Den stora händelsen

Att leva i skärgård har under alla tider varit ett liv, fyllt av spännande händelser, som ofta fallit inom gränserna för det tragiska. Men minnet av enskilda människoöden förbleknar snart. Endast den stora händelsen var så våldsam, så omstörtande, att minnet av den alltjämt lever och förs vidare från släktled till släktled. Under två heta sommarmånader året 1719 blev socknens alla grönskande öar förvandlade till svarta svedjeland.

Den 8 juli hade tsar Peter samlat sin flotta vid Lemland utanför Åland. Genom ett snabbt och helt förödande anfall på den svenska ostkusten skulle han tvinga Sverige till en avgörande fred. Hans avsikt var att helt överrumpla befolkningen, men genom djärva svenska spejare hade hela skärgården den 10 juli vetskap om det öde, som väntade den. Ända ned till Värmdö hade meddelandet spritt sig, så prosten Ericus Schepperus samma dag hinner avsända en skrivelse till ärkebiskopen i Uppsala ... " En mäkta stor ängslan och skräck är yppad, i det att fienden å 4 eller 5 mil från oss ligger och största delen av församlingen begynt flykta ... Alltså förfrågas uti ödmjukhet vad man med kyrkans skrud och egendom begynna skall; antingen den; till staden att förskicka eller här uti jorden låta nedgräva. Tjugufyra örlogsskepp av ryssens och in emot 300 galejor hava lagts sig ändlångs vid Rödhamn och Signils skär, vilka med nordostvind kunna här vid Prästbroen på 7 timmars tid anlända. Vi äro utan försvar, bättre Gud!"

I alla skärgårds socknar greps befolkningen av samma ångest, då man visste, hur försvarslös och öppen hela skärgården låg. Hur verkligt trängt läget var, bevisar den uppgiften att hela ostkusten just då endast hade 12 galärer till försvar. Värmdöprostens uppgifter om den ryska flottans storlek är något överdrivna, men likväl hade den en förkrossande överlägsenhet. Enligt någorlunda säkra uppgifter skall den ha omfattat 132 galäl1er samt ett hundratal smärre båtar. Dessutom kryssade ett tjugutal linjeskepp i Ålandshav utan att deltaga i aktionen.

Den ryska galären var ett långt och smalt fartyg, som var mycket lättmanövrerat. Längden översteg ofta 30 meter och bredden varierade mellan 6 och 7 meter. Det var i huvudsak ett roddfartyg, som endast vid lämpligt väder satte segel. Det framdrevs av tjugu par åror. Varje åra var omkring 10 meter lång och handhades av fem man. Ett egendomligt fartyg var kosackgalären, som under däck hade plats för tjugu hästar.

Uppgiften om antalet ryssar, som dessa heta sommardagar översvämmade skärgården, varierar något. Att någorlunda exakt angiva antalet män, som ingick i den angripande ryska styrkan låter sig icke göra. Galärerna var nämligen av olika storlek och antalet besättningsmän således skiftande. Men man torde komma det verkliga förhållandet ganska nära, om man säger att totala antalet snarare översteg än understeg 25 000 man.

Den 11 juli 1719 avlossade ett svenskt bevakningsfartyg ett kanonskott, som var det överenskomna tecknet till skärgården att fienden var i annalkande. Den optiska telegrafen, som vårdkasarna utgjorde, sattes i funktion. Från ö till ö gick meddelandet om ofärd genom kasarnas flammande lågor. Men de blev också en vägledning för de ryska galärerna i den tidiga morgondimman. Detta var dock inte tillräckligt i de svårmanövrerade vatten, så man tvingade "under svårt hankrande" tillfångatagna svenskar, som kände farlederna, att lotsa.

Hela skärgården låg nu nästan alldeles försvarslös. Under den tid, då Sverige behärskade Östersjön, var skärgården en tämligen trygg bygd, men i och med att ryssarna kom att dominera de farvattnen, blev förhållandena helt annorlunda.

Amiral Feodor Apraxin, som förde befälet över den ryska huvudstyrkan, gav den 13 juli order om sydvästlig kurs. Blidö kom därigenom att ligga precis i flottans färdväg. Eskadern delade sig ute på Gräsköfjärden i två avdelningar, varefter den högra avdelningen, som var den största, gick igenom Blidösundet och den vänstra gick på Blidös östra sida. Befolkningen greps av panik och flydde upp mot fastlandet och sökte skydd i skogarna där, "och till att salvera sitt lif måste de flykta ,bort på sine båtar, utan att de haft tid eller rådrum för fiendens hastiga annalkande, att rädda det ringaste af sin egendom."

Så började en systematisk ödeläggelse av alla byar, som skulle ta många årtionden att reparera. Husen brändes ned, och kreaturen söktes upp, där de gick på bete i skogarna, och slogs ihjäl. Köttet hamnade i fiendens grytor. Det var många tusen munnar som skulle mättas.

Elden ifrån de brinnande husen spred sig snabbt i det torra gräset och antände skogarna. Tsar Peters order till befälhavarna, att så fullständigt som möjligt förstöra alla byggnader och all egendom fullgjordes med största noggrannhet. Dock skulle kyrkorna med hot om dödsstraff lämnas orörda. Det var denna bestämmelse, som räddade Blidö gamla träkyrka, som eljest lätt skulle ha gått förlorad i den heta sommardagen. En annan ganska märklig passus i tsarens order var, att befolkningen inte skulle tillfångatagas eller utsättas för grymheter utan fritt skulle få löpa. Endast de som kände militära hemligheter men vägrade att tala eller de som nekade att lotsa de ryska fartygen, utsattes för raffinerad tortyr.

Den vänstra avdelningen styrde först in till Norröra och Söderöra, som ödelades, varefter färden ställdes till Oxhalsö, som den tiden var en av skärgårdens största och betydelsefullaste byar. Den gamla folktraditionen, ofta omnämnd, att oxhalsöborna gick man ur huse och med "bösskott och grytlock och hiskeligt oväsen" skrämmde bort ryssen, torde nog inte överensstämma med den historiska verkligheten. Det verkliga förhållandet var, att Oxhalsö by var en av de byar som blev mest åtgången, "helt spolierad och i aska lagd". I detta sammanhang kan berättas, hur vid schaktning för väg vid Oxhalsö skola hittades under grästorven åtskilliga skärvor av murtegel. Detta var i förstone förbryllande, men vid studiet av 1707 års karta över Oxhalsö by visade det sig att just på den platsen hade två hus varit belägna. Skärvorna var rester av de sönderslagna spismurarna. Så fullständigt fullgjorde de ryska soldaterna sin uppgift, att de inte bara brände ned husen utan också rev ut spismurarna och slog sönder dem, något som f. ö. är omvittnat även från annat håll.

Intressant är att jämföra 1707 års karta över Oxhalsö med 1780 års. 1707 fanns där 17 gårdar men 1780 endast 9.

Från Oxhalsö gick denna flottavdelning ut mot Svartlöga. Här mötte ryssarna ett oväntat motstånd. Svartlögaborna hade icke flytt från sin ö utan inväntade fienden bakom strandstenar eller i gamla skjutskårar med sina sälbössor i beredskap. Då ryssarna styrde in mot ön, okunniga om de besvärliga vattnen, rände alla deras galärer på grund, och medan de låg där hjälplösa och försökte ta sig flott, ven plötsligt kulorna kring dem utan uppehåll. Då skeppen äntligen kom loss, fann fienden för gott att genast ge sig av. Så räddade de geografiska förhållandena och en smula mannamod Svartlöga att bli den enda större ö, som helt undgick ryssarnas härjningar. Från Svartlöga gick ryssarnas väg mot Rödlöga, som härjades. Bytraditionen förmäler, att rödlögarna gick i strid mot den i landgångne fienden. Några ryssar säges också skola hava blivit skjutna och begravda på ön. Riktigheten härav har jag tyvärr inte kunnat kontrollera, men jag vet, att man alltid får räkna med att bypatriotismen lägger till eller helt diktar om det en gång inträffade, i all synnerhet om det gäller kamp och strid.

Medan den vänstra Flottavdelningen härjade på Blidös östra sida, giok Apraxin själv med den högra och betydligt större eskadern genom Blidösund. Det måste ha varit en fruktansvärd syn för de sista skräckslagna flyktingarna, då de såg de väldiga skeppen forsa fram tätt intill varandra i en oräknelig mängd, och över fören på varje skepp pekade hotfullt två kanoner. Vad hade en handfull skärgårdsbor att sätta emot denna förkrossade överlägsenhet.

Så ödelades alla byar på båda sidor om sundet. Den röda herrgården vid Blidögård, som 1709 inköpts av den unga änkan Christina Horn, blev helt jämnad med marken liksom alla kringliggannde hus. På Yxlösidan brändes prästgården, som förut nämnts. Kommminister Wettersten, som var en härdad man, som ofta låg långt ut till havs med båt och bragder, klagar icke utan skäl i sin svåra belägenhet i en inlaga till domkapitlet. Han tvingades "resten av sommaren och in på hösten med hustru och barn hafva sitt tillhåll uti en 'kajuta på en gammal båt, och sedan öfver wintren uppehållit sig uti en gammal badstuga."

Många minnen bevarar ännu traditionen från denna tid. Jag vill här bevara några av dem. Från Alsvik: "När ryssen kom, gav sej alla karlarna av upp mot fastlandet, men två gummor stannade kvar och gömde sej i skogarna. Men när ryssen vart borta, kom gummorna fram ur sina gömslen. Det första dom gjorde var att sätta opp en väv och väva svart tyg till rock åt prästen, för han kunde ju inte hålla gudstjänst i dom kläder han gick och stod i." Berättelsen är förtjusande i all sin enkelhet. Från Yxlö: ... "men på natten högg di huvudena av alla korna, som gick på bete nedre ve viken. Sen när byborna kom dit igen, ,fann dom bara hornskallarna. Och så blev viken ,kallad Hornskalleviken."

Från Yxlö giok mordbrännartåget vidare till Glyxnäs, Sikmarö, Sunda, Alsvik, Vagnsunda och slutligen till Själbottna och därefter till nästa socken.

Den 18 augusti drog den ryska flottan på hemfärd åter genom Blidösundet, och även under hemfärden fortsatte skövlingen.

Ute på Gräsköfjärden inväntade Apraxin de 40 galärer, som under befäl av Smajevitj gjort en expedition mot Vaxholm och nu gick nordostvart genom Furusundsleden.

Den 19 augusti hade hela den ryska flottan lämnat svenska farvatten.

När befolkningen återvände, väntade dem mycket tungt arbete. Genom skogsbränderna var bristen på byggnadstimmer mycket stor, och förlusten av dragdjuren gjorde skogsarbetet ytterst krävande. Den redan förut stora fattigdomen blev nu så svår, att det förefaller egendomligt att några människor över huvud taget överlevde.

Att av det knappa källmaterial, som finns tillgängligt i dag, sluta sig till storleken av de lidna förlusterna är givetvis omöjligt. Men en förteckning över förbrända hemman av år 1719 ger dock någon vägledning. Med någorlunda säkerhet vet man att i Blidö socken genom ryssarna ödelades:

Blidö säteri 5 mantal frälse, i Oxhalsö 13 hemman, i Yxlö 4, i Alsvik 2, i Vagnsunda 2, i Själbottna 1, i Glyxnäs 1, i Sikmarö 1, i Sunda 1, i Boda 1 samt byarna i Norröra, Söderöra och Rödlöga.