RYSSHÄRJNINGARNA I SVERIGE SOMMAREN 1719
 

VÅRDKASARNA BRINNER LÄNGS OSTKUSTEN : RYSSEN KOMMER

Natten till den 11 juli år 1719 ligger Ålands hav kav lugnt under en bädd av dimma. Fram genom denna tjocka ror en rysk örlogsflotta med raska tag med kurs mot vattnen utanför Norrtälje. Det är en hel armada: 132 galärer och ett hundratal öppna skärbåtar med inalles 26.000 man ombord. Man medför också kavalleri och artilleri.

Tsarens order till sina män har varit klar och entydig:  härja och bränn! Härja och bränn allt som kommer i er väg längs den svenska kusten, städer, byar, gårdar, bruk. Men döda inte civilbefolkningen. Gör människorna bara hemlösa. Och skyll sedan allt på den svenska regeringen, som drar ut på tiden med våra fredsunderhandlingar och som i hemlighet spelar under täcket med engelsmännen.

Klockan tio på morgonen dånar ett kanonskott ute vid Söderarm.

Det är ett svenskt bevakningsfartyg som upptäckt den ryska flottan till havs just som dimman lättat. Skottet är den överenskomna signalen till kustbefolkningen om fara å färde. Snart flammar vårdkasarna inne på land. Som en optisk telegraf går budet från berg till berg: nu är ryssen över oss, nu är ofärden här. .

Och det var den. Ditintills hade man känt av den stora ofreden mest på annat vis. Ökade skatter naturligtvis. Ständigt ökade skatter. Självvdeklaration var det senaste påhittet för att skinna folk in på bara kroppen. Och allt fler ödehemman, allt fler utskrivna soldater. De många dödsbuden utifrån krigsskådeplatserna. Inflationen. Nödmynnten. Men frånsett en kortare tids dansk ockupation av Skåne strax effter Poltava och en eller annan rysk tillfällig påhälsning i norr hade man i denna trakt av världen varit helt förskonad från krigets påtaggliga verklighet.

Och nu var alltså ryssen här! Just som man trott att·man äntligen skulle få fred kom fienden. Året innan hade Karl XII stupat för en kula i Norge och den händelsen hade man tagit som ett tecken på att bättre tider stundade. Vad grymt besviken man blev.

Den ryska galärflottan gjorde sin sak grundligt. Överallt var synen densamma: flyende bönder, torpare, borgare, bruksherrar och - retirerande svenska trupper; karoliner som inte lyfte ett finger till försvar utan som tycktes mest spela observatörernas roll, på några undantag när.

I fyrtioen dagar pågick den ryska härjningen av den svenska kusten. När anfallsvågen var över hade man bränt ner sju städer: Öregrund, Östhammar, Norrtälje, Södertälje, Trosa, Nyköping och Norrköping. Tio stora bruk och en mängd gods och gårdar hade också lagts i aska. 20000 människor stod husvilla.

Och överallt kunde man läsa de plakat som ryska kosacker ridit runt med och spikat upp. De var skrivna på svenska och förklarade varför tsaren - tyvärr - nödgades handla på detta vis.

I den framgångsrika ryska galärflottans order ingick också att om möjligt besätta Stockholm. Förbi Vaxholm kunde man inte ta sig. Där var det svenska försvaret för starkt. Men det fanns ju en annan vatttenled till landets huvudstad; det smala Baggensstäket, Skurusundet och ut på Saltsjön!

Inget vanligt örlogsskepp kunde seglas eller ros den leden. Men de ryska galärerna och skärbåtarna var inga vanliga örlogsskepp. De var specialbyggda för ett sådant här företag. De var alla grundgående, behövde inte stort mer än en och en halv meters djup för att ta sig fram!

Den andra veckan i augusti månad sätter den ryska galärflottan in sitt anfall mot Stockholm den vägen.

Om vad som hände den gången, då ryssarna stod praktiskt taget utanför stadens tullar. Men först en kort berättelse om äventyraren Stefan Löfving, som var svensk spion och spejare vid denna tid.

Den svenske äventyraren som spelade enmansteater och lurade ryska flottan med trumma och kanon!

Historien om hur äventyraren och agenten Stefan Löfving lurade en hel rysk eskader från att angripa Vaxholm tillhör det legendariska stoffet kring de ryska härjningarrna år 17 19. Den är dokumenterad både från svenskt och ryskt håll.

Löfving hade ensam smugit sig iland på Värmdösidan vid Lindalssundet. Han var beväpnad med en salutkanon och en trumma. När den ryska eskadern om 43 galärer med över sex tusen man kom roende i sundet med kurs mot Vaxholm fyrade Löfving av sin kanon och förde ett herrans oväsen på sin trumma.

Ryssarna hejdade sig. Att bli beskjutna med artilleri från nära land kunde sluta med en katastrof för dem. När

ryssarna sedan hörde lösen ropas från den ena vakten efter den andra inne bland skogen på Värmdölandet anade man att svenska försvaret höll på att dra samman betydande styrkor där.

Det var verkligen en imponerande postkedja som visiterades. Anropen fortsatte längs hela stranden. Ryska eskadern fann för gott att vända. Att det var en enda man som uppfört en lysande komedi kunde de ju inte ana.

Löfving kom från Finland, var 30 år vid denna tid och dog nära nittio år gammal efter ett otroligt äventyrsliv. Om sina karolinska äventyr skrev han själv en bok (utgiven år 1926 av Erik Hornborg med titeln "En spanare under stora ofreden"; fråga efter den på ert bibliotek).

 

SLAGET VID BAGGENSSTÄKET RYSSARNA STOPPAS VID STOCKHOLMS TRÖSKEL

Det hände sig vid den tiden då den svenske kungen Karl XII hade skjutits i Norge och den stora ofreden alltjämt rådde i nordliga Europa att en rysk galärflotta om 26000 man härjade längs den svenska kusten.

Det var sommaren 1719 och ryssarna brände alla städer, byar, gods, gårdar och bruk som fanns mellan Östhammar i norr och Norrköping i söder. Men civilbefolkningen skonades eftersom tsarens män inte var komna för att döda människor utan blott göra dem hemlösa på det att alla skulle ivrigt uppmana den svenska regeringen att gå med på en slutlig fred.

På den vägen beslöt sig ryssarna för att också hemsöka Stockholm. Men man undvek att ta vägen förbi Vaxholm eftersom där låg en mäktig fästning med många örlogsskepp. I stället beslutade man att segla in genom det smala Baggensstäket för att på den slingrande leden ta sig in på Stockholms redd.

Aldrig hade svenskarna kunnat tro att främmande örlogsskepp skulle kunna anfalla deras huvudstad genom den farleden. Alla krigsskepp som var något att frukta för behövde minst sju, åtta meters djup för att kunna manövreras och djupet i detta smala sund räknade endast två och en halv meter.

Men de ryska galärerna var särskilt byggda för att kunna ros och seglas på grunt vatten. De var trettio meter långa, sex meter breda och en och en halv meter djupgående. De förde också kanoner och hade var och en nära två hundra mans besättning.

Ryktet om dessa ryska galärer som var så grundgående hade dock nått den svenska härsmakten i tid och man hade proppat till det smala sundet på flera ställen. Gamla skutor hade sänkts tvärs över vattnet vid två passager och sedan fyllts med sten. Och på stränderna hade man byggt skansar, ställt upp åtskilliga kanoner och gjort förhuggningar, så att vässade grantoppar låg riktade mot varje anfallare.

Augustidagen rann upp tryckande het och himlen förmörkades av svarta rökmoln från några brinnande skärgårdsöar, som tsarens män satt eld på. Den tjocka röken drev in över Stockholm, där invånarna kände en stor bävan. En våg av flyktingar drog iväg inåt landet.

De svenska soldater som försvarade kusten låg spridda på åtskilliga orter och när den ryska galärflottan styrde in mot Baggensstäket posterade där bara en mindre styrka på knappt fyra hundra man.

De rödrockade ryssarna landsteg genast i tusental efter tusental, på båda sidor av sundet medan de främsta galärerna stack in stävarna i sundet och började avfyra sina kanoner mot förskansningarna. Men försvararna öppnade också eld och skickade samtidigt budbärare till högkvarteret om den hotfulla affären, med begäran om förstärkningar.

Och se, denna dag var Herren med de svenska vapnen.

Under hela dagen dånade kanonelden och på öppna träskmarker stormade tusentals ryssar fram mot de underlägsna svenska skyttekedjorna. Men tsarens män vräktes tillbaka sedan förstärkningar hunnit fram och kastats in i elden. Sent på kvällen, i vargens timme, flydde de landsatta ryska trupperna ombord på sina skepp igen.

Kanonelden tystnade och i den plötsliga stillheten hördes nu jämmern från de sårade, de döende. I gryningen kunde de stupade räknas. Där låg över fyra hundra ryska soldater slagna till döden och sjuttio svenskar. Och när de ryska skeppen vände österut mot sin egen kust några dagar senare kunde glädjerika skildringar av det stora slaget vid Baggensstäket nedtecknas av den svenska staben, för all framtid erinrande om hur sju hundra svenska soldater kastade sex tusen landsatta ryssar över ända - och förglömmandes i övrigt alla de Guds straffdomar som drabbat landet veckorna innan.

Efter striden vid sundet blev många svenskar ihågkomna för sitt hjältemod. En hög herre som hela tiden vistats utom skotthåll adlades till greve och åtskilliga soldater fick dricka sig berusade på vin ur drottningens egen källare. Men många av de stupade soldaternas änkor och barn kördes i sinom tid bort från de torp de satt på. Och den man som lett hela försvaret och kämpat tapprast av allra tappra glömdes helt bort.

Hans namn var Carl Balthasar Dahlheim och han var kommen från sachsarnas rike men hade tidigt gått i den svenske konungens tjänst och följt denne på alla hans härnadståg. Herren hade varit med honom i alla de blodiga slag där han stridit i så måtto att han alltid när han sårats dödligen hade återfått sin hälsa och styrka på det att han åter skulle kunna fäktas för sin konung.

Och här är några av de vida ryktbara orter där han fäktats med stor tapperhet: Hollowczyn, Veprik, Poltava, Bender, Prut, Stralsund, Fredrikshald.

Men när ryssen var bortmotad från Sveriges land och fred var sluten behövde riket inte längre hans tjänster. Han uteslöts av staten och nedsjönk alltmer i fattigdom och glömska.

Han hemkallades av Herren i en ålder av åttiosex år och var vid sin död en människa i mycken armod.

Källa : Svenska äventyr 1710-1780 - Lars Widding