillstånd att för detta ändamål stiga i land med 50 man.
Stuart satte sig i sin slup jämte ett par av sina officerare för att åtfölja Lieven. I detsamma kommer Amiral Ankarstierna seglande med sitt skepp. Stuart far honom till
mötes, och kastar ut en boj till tecken, var han bör ankra. Likväl upphinner han Lieven vars Esping var tungrodd. Fienden hade samlat sig bakom en stengärdesgård
och sköt på dem flera salvor. En man blev död och fem sårades; Ibland dem olyckligtvis Stuart, som fick ett skott i vänstra låret.
Det oaktad, ärade Svenskarna landstiga, då de fingo se en trupp ryttare, mot vilken de i brist av pikar eller bajonetter ingenting skulle kunnat uträtta; Varför de måste
draga sig tillbaka. Batteriet förblev således ostört. Den eld, dess kanoner sedan gåvo på de landstigande, borde övertyga Wachtmeister att Stuart omtänksamhet icke
varit överflödig. Denne ehuru besvärad av sin blessyr, fortfor likväl sittande i sin slup, att anvisa de ställen som de ankommande örlogsskeppen skulle taga. Medan
de la sig förankar for han Konungen till mötes, och underrättade honom om ställningen lät sedan ro sig till båtarna och visade befälhavarna för de trupper som skulle
föras i land, det ställe var och en skulle intaga på stranden. Under allt detta veno omkring dem kulorna ifrån fiendens kanoner, men besvarades käckt av de Engelska
och Hollänska pinassernas stycken.
Vid landstigningen bars Stuart, som ej kunde gå av några båtsmän och ordnade folket på stranden efter uppgjord plan. Med flit hade han valt ett ställe där strax vid
den låga stranden, som Svenskarna intogo, voro höjder på vilka fienden nödgades stå ett mål för kanonaden från skeppen. Den kunde således över Svenskarnas
huvuden, fortfara till dess de voro mästare av höjderna. Sedan allt lyckats befallde Konungen Stuart fara ombord för att förbindas. Det skedde dock ej för än han för
Överste-lieutenant Zades visat huru Svenskarnas förskansning skulle anläggas. Så snart förskansningen var färdig reste han för sårets vård till Malmö, där han
fattade så väl plan som anstalter till Köpenhamns belägring. De behövdes dock icke.
Carl XII som genast beviste sig mindre statsman än fantast, äventyrare eller hjälte och mera mån om en hämnares än en erövrares ära, hastade att underteckna en
ädelmodig fred. Hertigen av Holstein svågern, vann därpå; Men Sverige fick intet. Med sitt segrande svärd mitt i hjärtat av Danmark borde han kunnat vinna en
större fördel än det osäkra avväpnandet av en granne, som vid första tillfälle kunde återtaga vapen, ja, som ej ens nu, så snart faran var förbi uppfylldes
fredsvilkoren. Kanhända skulle han i denna fred helst om Köpenhamn fallit, kunnat innesluta även sina övriga fiender. Men hans blinda hämndlystnad sökte dem i
deras eget land.
Vid den ärorika gången över Duna 1701 är hedern av konstens och vetenskapens biträde Stuarts tillhörighet. Det är naturligt att Dahlberg såsom förman med sitt
namn och bifall beseglat Stuarts verk, kanske även med sitt råd bidragit till dess plan; Det enda var hans höga ålder tillät honom att deltaga. Anordningen och
verkställigheten tillhörde Stuart allena.
Liksom landstigningen på Själland kunde och Dunas övergång haft den förmånligaste fred till följd. Bengt Oxenstiernas skrev från sin dödsbädd ett bevisande och
hjärtegripande brev därom.
Carl döv för förnuftets och klokhetens röst, tänkte aldrig på någon fördel för Sveriges; han ville endast:
Med svärdet plocka kronor nu och, gudaskönt!
Ge bort dem genast.
Stuarts vacklande hälsa tillät honom ej följa Konungen längre än till Kurland, där han byggde förskansningar vid Bautsch och Liebau och höll i Konungens namn
rådslag med sändebud från Lithauen. Detta land var delat mellan Sapiehas och Oginskys partier. Carl förklarade sig för det förra och bragte därigenom emot sig en
fiende, som för tillfället sysselsatte honom mer än de stora makterna. Nu skulle Oginsky förföljas från ort till ort ej utan fara för Konungen att en natt tillfångatagas. En
följd härav var den ändring i Konungens plan, att han från Kurland, där Stuart redan hade indelt armen i vinterqvarter, bröt upp och tågade fram till Lithauen.
Stuart stannade emellertid som Gouverneur i Kurland 1702. Under sin förvaltning som varade föga över året, hade Stuart ej blott återställt ordning och lugn, utan
upphjälpt hushållning och handel, förbättrat kyrkoväsendet och lagskipningen, inrättat ett eget Garnisons-Regemente och vunnit 21 segrar.
Nu blev Stuart 1705 General-Lieutenant och Friherre; Erhöll rättighet att tillsätta officerare vid de under honom stående trupper och emottog efter den nyss avlidne
Dahlberg högsta styrelsen över Fortificationen.
För att förbättra sin hälsa reste han s.å. till Baden i Achen och Ems; Men utan nytta. Efter ett års vistelse i Bremen återkom han till Sverige och dog i Stockholm 6 dec
1705.
Cheferna för Fortificationen hava ända från stiftelsen i Gustav Adolfs tid, varit utmärkte män:
Örnehuvud, Wernsköld, Dahlberg, nu Stuart och sedan hans måg Palmqvist.
Gift med Margareta Funck dotter av Assessoren i Bergs-Collegium Johan Funck till Garpenberg m.m. och Elisabet Hansdotter Borgmästare i Stockholm Hans
Hansson dotter. Friherrliga ätten i Sverige utgick med hans son Carl född 1690. Död i Batavia barnlös 174.........
( Källor: Stiernmans Matr.-------
Carl XII:s Hist. af Nordberg.------
Arbins. Tal i vet. Akad. 1783 om Fortificationsstatens inrättning sid. 46, 69.---
Krigsvet. Akad. Handl. för 1816.-----
Sv. Akad. Handl. Del X.-------
Fernow om Vermland.-------.)
|