XIV:8985 Nicolas Bouvin (de Bouvengne)

Smältarmästare.

Barn med ?

Noteringar

Biografi
Skriver kontrakt Utflyttad 1627-07-27 från Liege. 1 Enl Kjell Lindblom, Sthlm: Skriver sig egentligen: Nicolas de Bouvenge. Eftersom sonen Anthoine gifter sig i Hed socken kan man misstänka att fadern vistats där. I Västmanlands mtl 1636 finns under Hed sn vid Holms hammar en fransos Clas nykommen, vars familj består av tre personer. I roteringslängden 1638 står under Hed sn:" Nicolas i Teekten fransoos". I Hed fanns vid denna tid Täckte hammar. Han kommer sedan till Leufsta, där han finns i bruksböckerna från 1639 till sin död 1650. År 1640 antecknas "Gamle Bowinns hustru fransösk död i Leufsta bruk". Nicolas tycks gifta om sig relativt snart eftersom det hela tiden finns två personer i mtl

VALLONER
De otaliga traditioner som finns om vallonerna visar att dessa måste ha gjort ett djupt intryck på Svenskarna en gång i tiden. Trots att de inte var särskilt många, kanske 2.000, och trots att de invandrade redan under första hälften av 1600-talet har minnet av dem bevarats på ett högst remarkabelt sätt. Speciellt med tanke på att assmilieringen trots allt gick relativt snabbt. Redan i början av 1700-talet torde flertalet vallonättlingar också haft Svenska förfäder.

I " Den Svenska historien " (del 4, sid. 158) noteras den speciella tilldragelse i Sveriges historia som Vallonerna utgör:
" När det gäller inflytanden från kontinenten har man ibland fäst sig mindre vid denna vardagliga Tyska insats (invandringen av Tyska experter och kvalitetsarbetare inom stångjärnssmidet) än vid en dramatisk och säregen företeelse, invandringen av Valloner från Biskopsdömet Liège (i nuvarande Belgien). Vallonernas berömmelse är i och för sig berättigad, men orsakerna ligger på ett annat plan än man ofta tänker sig.

Den allmänna förnyelsen i Svensk järnhantering är alls inte Vallonernas verk. deras roll för Svensk kolningsteknik har kanske varit viktig men skall här lämnas åsido. Deras masugnar, de berömda " Fransöske ugnarna", var något annorlunda än de Tyska och såg mera imponerande ut -- i hur grad de verkligen var överlägsna de Tyska är outrett. I varje fall slog de långtifrån ut den Tyska typen av masugn. Vallonernas stångjärnssmide -- som på samma sätt utövades endast på ett begränsat antal bruk -- gav däremot en jämnare och pålitligare vara än Tysksmidet. Vallonsmidet byggde på större arbetsfördelning och var därmed lämpat för en produktion i något större skala. Det innebar också en grundligare behandling av järnet med större bränsleåtgång, och metoden passade därför bäst för en tillverkning som var mer krävande än den vanliga och kunde räkna med bättre priser. Det var just på ett sådant område som de svenska vallonerna kom att skriva indrustriell världshistoria. I övrigt gjorde man -- med stor framgång -- Svenskt stångjärn efter det nedärvda Tysksmidets principer.

De Vallonska invandrarna blev i särskild grad sysselsatta vid de bruk i Uppland eller längre norrut, som tog sin malm från Dannemora. Den Upplänska järnhanteringen hade inga märkliga bergsmanstraditioner, fältet låg därför öppet för experiment. Alltifrån 1500-talet hade kronan tagit stor del i bergsbrukets utveckling, bland annat genom att bygga egna järnbruk, och under det följande århundrandet blev de viktigaste bruken först arrenderade och sedan inköpta av utlänningar, främst av vår största Vallonska företagare, Louis De Geer. Dannemoramalmen gav om den brukades rätt ett hårdarbetat men enastående gott järn. Det var utan tvivel betydelsefullt att man just för den uppgiften fick arbetare från Liègeområdet, en av den europeiska järnhanteringens klassiska bygder.

Alla Valloner sökte sig inte till de bruk som tillverkade Dannemorajärn; en del hamnade i järnverk och manufakturer på andra håll. Man har uppskattat det totala antalet till ett par tusen personer, kvinnor och barn inräknade. Delvis lockades de genom en fullt organiserad emigrantvärvning. ibland bytte de hemort av religiösa skäl, men forskningen har allmer pekat på ekonomiska svårigheter kring Liège som den viktigaste orsaken. Anpassningen i Sverige tog sin tid och från början såg Vallonerna med misstro på Svenska tillverkningsmetoder. Yrkesstolta, hemlighetsfulla om sina färdigheter, inte alltid lättdisciplinerade, svarade Vallonerna länge för ett särpräglat inslag i vårt arbetsliv.

Personhistoria