RYSSHÄRJNINGAR I SVERIGE 1719

Källa:  ur boken Svenska Folkets Underbara Öden av Carl Grimberg.

 

RYSSHÄRJNINGAR ÅR 1719

På morgonen den 11 juli 1719 varsnade man från ett svenskt bevakningsfartyg, som låg utanför Roslagsskären nära havsbandet, några ryska galärer, och med kanonskott gavs det underrättelse om fiendens annalkande. Genast började signaleldar tändas i land , och så spridde sig budskapet lik en löpeld utmed hela kusten. Under tiden kom fienden allt närmare, och snart var havet utanför Rådmansö, söder om Norrtäljeviken, så långt man kunde se, betäckt av Ryska vimplar. Här landsattes nu en del trupper, vilka brände och plundrade på Rådmansö och kringliggande öar. De uppbådade bönderna vågade icke gå mot fienden utan skingrade sig. Men dagen därpå anlände reguljära trupper, och mer behövdes ej, för att ryssarna skulle draga sig tillbaka. Så var Norrtälje räddat  -- för den gången.

Den 13 juli delade sig härjningsflottan i tre avdelningar, av vilka en höll sig utanför Stockholm, en hemsökte Södermanland samt Östergötland och den tredje styrde kurs norrut.

Nästan överallt upprepas nu samma skådespel : skräckslagna fly människorna och gömma sig i skogarna, medan deras hem plundras och gå upp i lågor och grödan på åkrarna skördas av fienden eller förstörs. Till och med de dödas gravar bli plundrade av råa händer.

Röken från brinnande hus och skogar i skärgården  >> drev så tjock in i själva residensstaden, att alla gator stodo därav fulla. Vad ängslan och förskräckelse det förorsakade, kan icke beskrivas >>, säger Rhyzelius.

Ett och annat uppfriskade drag finns dock även på denna tavla av hjälplöst elände. Här och där uppträder en rådig man : en präst, en skollärare, en inspektor och samlar folket till motstånd. Och vanligen behövs då ej mera än åsynen av en sådan skara, ja blott av några hattar, uppsatta på stänger, i förening med en trumvirvel och några skott för att skrämma ryssen och frälsa en bygd.

Om fiendens grymma framfart lever än i dag mången sägen bland kustbefolkningen. Minnen av ryssarnas besök äro också en del stenkummel i Upplands och Södermanlands skärgård, vilka av befolkningen kallas >>ryssugnar>>. Fienden hade nämligen av dessa stenar uppfört ett slags ugnar för att baka bröd av den säd, de rövat från fälten.

Av de tre ryska eskadrarna var den, vars härjningståg gick söderut, den starkaste. Den brände städerna Södertälje, Trosa, Nyköping och Norrköping förutom en mängd byar, bruk, slott, herrgårdar och bondgårdar. En sägen är, att i Södertälje kyrkan skonades på anhållan av en deputation från borgerskapet till den kosacköverste, som antänt staden. Han skall ha hånfullt svarat, att han ville skona helgedomen, så framt någon svensk skytt förmådde träffa tuppen på kyrktornet med en rysk karbin på visst avstånd. Och verkligen fanns det en så säker skytt. Han skall ha räddat kyrkan genom ett mästerskott.

I själva verket förhöll det sig så, att kosackerna blevo drivna tillbaka av svenska trupper,  innan de hunnit antända hela Södertälje. Därefter släcktes elden av svenskarna, så att kyrkan och en del av staden räddades.

Under plundringar och härjningar fortsatte ryssarna vidare söderut. Överallt flydde befolkningen likt skrämda får och lämnade sin egendom i sticket. Ett vackert undantag bildar dock prosten Scharffs bragd i Hölö. Han samlade så mycket folk, han kunde, både män, kvinnor och barn. Männen beväpnades med de få gevär, som kunde anskaffas, och för resten med yxor, liar och knölpåkar. För att ge intryck av en ännu större försvarsstyrka satte man upp en massa hattar på störar och busktoppar i närheten av stranden.

När fienden landstigit, beslöt den rådige karolinske prosten, alldeles som kung Karl, att ej invänta honom utan möta honom på hans väg. Själv hängde den 64-åriga mannen en stor trumma på sig, kommenderade framåt – och fram bröt skaran genom skogen. Käringar och töser slogo på stekpannor och lock, pojkar tutade i bockhorn, invaliderna dundrade fram kommandorop, men över allt annat rullade prästens helt visst ej så konstnärliga trumvirvlar. Det lät, som bröte sig flera hundra man en väg; och där hattarna skymtade fram, tycktes var stör vara karl för sin hatt.

Fiendens förtrupp studsade – här funnos ju män! Gevär blixtrade mellan träden. Det var en trupp i framryckning till anfall! Och den öronslitande musiken från lurar och stekpannor med trumvirvlar som ackompanjenang var ej alls tilltalande. Order kom, att ryssarna skulle draga sig tillbaka. I hastig takt bar det i väg med dem ned till stranden. Snart plaskade årorna, och de ryska galejorna försvunno söderut. Men prästen ställde trumman åsido, och på knä sände han en tacksägelse till fädrens Gud, som besvarat dem alla med deras kyrka och hem för fiendehand. Och varje år firades sedan länge i Hölö kyrka tacksägelsedag för denna underbara räddning.

Den märklige prästmannen fortfor att verka i sitt kall till palmsöndagen 1743, då han i en ålder av 86 år steg till häst för att rida till kyrkan och predika men fick slag och föll av hästen. Han hade varit gift tre gånger och var fader till tretton barn.

Även det närbelägna Tullgarns slott blev förskonat från brand. Men innehållet i den välförsedda vinkällaren och visthuset lät ryssarna sig väl smaka. När slottsherrn kom hem, fann han på ett bord ett papper med följande ord:

                                                

                                                       >>Hade jag ej känt dig,

                                                        visst hade jag bränt dig>>

Folk i trakten gissade, att det var skrivet av en bondson från Hölö, som en gång i tiden följt med slottets ägare till kriget i Finland men där gått över till fienden och troligen tjänat upp sig till rysk officer. När nu härjningståget närmade sig hans hemtrakt, veknade hans hjärta, och så lyckades han rädda fädersbygdens minnesrika Folkungaslott.

Medan förödelsen närmade sig Trosa och Nyköping, var man även i Norrköping beredd på det värsta. Till stadens försvar hade landshövdingen, Gustav Bonde, uppbådat allmogen i trakten jämte det krigsfolk, som fanns att tillgå. Men antalet därav var obetydligt.

Emellertid växte förskräckelsen i staden för var dag, och de flesta invånarna började packa in sin redbaraste egendom för att gräva ned den eller skicka bort den till bekanta ute på landsbygden. Men så kom på aftonen den 22 juli det ryktet, att fienden återvänt hem, vilket hade till följd, att den tillämnade flyttningen inställdes, och följande dag var hela staden i feststämning. Man kalasade och gjorde sig glad.

Men det vart ett hastigt slut på glädjeruset. På kvällen den 25 juli syntes det skräckinjagande sken på himmelen, som betydde, att Nyköping höll på att läggas i aska.

Följande afton anlände 1.500 illa beväpnade bönder till Norrköping, missbelåtna med att kommenderas av en utlänning, vilken för resten å sin sida icke ville taga någon befattning med dem. Det hördes från bondeskarorna ett >>beständigt ropande efter matvaror, öl, brännvin och tobak>>, ty de hade, förklarade de, >>ingen lust att fäkta för intet och på tom maga>>. Sina önskemål inskärpte de ytterligare genom följande vackra visa:

 

                                                        >>Tobak, öl och brännvin!

                                                        Länsman och stämmning

                                                        Äro vi ej rädda för i dag.

                                                        Vill man ej traktera,

                                                        skole vi husera

                                                        värr´ än själva ryssen här i dag.>>

Till dessa fosterlandsförsvarares något egendomliga pretentioner hörde också, att borgerskapet skulle ersätta dem för vad de förlorat på mynttecknens nedsättning i värde.

Den 28 slogo de sig till yttermera visso på att plundra i handelsbodar och hem, och på aftonen blev det allmän traktering under bar himmel med mat och dryck, både brännvin, vin och likörer, i sådana kvantiteter, att gatorna snart voro fulla av raglande bönder, som skrålade sin krigarvisa.

Den 29 syntes fiendens eldar på knappt en mils avstånd från staden. Då kungjordes under trumvirvlar, att alla kvinnor, åldringar och barn skulle lämna staden. Under jämmer och tårar flydde de värnlösa från sina anhöriga för att i skogarna gömma sig för fienden.

Den 30 juli blev förödelsens dag. Klockan 9 började tornväktaren i Sankt Olofs kyrktorn att häftigt klämta, allt under det han esomoftast ropade ut genom en lur: >>Nu synas ryska galärer hoptals framkomma vid Västerby udde.>>  Jämmer och elände !  Allt närmare hördes fiendens >>mordskri>>.

Det var en bonde vid namn Sven i Tomta från Kuddby socken, som visat ryssarna bästa landstigningsplatsen. General Douglas, en infödd östgöte, som gått i rysk krigstjänst, hade åtagit sig att med hjälp av två infödda lotsar föra de ryska fartygen in genom Bråviken, och med honom hade Sven i Tomta överenskommit om att utmärka landstigningsplatsen med ett lakan, fäst på en stång.

Innan fienden hunnit landstiga, antände Justitieborgmästaren på befallning av Urbanowitz ett i staden befintligt kronomagasin. Den rådande vinden drev snart elden över en stor del av Norrköping. Ryssarna hade dock tillräcklig tid att bärga, vad som fanns att ta. De skonade ej ens de dödas gravar utan togo med sig både kopparkistor och dyrbara svepningar.

Vid första anblicken av stadens försvarare hejdade sig fienden dock något. Men deras roll var snart utspelad. Både borgare och bönder togo till flykten utan att lossa ett enda skott, och de reguljära truppernas svaga motstånd var lätt brutet. Ryssarna slutade ej, förrän så gott som hela Norrköping låg i aska. En sextonårig flicka, som var berömd för sin skönhet, klädde de av blott och bar och tvingade henne att dansa naken för dem på gatan. Till stadens omgivningar utsändes kosacker för att plundra och bränna.

Den 3 augusti bröt fienden upp från de rykande ruinhögarna i tanke att hemsöka även Linköping. Men på vägen dit mötte de vid Herrebro, en halv mil från Norrköping, en gammal gumma, som rådde dem att vända om, ty en kurir hade kommit --- försäkrade hon --- med underrättelse, att engelska flottan var i annalkande, och att 20,000 svenskar voro på marsch från Småland. Den gamla skröpliga gumman verkade så trovärdig, att den ryske generalen befallde sina krigare att vända om, och i språngmarsch gick det nu vägen fram till de ryska fartygen.

Men på landsvägen stod den gamla gumman och plirade knipslugt med ögonen och snöt sig belåtet i näven. Och när hon såg den sista skymten av ryssarna försvinna ur sikte, spottade hon ett tag föraktligt utåt vägen, och så vaggade hon av hem till stugan sin igen. Det var ju inget märkvärdigt; hon hade ju bara skrämt bort ryssen. Gummans krigslist hade befriat en stor del av Östgötabygden från ett öde, som både landshövding och general stått maktlösa mot.

Ja så lyder sägnen. Men den egentliga orsaken till att fienden vände vid Herrebro skall ha varit av mindre pikant natur. De fingo helt enkelt där att göra med väpnat motstånd.

I samma veva, som ryssarna avseglade från Norrköping, anlände 400 bönder dit från Vikbolandet för att erbjuda fienden underkastelse. De anfördes av den förut nämnde förrädaren Sven i Tomta, som samlat ihop underskrifter på en förbindelse till trohet mot Hans tsariska Maj:t. Ändamålet med böndernas tåg angavs redan på avstånd genom ett vitt kläde på en stake.

Nu hade de emellertid kommit för sent och blevo i stället mottagna av Urbanowitz ryttare, som omringade och tillfångatogo landsförrädarna. Böndernas tilltag visade sig vara frukten av ett manifest från Tsar Peter, vilket utdelats bland traktens allmoge. Däri utlovades en mild behandling av dem, som underkastade sig tsaren och svuro honom trohetsed, medan de motspänstiga hotades med hårt straff. Ett liknande manifest, vilket varit uppspikat på Torö i Södertörn, förvaras ännu i Kungliga biblioteket, till vars raritet det hör. Där prisas på en ohyggligt dålig svenska tsarens fredskärlek, medan svenska regeringen klandras, därför att den förkastat de ryska fredsanbuden, vilka tsaren påstår att Karl XII velat antaga.

Straffet för böndernas landsförrädiska tilltag uteblev ej. Sven i Tomta dömdes, därför att han fört avog sköld mot sitt fosterland, att >>till sky och varning mista livet genom halshuggning och sedan steglas>>. Han undergick också sitt straff utanför Norrköping. All hans egendom indrogs till kronan. En länsman, vilken satt både sitt eget och Kuddby sockenbors namn under den skrivelse, som bönderna skulle överlämna till den ryska befälhavaren, dömdes till >>nio gatulopp genom tre hundra man>>. Liknande straff drabbade andra personer, som tagit ledningen av det landsförrädiska företaget. Ur den stora hopen, som låtit leda sig av andra, skulle ett visst antal personer från var socken utlottas och straffas med gatlopp. Men om lotten föll på någon, som var över femtio år, skulle denne i stället få sona sitt brott med åtta eller fjorton dagars fängelse vid vatten och bröd.

En av de första dagarna i augusti lättade den södra ryska härjningseskadern ankar och styrde norrut, till Stockholms skärgård. Nu skulle det gälla Sveriges huvudstad.

Samtidigt med att rov och brand gick över Södermanland och Östergötland, blev Upplands kust härjad. Flerstädes var allmogen därvid så säker om hjälp av den Engelska flottan, att man i allsköns lugn gick och bärgade sitt hö, då ryssarna kommo. Skebo bruk var hotat med ödeläggelse men räddades därigenom att bruksfolket hade mod nog att samlas i en skogsbacke där bredvid; och så snart kosackerna hörde trumman röras, flydde de. Men Östhammar och Öregrund blev utan motstånd plundrade och brända den 17 och 18 juli. Av Öregrunds borgare voro på olycksdagen nästan alla vapenföra män ute och fiskade.

Nu var faran för de närbelägna järnbruken överhängande. Först vände sig fienden mot Forsmarks bruk, vars ägare De Besche uppbådat bruksfolk och allmoge från trakten, inalles 150 man, anförda av några bruksbokhållare. Dit anlände nu också generalmajor Zöge med Ingermanlänska och Karelska dragonerna, vilka under marschen dit plundrat och begått våldsamheter som i fiendeland.

Vägen från stranden upp till bruket erbjöd flera ypperliga försvarspositioner, men det oaktat tog Zöge med huvudstyrkan sin ställning inne i bruket bakom ett bröstvärn av uppstaplat trävirke samt kolryssar, fyllda med gödsel. Här blevo dragonerna sittande stilla på hästryggen med sablarna i skidorna, under det att allmoge och bruksfolk fingo sörja för fiendens mottagande utan annan hjälp än av inalles 100 dragoner.

När ryssarna kommo anryckande, avlossade bönderna från en förhuggning på vägen upp till bruket ett skott från en av de två kanoner, som De Besche låtit uppställa på vägen. Det var nog för att skrämma fienden på flykten. Men när de dragoner, som stod posterade tillsammans med allmogen, fingo se, hur många ryssarna voro, retirerade de genast till huvudstyrkan och drog härigenom bönderna och bruksfolket med sig.

På samma sätt handlade Zöge själv, så snart fienden närmade sig bruket, och detta ehuru hans ställning var skyddad av sex kanoner, som tillhörde De Besche. Så prisgavs den dyrbara bruksanläggningen utan vidare åt plundring, och snart stod hela Forsmark i ljusan låga. Bland det byte, som ryssarna förde bort, voro även De Besches kanoner --- laddade. Han själv hade i sista stund lyckats rädda sig med maka och barn ut på en ö i närheten. Därifrån måste han åse, hur hans hem ödelades.

Inför den kommission, som nedsattes så  sent som 1723 för att undersöka, hur Zöge skött sitt uppdrag, skyllde generalen på att om han stått kvar vid Forsmark, kunde hans dragoner ha blivit kringrända av fienden. ---  Från Forsmark gick deras marsch till Lövsta.

Till skydd för detta järnbruk hade landshövdingen uppbådat allmogen i trakten. Över 800 bönder hade infunnit sig försedda med gevär. Dessutom hade 180 bruksarbetare beväpnats med ägarens, Karl De Geers, vapen.

Den 20 juli på aftonen kom Zöge med sina dragoner dit från Forsmark och utsatte en del posteringar vid stranden och på vägen upp till bruket. Men hans vårdlöshet gick så långt, att han varken själv besåg belägenheten eller ens studerade kartan, fast han hade hela fyra dagar på sig före ryssarnas ankomst.

När de ryska galärerna kommo --- det var den 25 juli --- fingo de i lugn och ro landsätta 3-4,000 man, vilka utan att möta något nämnvärt motstånd ryckte fram mot bruket. Framför detta stod några hundra bönder, vilka avlossade två salvor på fienden och sedan tog till flykten. Zöges dragoner uträttade icke mer de : några kanonskott och en gevärssalva var allt, som de bestod ryssarna; och snart dessa visade håg att anfalla, avtågade hela försvarsstyrkan. Så blev även detta stora bruk med dess >>myckenhet av vackra byggnader och trädgårdar samt plantager>> utan strid lämnat i fiendens våld. Ryssarna hade god tid att plundra och bränna Lövsta, ty dess tappra försvarare skyndade undan allt vad tygen höll och >>stannade ej för, än han så långt ifrån bruket kommen var, att han ingen fiende mer såg>>.

Inför 1723 års undersökningskommission undskyllde sig Zöge med opasslighet. Men enligt regementsfältskärens intyg hemsöktes han därav först på tredje dagen efter ankomsten; och sjukdomen var ej svårare, än att han >>hade förståndet och det mänskliga begreppet i behåll>> och själv då ansåg sig böra behålla befälet. --- I övrigt var hans ton inför kommissionen ingalunda ursakande. Tvärtom förklarade han helt överlägset, att han >>visserligen genom långlig krigstjänst inhämtat kunskap, huruledes reguljära trupper kunna till en ordentlig träffning anföras, men aldrig vinnlagt sig om kunskap, huru en allmoge med fog och lämpa kunde förmås till att fatta mod och samdräktigt sinne att våga sig uti drabbning>>. Sådant vore >>en syssla, som över herr generalmajorens begrepp sig sträckte>>. Man möter här samma övermodiga militära kastanda, som även inom Urbanowitz, försvarsområde och på andra håll hindrade den försvarsvilja, vilken fanns bland allmoge och borgerskap, att göra sig gällande.

Det straff, som drabbade Zöge för hans oförsvarliga sätt att sköta sin plikt, blev över hövan lindrigt. Kommissionen ansåg nämligen, att han handlat icke av otrohet utan av försumlighet och bristande förmåga. Därför stannade det vid böter och tre års fängelse.

Från Lövsta gick det ryska plundringståget vidare norrut. I Gävle, som var närmaste målet, sköttes försvaret av en beprövad karolin, generallöjtnanten och landshövdingen Hugo Hamilton, med hjälp av de återstående finska trupperna under Karl Gustav Armfelts befäl. Här fingo de 4,000 ryssar, som landsteg, se framför sig en svensk styrka som visserligen var underlägsen i antal men ändå fast besluten att hålla stånd. Den utgjordes av 1,200 man reguljära trupper och lika många bönder. Även från Dalarna hade landshövdingen försökt få hjälp, men dalmasarna vägrade bestämt att gå längre än till länsgränsen. De uppbådade allmoge männen vore enligt Hamiltons vitsord >>väl tillövade>> och försedda med officerare av Finska regementen samt gevär. Med så beslutsamt folk hade ryssarna ingen lust att inlåta sig i vapenskifte utan inskeppade sig igen, den 3 augusti, och återvände söderut. Stockholms skärgård var nu målet för denna eskader, liksom för den södra. På vägen dit brände fienden vad som blivit lämnat i fred under färden norrut. På ett par ställen mötte de dock kraftigare motstånd, och då lämnade de trakten i fred.

Ryssarnas planer på att brandskatta Sveriges huvudstad hejdades genom de försvarsåtgärder både till lands och sjöss, som utförts vid Vaxholm, ty därigenom spärrades stora segelleden till Stockholm. Förtjänsten därav tillkommer i väsentlig grad chefen för Stockholmseskadern Viceamiralen, sedemera Riksrådet Edvard taube. För övrigt hade Prins Fredrik nedlagt en berömvärd energi på försvaret av huvudstaden, som han ansåg vara det angelägnaste av allt. Fienden ville dock icke återvända hem utan att ha gjort ett försök att på annan väg nå >>Sveriges hjärta>>. Måhända skulle det lyckas dem att tränga fram genom baggensstäket.

Den 13 augusti kommer hela ryska galärflottan roende över Baggensfjärden, ankrar vid Stäkesund och landsätter trupper på både norra och södra stranden. Men här är man ej oförberedd på besöket. Taube har även på denna plats låtit vidtaga försvarsåtgärder. Det närmare utförandet därav har anförtrotts åt Översten vid fortifikationen Baltzar von Dahlheim, en man som alltsedan 1702 följt kung Karl XII i alla hans fälttåg, varit med om kalabaliken i Bender, utmärkt sig i många strider och flera gånger blivit sårad. Han har nu på prins Fredriks befallning uppgjort en plan till försvarsanstalter, vilka han också själv utfört. De bestå av försänkningar av skutor, lastade med sten, och förskansningar på stränderna. Därjämte ligga vid sundets mynning en styckepråm och några galärer, som kunna bestryka det med sin eld.

Dahlheim bevakar nu den viktiga punkten med några hundra man från Östgöta och Upplands tremänningsregementen samt några artillerister och matroser. Men ensam men sin lilla styrka är han ej i stånd att hejda den flerfaldigt överlägsne fienden. Skall han få hjälp ? Jo fram mot aftonen kommer den. Då uppenbarar sig Södermanlands regemente under befäl av Överste Rutger Fuchs på krigsskådeplatsen. Prins Fredrik som själv ilat till den  hotade punkten, har på vägen dit givit befallning åt regementet att i ilmarscher skynda till Stäket. Det har varit en ansträngande marsch på tre timmar genom oländig terräng. Men nu är sörmlänningarna framme och rycka mot fienden, som hunnit ställa upp sig i slagordning på stranden. Å ömse sidor börjar en häftig skottväxling, som fortsätter ända till mörkrets inbrott. Ett försök av ryssarna att bryta igenom luckan mellan de båda bataljonerna av Södermanlands regemente blir med kraft avvisat, och ett försök till kringgående rörelse stäckes av galärernas besättningar. Överhuvudtaget gör de svenska krigsfartygens manskap och kanoner under Dahlheims ledning en betydelsefull insats i striden.

Vid midnattstid hörs ett, tu, tre trumvirvlar från svenska sidan. Det är Dalregementet och Västmanlänningarna, som kom i språngmarsch framrusande i bara skjortärmarna, ivriga att få vara med. Men när de hinna fram, är det blodiga arbetet slutat och Sveriges huvudstad räddad.

Vid budskapet om att faran var överstånden drog tusentals ängsliga människor en lättnandens suck. I förskräckelsen hade så gott som allt förmöget folk lämnat Stockholm och flyttat ut till sina landställen, ja somliga ända till Västmanland och Dalarna. Hela Mälarfjärden var full av skutor och båtar, lastade med flyttgods. Men en som icke övergav sin post, var Sveriges drottning Ulrika Eleonora. I dessa svåra dagar visade hon ett mod och sinneslugn, värdigt Karl XII:s syster. Samma afton, som drabbningen pågick vid Stäket, befallde hon sina hovdamer att fara på en bjudning till engelska ambassadören utan att låtsa om det minsta, >>varandes tillika med dem vid så gott mod, som hade ingen fiende varit dem när på hundra mil>>.

Rutger Fuchs, som jämte Dahlheim gjort sig förtjänt av hedersnamnet >>Stockholms räddare>>, hade förut kämpat med utmärkelse i slaget vid Gadebusch, där han i spetsen för Dalregementet ryckte mot danska livgardet. När krutröken då för ett ögonblick skingrade sig, befann han sig plötsligt ansikte mot ansikte med en dansk major, som också skyndat några steg framför sin trupp. Mellan dessa två utspann sig en tvekamp på värja efter alla konstens regler i de bägge regementenas åsyn. Den slutade med att Fuchs sårades men motståndaren segnade livlös ned. Då vände sig Fuchs om till de sina och kommenderade salva av alla fyra leden på en gång. Verkan därav blev så fruktansvärd, att danska gardet nästan förintades. Andra danska regementen ryckte dock fram, och kampen blev hård, men dalkarlarna Stod icke att hejda. När allt motstånd var brutet, låg Rutger Fuchs på valplatsen, blödande ur sex sår och med ena lårbenspipan krossad. Det dröjde över ett år, innan han blev återställd; och så länge han levde, gjorde sig blessyrerna från Gadebusch påminta, så att han ofta måste undergå brunns och badkurer vid Medevi och andra surbrunnar. Rutger Fuchs var även med på Karl XII:s norska fälttåg och omnämnes flera gånger från den tiden såsom Konungens närmaste följeslagare  --  vilket är vittnesbörd nog om hans anseende som tapper karl.

Till belöning för sin bragd vid Stäket utnämndes Fuchs till Friherre och Generalmajor. År 1739 blev han Stockholms överståthållare, ett ämbete som han skötte med stort nit och kraft.

Baltzar von Dahlheim däremot, som genom sin uthållighet i så hög grad bidragit till farans avvärjande, blev skjuten åt sidan och glömd. I stället för att röna tacksamhet för sin bragd lönades han med att förlora sin tjänst, då fortifikationens fältstat år 1721 blev indragen. Hans inkomst reducerades då till en pension, som utgjorde mindre än en sjundedel av lönen; och ej ens den erhöll han oavkortad. Då klagade han sin nöd hos riksens ständer; men fick han någon hjälp, så var den obetydlig. Förgäves sökte han kommendantsposterna å Marstrand och på Dalarö skans. Under sina sista år klagade han, att han för sitt uppehälles skull nödgats pantsätta sina bästa kläder. Tyngd av fattigdom avled den så högt förtjänte mannen i Stockholm anno 1756 i den höga åldern av 87 år.

Två gånger hade han varit gift och stod år 1721 just i begrepp att ingå äktenskap med sin tredje trolovade, då  brev anlände, att hans andra fru, som ständigt vistats i Preussen, och om vars död han förut fått underrättelse, var på väg till Sverige. Det tillämnade bröllopet fick alltså inställas och blev ej heller senare av. Men hans trolovade hade redan hunnit skänka honom hans ende livsarvinge.

Efter det misslyckade försöket mot Stockholm lämnade ryska flottan  för denna gång våra kuster – det var den 20 augusti. Anledningen skola vi snart finna. Dessförinnan hade fienden dock satt eld på Östanå stora herrgård och Norrtälje stad, där trähusen efter sommarens starka torka brunno som fnöske.

Ofantliga värden hade förstörts under de fasansfulla dagar, som härjningarna pågått. Ej mindre än sju städer, tio stora bruk och en mängd gods och gårdar hade lagts i aska, och 20,000 människor vore husvilla. En tiondel av de matreriella värden, som sålunda gått förlorade, skulle varit tillräcklig för att i tid sätta flottan i försvarstillstånd och underhålla en tillräcklig lantarmé under någon månad. Men en dylik jämförelse är domen utan vidare fälld över dåtida svensk statskonst.

Medan förödelsen rasade bland de svenska skären, låg Sveriges flotta stilla utan att ingripa i striden. Den eskader som befann sig vid Vaxholm – och som för övrigt befann sig i ett förträffligt skick --, hade ej behövt lossa ett skott, ty dess blotta därvaro var jämte fästningsverken tillräcklig att avskräcka ryssarna från angrepp. Vad stora flottan beträffar, blev den först på sensommaren, efter en ständig kamp med nöd och brist, färdig att löpa ut från Karlskrona. Och sedan blev dess rörelser beroende av den engelska flotta, som låg i Öresund. Huruvida denna skulle komma den svenska sjömakten till hjälp mot den ryska, berodde av svenska regeringens underhandlingar med England—Hannover.